Wednesday, August 30, 2006

Kina och en osäker framtid

Pete Castelli som arbetar på den amerikanska fackföreningsrörelsens solidaritetscenter i Colombo är mycket säker på sin sak när han säger att hela klädindustrin på Sri Lanka kommer gå i graven inom några få år.

Anledningen till Petes mycket bestämda uttalande är att alltmer tillverkningsindustri flyttar till Kina, och klädindustri är inget undantag. Inom några få år kommer vartannat klädesplagg att vara tillverkat i Kina. För länder som är beroende av sin exporterande klädindustri som t.ex. Sri Lanka, är detta givetvis framtidens riktigt stora utmaningar. Eftersom handeln med kläder länge var reglerat med ett kvotsystem så kunde länder som Sri Lanka i lugn och ro bygga upp en klädindustri. Årsskiftet 2004/2005 så togs dessa kvoter bort. Både klädarbetare och fabriksägare bävade för att deras försörjning nu skulle försvinna. Precis som väntat ökade importen från Kina lavinartat till EU och USA, som svarade med att återinföra kvoterna, men enbart mot Kina denna gång.

Detta protektionistiska agerande (intresset låg i att skydda de egna industrierna, man återinförde inte kvoterna för att rädda lankesiska jobb direkt), räddade antagligen en stor del av klädindustrin här på Sri Lanka. Snart kommer dock även dessa återinförda kvoter att försvinna och det är vid denna tidpunkt som Pete är övertygad om att klädindustrin kommer att utplånas från Sri Lanka.

Jag tror inte att det är så enkelt, det finns många olika saker som spelar in när ett företag väljer var man ska producera sina varor. Pris, kvalité, produktivitet och pålitlighet är alla mycket viktiga aspekter som vägs in. Om det bara var pris som avgjorde skulle all klädindustri finnas i Afrika där det verkligen går att hitta de lägsta lönerna och givetvis skulle det inte finnas någon klädindustri i Portugal fortfarande, vilket det ju gör.

Däremot måste man profilera sig gentemot Kina, leverera något som Kina inte kan leverera. Problemet är att Kina är bra på det mesta, utom givetvis mänskliga och fackliga rättigheter. Av rädsla för att få sitt varumärke nedsvärtat (eller är det kanske på grund av genuin hederlighet) efterfrågar allt fler klädföretag bra arbetsförhållanden. Och om man på något sätt kan visa att arbetsvillkoren är acceptabla kan detta bli ett starkt argument att marknadsföra sig med. Ett tydligt är fabriken Jaqalanka, där FTZ&GSEU för några år sedan vann en mycket viktig seger.

Fabriken ville absolut inte erkänna fackföreningen och motarbetade men ytterst grova metoder som bland annat inkluderade mordhot. Sri Lankas Commissioner General of Labour konstaterade att fabriksledningen agerat felaktigt. ILO konstaterade samma sak. Ingenting bet på fabriksägarna. Men tillslut hotade en av fabrikens kunder, Nike, med att inte lägga fler beställningar på fabriken. Detta fick fabriksägarna att göra helt om. Efter år av kamp erkände fabriksledningen äntligen fackföreningen. Det intressanta med detta är att Jaqalanka nu ett par år senare aktivt använder fackföreningen i sin marknadsföring.

Ur denna synvinkel förstår man JAAF’s tanke med Garments without Guilt (se tidigare inlägg), problemet är ju bara att man, liksom på fabriken Jaqalanka, måste säkra de goda arbetsvillkoren först. Klarar man av det (borde inte vara så svårt, det är bara att respektera lagstiftning som redan finns) så har man en klar fördel gentemot Kina.

Tuesday, August 29, 2006

Äntligen ett litet hem

Har inte skrivit något på några dagar. Det beror till stor del på att jag har jagat en lägenhet och, till min stora glädje hittat en. Äntligen kan jag börja laga min egna mat och få vara helt ifred. Det blir inte så privat på ett vandrarhem. Nu börjar jag verkligen känna mig hemma här i Colombo.

Tills vidare får ni hålla till godo med lite bilder på min nya lägenhet.



Mitt vardagsrum.



Mitt sovrum

Monday, August 28, 2006

Söndagsmöten


Söndagarna är här fyllda med möten. Det är den enda dag då en majoritet (men absolut inte alla) arbetare är lediga och därför måste man passa på. Igår mötte vi en medlemmar från en helt nystartad fackklubb från frizonen i Koggala. Deras situation är mardrömslik; under högsäsong börjar de sju på morgonen och arbetar till två på natten. Sedan sover de vid sin maskin inne i fabriken och för att börja arbeta klockan sju på morgonen igen.

Pensionsavgifter och socialförsäkring betalas av arbetsgivaren och arbetstagaren gemensamt. Arbetsgivaren drar en del av lönen och lägger sedan själv till en del och betalar in till staten. Den här arbetsgivaren har dragit av arbetstagarens del från deras löner, men inte betalat in någonting på det senaste två åren.

På Sri Lanka är det vanligt att arbetsgivaren står för någon form av lunch. Det gör den här arbetsgivaren också, alla arbetare får en liten kaka var. En kakburk räcker till hela fabriken och då kanske det blir typ fem kakor kvar. Fabriksledningen har gjort det helt klart att om någon arbetare äter upp de resterande kakorna måste hon köpa en helt ny kakburk.

Ägarna till fabriken slarvar med att betala sina elräkningar, så ibland så stängs elen av och fabriken står still. Vid dessa tillfällen, då det givetvis inte går att producera någonting, drar arbetsgivaren från arbetarnas övertid (som är omfattande och påtvingad). De har aldrig fått ut de två veckors semester som man har laglig rätt till på Sri Lanka. Det finns aldrig tvål på toaletterna eller tillgång till dricksvatten (eller förresten när köpare kommer och besöker fabrikerna lägger man dit tvålar, när besöket är över tar man bort och säljer tvålarna).

Så här har det sett ut i nästan tio år på den här fabriken. Nu har man hur som helst bildat en fackklubb. Fabriksledningen är informerad om att så är fallet, men har ännu inte reagerat. När de gör de kommer det med all sannolikhet vara en hård och aggressiv reaktion. De kommer att försöka krossa fackklubben, den saken är klar. Jag lär ha anledning återkomma till detta fall.

Av den information jag har hittills så finns det inga europeiska företag som köper från fabriken, det är mindre och okända amerikanska märken som utgör deras kundregister. Wal-Mart var dock och besökte fabriken för att i framtiden kanske bli en kund till fabriken. Svårt att säga om det gör saken bättre eller sämre.

Vill tacka er som hörsammade min förfrågan om att kontakta svenska Ejendals som är kunder till Workwear Lanka. Ejendals har nu försökt komma i kontakt med mig. Förhoppningsvis är de intresserade av att agera för stötta de illegalt avskedade och ersatta arbetarna på Workwear Lanka. Vi får se.

Som avslutning idag vill jag berätta att det är väldigt svårt att hitta lägenhet i Colombo och det är också hemskt mycket dyrare än vad jag trodde. Men jag kan inte stanna på vandrarhem hela min vistelse här. Dagens musiktips är Bill Fay och låten Parasite Child.

Friday, August 25, 2006

Garments without Guilt

Sri Lankas klädtillverkares branschorganisation Joint Apparel Association Forum (JAAF), har fattat att det här med etik är viktigt. Kina tar över allt mer av klädindustrin och konkurrensen är hård. Det gäller att, precis som på alla andra marknader, att profilera sig för att överleva. Och profilering ska det också bli, JAAF återlanserar sig själva med namnet Sri Lanka Apparel och sloganen ”Garments without Guilt”. Sri Lankas kläder ska säljas med etik som inpackat mervärde. Man menar att budskapet och profilen är förankrat i det faktum att på Sri Lanka är arbetsvillkoren i fabrikerna bra och barnarbete förekommer inte. Arbetsvillkoren i fabrikerna är bra enligt vem? Det är ju knappast JAAF:s medlemmar fabrikörerna som kan avgöra en sådan sak. Men å andra sidan är det väl en global trend att sätta upp sina egna kriterier för att sedan lätt kunna följa dem.

Svenska Textilimportörernas VD Åke Weyler är en av drivande krafterna bakom initiativet BSCI som består av ett antal europeiska klädföretag som själva har gått ihop och bestämmer vilken nivå som utgör bra arbetsvillkor och, framförallt, hur det kan säkerställas. Åke har varit duktig på att värva svenska medlemmar JC, Lindex och Polarn och Pyret har alla gått med. För mer info om BSCI ladda ner rapporten ”Looking for a quik fix?” från Rena Kläders hemsida.

Problemet med båda initiativen är att man pratar om etik och goda arbetsvillkor när man i själva verket inte alls är rätt personer att avgöra vad som är goda arbetsvillkor. Det är ju varken Åke Weyler eller Ashroff Omar (JAAF:s ordförande), som sitter bakom symaskinerna. Åke och Ashroff kan ju sätta en OK stämpel på sina egna kontor, men inte vad som är okej för någon annan.

Den ökade medvetenheten om hur kläder, datorer eller kaffe produceras medför också vissa risker. Efterfrågan på det som är stämplat som ”etiskt” ökar, både från konsumenter men också från klädföretag som letar efter leverantörer. I en marknadsekonomi där det finns hundratals kvalitets-, miljö- och säkerhetscertifieringar så är det naturlig utveckling att man också kan certifiera mänskliga rättigheter. Nu är det dock högst osäkert om man kan certifiera mänskliga relationer, vilket arbetsförhållanden i slutändan handlar om. Men det är helt klart att finns en efterfrågan på saker som är stämplade som bra. Och det är detta utrymme JAAF och i vis mån BSCI försöker utnyttja.

JAAF ser naturligtvis att man måste marknadsföra sig på något sätt, ”nischa sig” och efter en ordentlig marknadsundersökning ser man att fler och fler företag efterfrågar pålitliga leverantörer och goda arbetsvillkor. Jag tror inte att JAAF anser att de luras när de lanserar Garments without Guilt, de anser nog att arbetsvillkoren på fabrikerna är bättre än annorstädes. Därför är det otroligt viktigt att alltid vara glasklar med vad som menas med etisk produktion, etisk handel och för den delen goda arbetsvillkor.

Ni som har följt den här bloggen vet var jag kommer att landa: De enda som kan avgöra vad som är bra eller dåliga arbetsvillkor i en fabrik är arbetarna själva. Utan deras direkta deltagande så kan vi inte stämpla kläder, eller någon annan produkt heller för den delen, som etiskt bra. Och om de ska ha en möjlighet att delta och påverka sin situation så måste de åtnjuta den mest grundläggande rättigheten i arbetslivet; rätten till organisering.

Wednesday, August 23, 2006

Workwear Lanka Pvt. Ltd.

Idag ska jag göra en snabb sammanfattning av en lång och segdragen konflikt. Den hur arbetsgivarna på Sri Lanka i stort sett kan göra hur de vill, samtidigt som både politiker och rättssystem verkar motarbeta, snarare än att skydda, arbetstagare.

I frizonen Biyagama ligger en fabrik som heter Workwear Lanka. Workwear Lanka tillverkar gummihandskar av olika slag. Deras kunder är företag från hela världen, bland annat det svenska företaget Ejendals. Den 27 december 2003 så hade arbetarna på inte fått ut den lön som de egentligen skulle ha fått den 25 december. En kvinna från tillskärnings- och syenheten på fabriken gick å de andra anställdas vägnar till ansvarig chef och frågade när de skulle få sina löner. Chefen skällde då ut kvinnan efter noter, detta inför en stor mängd personer, så att hon gråtande sprang tillbaka till sin enhet. När de andra arbetarna såg detta vägrade de att fortsätta arbeta, en spontan strejk utbröt. Resterande fyra timmarna av arbetsdagen var det ingen som arbetade.

Dagen efter startade man en fackförening. Omedelbart började ledningen motarbeta facket och det har man gjort ända fram till idag. När man först bildade fackföreningen så sparkades hela fackklubbens styrelse och ett antal aktiva. Den första fackföreningen krossades. Då startade arbetarna en ny fackförening. Denna gång nöjde man sig med att sparka ordföranden och kassören i fackklubben, men man väckte hela fackklubbens vrede, som gick ut i strejk. Företaget svarade med att avskeda samtliga som deltog i strejken.

Givetvis ville företaget nu anställa folk för att ersätta de strejkande arbetarna. Men de blev, något förvånande, stoppade av den myndighet som kontrollerar frizonerna, Board of Investment (BOI). BOI menade att eftersom de sparkade arbetarna strejkade när de blev avskedade, så skulle nyanställningar bryta mot rätten till organisering, därför kunde inte BOI utfärda det nödvändiga tillståndet för nyanställningar.

Workwear Lanka klagade då direkt till ministern med ansvar för BOI, när denne minister var på studiebesök i frizonen. På stående fot sa ministern åt tjänstemännen på BOI att utfärda ett tillstånd till Workwear Lanka.

Detta ganska grova exempel på ministerstyre gjorde givetvis arbetarna förbannade. De strejkande arbetarna demonstrerade utanför presidentpalatset och när generalsekreteraren för den globala fackliga sammanslutningen International Textile, Garments, and Leather Workers Federation, Neil Kearney, besökte Sri Lanka så sa han i landets största dagstidning att Sri Lanka hade två veckor på sig att ändra detta beslut. Om inte hotade Kearney med att påverka EU att se över den GSP Plus status som Sri Lanka har (vilket innebär att Sri Lanka har bättre tillgång till de europeiska marknaden mot att de ska respektera mänskliga rättigheter och inte minst fackliga rättigheter). BOI tog detta som en ganska stark signal och drog tillbaka tillståndet de hade utfärdat till Workwear Lanka. Då gick företaget till en appellationsdomstol som upphävde BOI:s beslut att dra tillbaka tillståndet.

Facket har svarat med att anmäla arbetsgivaren till arbetsmarknadsdepartementet samt till arbetsmarknadsdomstolen för att man avskedade de strejkande arbetarna. Dessa fall är fortfarande inte avgjorda, ofta dröjer det ganska länge och väldigt sällan dömer man till arbetstagarnas fördel.

Så nu är man nästan tillbaka på ruta ett. Det som går att göra nu är att övertyga Workwear Lankas kunder om att de måste pressa sin leverantör att erkänna fackföreningen och återanställa de strejkande arbetarna. Och detta skulle ju även du som läser det här hjälpa till med. Kontakta på något sätt Ejendals och uppmana dem att agera.

Tuesday, August 22, 2006

Två veckor


Så här ser det ut på mitt kontor, det är Anton Marcus, joint secretary för Free Trade Zone & General Services Employees Union som sitter vid datorn. Idag har jag varit här i precis två veckor. Det känns som om jag har börjat att landa, sakta men säkert hittar jag en vardag här; börjar känna att jag fyller en funktion på kontoret, börjar hitta lite sköna ställen att hänga på kvällarna. Det som har visat sig svårare att hitta är lägenhet. Jag bor fortfarande på YWCA:s vandrarhem. Det är okej, men jag måste snart börja kunna laga mat själv. Lankesisk mat är god, men variationerna är inte så stora.

Igår hittades en ny bomb i här i Colombo, faktum är att de hittade den i området Borella där jag letar efter lägenhet. Det blir som en påminnelse, helt säkert är det inte på Sri Lanka, inte ens i Colombo.

Det har regnat nästan varje dag sedan jag kom hit, vilket har varit skönt så till vida att det har hållit temperaturen nere. Nu börjar det sagt bli bättre lite sol varje dag, regn på eftermiddagen/kvällen. Jag har svårt att uppskatta temperaturer men, det går nog aldrig under 25. Idag är det soligt så antagligen är det också en bra bit varmare.

Sunday, August 20, 2006

Ute i fält

Av helgens 48 timmar har jag åkt bil i ca 24 timmar. Anledningen var att vi skulle besöka tre fackklubbsmöten. Ett i syd utanför staden Galle, ett i Frizonen Katunayake och ett i Kottmale. Samtliga platser ligger inom en radie av 10 – 12 mil från Colombo, men infrastrukturen ser ut på ett sådant sätt att det tar mycket lång tid att ta sig mellan dessa platser.

Givetvis är det jobbigt att sitta så länge i bil, speciellt på slingriga och gropiga vägar. Jag blir ganska lätt åksjuk. Men det är väldigt intressant att få vara med på dessa möten. Jag förstår snabbt att det här är en ganska viktig del av arbete för de anställda på fackföreningens kontor. Det är mycket som behöver förklaras.

De olika klubbarna sitter i ganska olika positioner, utanför Galle håller man just på att starta en fackklubb på en fabrik, i Katunayake på fabriken Sinitex har man nästan lyckats få arbetsgivaren att erkänna fackföreningen och i Kottmale närmar man sig slutet på en konflikt som pågått i fem år, då över 200 arbetare blev avskedade på grund av facklig verksamhet. Under tiden har företaget sålts och förändrats.

Under alla dessa möten lyckas jag också skapa mig en bild av hur de här människorna lever. Det är inte direkt några överraskningar. Den lagstadgade minimilönen/ingångslönen är 4500 rupies, vilket då motsvarar knappt 400 kronor. Arbetsveckan är på 45 stimmar. Ackorden är väldigt höga, så för att klara av att tillverka det man ska måste man ofta jobba någon timme extra. Eftersom lönen är låg ser man gärna till att arbeta ännu lite mer för att kunna kamma in lite bonus.

I Katunayake bor de flesta arbetarna i baracker som ligger i direkt anslutning till frizonen. Två till tre personer på en 18 kvadratmeter stor yta. Väldigt, väldigt enkelt. För detta betalar de mellan 100 till 180 kronor, alltså en betydande del av inkomsten om du inte jobbat så länge. De flesta är lediga åtminstone en dag i veckan. Jag frågar några kvinnor vad de gör på sin lediga dag. Det visar sig ett så ledig är den inte. Man är skyldig att städa i och runt sitt rum och sin barrack. Sedan måste man ju givetvis göra sådant som att tvätta kläder. Den enda lediga dagen är också då det finns tid att ha möten med fackklubben. Det visar sig dock att de har en drama och en musikgrupp och med denna brukar de repetera. I november släpper de en skiva och igår, söndag åkte man till frizonen Biyagama på miniturné. Pjäserna och musiken handlar om problemen i fabrikerna.

Kottmale är förresten ett namn kanske klingar bekant. Det beror i sådana fall antagligen på att det där finns en enorm damm, ett högst ifrågasatt 70-tals projekt, genomdrivet i nära samarbete med Sida och Skanska. Den i Berlin bosatta konstnären Jesper Nordahl håller just nu på med ett antal mycket intressanta projekt om både Kottmale-projektet, arbetsförhållandena i frizonerna och arbetarnas kamp för anständiga förhållanden.

Thursday, August 17, 2006

Peace in pieces

Bevittnade idag torsdag en mycket absurd och tråkig händelse, som kan tolkas som ett tecken på att freden är mycket, mycket långt borta. Som jag tidigare har nämnt så arrangerades idag en stor fredsmarsch. Eller, den var åtminstone tänkt att vara stor, man hade inte lyckats mobilisera så speciellt många deltagare, kanske någonstans mellan 500 och 1000 deltagare. Antagligen berodde den dåliga uppslutningen delvis på den bomb som exploderade i Colombo i måndags och dödade sju personer (jag tror inte att det har rapporterats så friskt om det i svensk media). Folk var helt enkelt rädda.

Även om antalet deltagare var få så var ändå stämningen på topp i demonstrationståget. Jag gick tillsammans med personalen på de kvinnocenter som FTZ&GSEU (fackföreningen jag jobbar på) arbetar mycket tillsammans, och delar lokaler med. Och även om tåget var litet så är det något jag tycker är så vackert med demonstrationer och parader. Jag har svårt att hålla tårarna borta. Frontbanderollens text är både på sinhala, tamil och engelska allt i samförståndets anda.

Tåget slutar i en fin amfiteater som definitivt hade kunde vara mer välfylld. Här på Sri Lanka har man också en konstig tradition att ganska många människor ska vara på scenen. Och på scenen fanns en hel del politiker och aktivister men framför allt representanter för de olika religionerna som finns på Sri Lanka ett gäng buddist munkar, ett gäng muslimska herrar, ett par hinduiska präster och ett par katolska präster. Alla religioner fick inleda min en talare var.

När talen har hållit på ett tag beslutar vi oss för att gå. När vi står utanför amfiteatern och inte ser in, så utbryter ett fruktansvärt oväsen. Först tror jag att vi med nöd och näppe har undkommit en terroristattack, men vi ser hur folk verkar springa dit snarare än därifrån. Vi beger oss in igen och då är det fullt slagsmål på scenen. Vi får berättat för oss att några av buddistmunkarna (som uppenbarligen också var singales nationalister) har mitt under pågående tal rest sig upp och vecklat ut en banderoll med texten ”Denna demonstration stödjer de tamilska tigrarna”.

Denna oerhörda provokation tände givetvis krutdurken. Folk skriker och slåss, kastar stolar och försöker köra ut munkarna. Vilket tar en lång stund. Det ska sägas att en stor del av de buddistiska munkarna verkar sympatisera med demonstrationen. Det känns som freden är långt borta när en fredsmarsch slutar i bråk. Självklart kommer dagens händelse användas av regeringen (presidenten vill inte ens erkänna att det pågår ett krig) för misstänkliggöra fredsrörelsen; ”Titta hur de gör med munkarna”. Det tog mindre än en timme innan händelsen sändes på TV. Det finns ju ganska starka fördomar om buddistmunkar; fredsälskande, snälla och tålmodiga. Värre krigshetsare än så här får man leta efter.

Wednesday, August 16, 2006

Ett allt bistrare klimat

Sri Lanka har en historia av antifacklig politik, regeringar har ofta använt undantags- och antiterroristlagar för att begränsa fackföreningsrörelsen. Långa fängelsestraff kan utdömas för strejker och demonstrationer. Sedan 1994 har det dock varit något bättre då vänsterkoalitionen Folkalliansen tog över makten i parlamentet från det tidigare styrande Förenade Nationella Partiet (UNP), som då hade suttit vid makten i 17 år. Fackföreningar behövde inte utstå lika stor repression som tidigare. UNP fick makten åter 2001, men klimatet har trots det varit bättre än tidigare.

Sedan årsskiftet har det politiska klimatet på Sri Lanka blivit radikalt bistrare för den fackliga rörelsen. Den nya presidenten, Mahinda Rajapaksa, var tidigare arbetsmarknadsminister och visade då också på en insikt i fackliga frågor. Sedan han blev president har han dock svängt helt och hållet, politiken är nu aktivt fackföreningsfientlig. Till exempel gjorde Rajapaksa ett uttalande för ett tag sedan där han gjorde klart att han ansåg att kampen för arbetstagares rättigheter är ett hot mot rikets säkerhet. Regeringen sprider helt enkelt antifacklig propaganda och utnyttjar dessutom det spända säkerhetsläget, på ett mycket cyniskt sätt, för att underminera den fackliga kampen.

Under det senaste året har det pågått tre större fackliga konflikter i landet, järnvägsarbetare, hamnarbetare och oljearbetare har genomfört strejker. I de två första fallen handlade det om krav på högre löner, i det sista fallet så motsatte sig arbetarna en förestående privatisering av det statligt ägda petroleum företaget. Gemensamt för samtliga fall är att de i samtliga fall har ansvarig minister (hamn, järnväg och raffinaderi är statligt kontrollerade och regeringen har stort inflytande över respektive myndighet) uppmanat myndigheten att gå till brottsdomstol med arbetarnas uppror. I samtliga fall har domstolarna dömt till arbetsgivarnas fördel och utdömt strejkerna som olagliga. Detta är solklara brott mot både ILO:s konventioner 87 och 98 som säkerställer rätten till organisering och kollektiva förhandlingar.

Nu har dock 40 fackföreningar gått samman för att mobilisera mot denna nya politik. I måndags höll man ett offentligt möte i Colombos bibliotek. Det blev tre timmar av tal på ett tal på ett språk jag inte förstår. Jag blev trött, mycket trött. Den retoriska metod som verkar vara på modet här är att tala mycket intensivt, förbi gränsen mot skrik. Men å andra sidan jag förstår att de är förbannade. Nu ska man anmäla Sri Lanka till ILO.

Förövrigt vill jag utnämna Fairfield Parlours låt ”Glorious on the wall” från 1970 till en av rockhistoriens sämsta låtar, men jag vill samtidigt utnämna låt ”Chalk on the wall”, med samma grupp och från samma år (båda från albumet ”From home to home”), till en av rockhistoriens bästa låtar. Det är sjukt ensamt här, min Ipod är min absolut bästa vän. Så det lär komma en del recensioner framöver.

Monday, August 14, 2006

En bomb i Colombo

Igår måndag briserade en bomb inne i Colombo. Detta hör inte till vanligheterna, men det är heller knappast någon som är förvånad. Självklart misstänker, eller tar för själklart att det är Tigrarna som ligger bakom dådet, som dödade sju personer. Detta är dock inget man ska ta för självklart. Det finns många grupper, på båda sidor, som gärna ser att Colombos befolkning blir rädd. Bomben kommer väldigt nämligen väldigt lägligt för att skrämma folk så att de inte deltar i den stora fredsmarsch som skall hållas på torsdag.

I lördags fick tillfälle att besöka frizonen Biyagama där ca 25 000 personer arbetar. Inne i frizonen skulle jag besöka Trelleborgs anläggning (vilken alltså inte ligger i Katunayake som jag skrev sist) och delta på ett fackklubbs möte. Detta är en av de få fabriker där det finns en fackklubb och den är erkänd av fabriksledningen. Nu var det inte så att det svenska företaget tog med sig en tradition av respekt för fackliga rättigheter till Sri Lanka. Länge var fackföreningen starkt motarbetad av fabriksledningen som då innehöll flera svenska företagspampar. Om den kampen har journalisten Mats Wingborg skrivit en mycket läsvärd rapport.

Efter påtryckningar från internationellt håll och från ett mycket hårt arbete från den lokala fackklubben erkände fabriksledningen fackföreningen. Kort efter erkännandet ökade fabrikens produktivitet med sju procent. Alla var glada. Trelleborg var glada, fackföreningen var glad och den globala fackliga rörelsen fick ett sifferexempel att skryta med; organisering leder till ökad produktivitet. Problemet är att processen stannade vid steg ett. Erkännandet. Nu när fackföreningen vill teckna ett kollektivavtal är inte Trelleborg lika intresserade längre. Man pekar på en rad förbättringar man har gjort och menar att har genomfört alla önskade förbättringar, då är det väl onödigt med ett avtal.

Men arbetstagares rättigheter handlar inte om arbetsgivarens goda vilja, det handlar om båda parters inflytande. Och om man erkänner fackföreningen men vägrar teckna kollektivavtal kan man fråga sig om fackföreningsfrihet verkligen råder.

Nu ska det sägas att arbetsvillkoren på Trelleborgs fabrik i Biyagama är helt klart bättre än på någon annan fabrik i zonen och antagligen på hela Sri Lanka. Detta gör det inte mindre viktigt att också de fackliga rättigheterna respekteras. För det är först då som arbetarna själva kan få ett inflytande över sin egen vardag. Det handlar om demokrati.

Friday, August 11, 2006

Vadå Frizon?

På Frizonsbloggen kommer du att under hösten kunna följa kampen för mänskliga rättigheter i de ekonomiska frizonerna på Sri Lanka.

Jag anlände i onsdags till Sri Lanka, här kommer jag att arbeta som volontär för fackföreningen Free Trade Zone & General Services Employees Union (FTZ&GSEU). Det är en ny och liten fackförening. Denna fackförening har lyckats med konststycket att organisera arbetare inne i frizonerna. Om det är något som fabriksägarna inne på frizonerna inte vill veta av så är det att människorna som arbetar i fabrikerna ska få inflytande över sin egen vardag.

Omedelbart efter att jag kommer av planet åker vi till en kursgård som tillhör en katolsk organisation. Här håller fackföreningen en workshop om genus och jämlikhet för manliga medlemmar. Det är det andra steget i en trestegsraket. Först höll man en motsvarande workshop för kvinnliga medlemmar, och om några veckor ska man ha en tredje gemensam workshop. Trots att det är en av få lediga dagar är det ganska många som har kommit, å andra sidan är det ju bara just på det sällsynta lediga dagarna som man kan arrangera aktiviteter som denna. Det borde dessutom varit ännu fler deltagare, men flera har blivit tvingade att jobba övertid hela helgdagen och kunde därför inte vara med.

På kvällen när workshopen är slut tar vi en tripp runt Sri Lankas största frizon, Katunayake. Denna onsdag är det nationell helgdag, Poya. De flesta affärer, banker och restauranger är stängda, men inne i frizonerna är det full aktivitet, även klockan åtta på kvällen. Från utsidan ser den ut som ett fängelse (faktum är att fängelset inne i huvudstaden Colombo ser mycket mer gästvänligt ut). Hela frizonen är omgärdad av taggtråd. Ingångarna är tungt bevakade av ett stort antal beväpnade vakter. Här inne arbetar 58 000 människor. De flesta arbetar i klädfabriker, men det finns också fabriker som tillverkar elektronik- och gummiprodukter. Varorna exporteras sedan till USA, Europa, Kina och Japan. Här inne tillverkar Nike, GAP och tusentals andra märken till sina kläder. Svenska gummiföretaget Trelleborg äger en egen fabrik (något som vi kommer ha andledning att återkomma till).

Jag har som koordinatör för Nätverket Rena Kläder i fyra år arbetat för bättre arbetsvillkor i klädindustrin. Detta genom att sätta press på de multinationella företag som tillverkar sina produkter på fabriker i och utanför frizoner runt om i världen. Jag åkte hit för att jag ville se på nära håll vad det här egentligen handlade om. Det är aldrig aktivisterna hemma i Sverige och Europa som förbättrar arbetsvillkoren, vi kan bara hjälpa till (dock nog så viktigt). De som verkligen kan förändra och förändrar arbetsvillkoren är givetvis arbetarna själva. Det kan låta självklart, men jag tycker det är något som måste understrykas. Det är de som för den hårdaste kampen. Jag ville vara med där världen förändras på riktigt, där det globala proletariatet sätter ner sin snart mäktiga fot. Och de är medvetna och moderna. Jag ska se och lära och förhoppningsvis kunna bidra med något.