En bomb i Colombo

Igår måndag briserade en bomb inne i Colombo. Detta hör inte till vanligheterna, men det är heller knappast någon som är förvånad. Självklart misstänker, eller tar för själklart att det är Tigrarna som ligger bakom dådet, som dödade sju personer. Detta är dock inget man ska ta för självklart. Det finns många grupper, på båda sidor, som gärna ser att Colombos befolkning blir rädd. Bomben kommer väldigt nämligen väldigt lägligt för att skrämma folk så att de inte deltar i den stora fredsmarsch som skall hållas på torsdag.

I lördags fick tillfälle att besöka frizonen Biyagama där ca 25 000 personer arbetar. Inne i frizonen skulle jag besöka Trelleborgs anläggning (vilken alltså inte ligger i Katunayake som jag skrev sist) och delta på ett fackklubbs möte. Detta är en av de få fabriker där det finns en fackklubb och den är erkänd av fabriksledningen. Nu var det inte så att det svenska företaget tog med sig en tradition av respekt för fackliga rättigheter till Sri Lanka. Länge var fackföreningen starkt motarbetad av fabriksledningen som då innehöll flera svenska företagspampar. Om den kampen har journalisten Mats Wingborg skrivit en mycket läsvärd rapport.

Efter påtryckningar från internationellt håll och från ett mycket hårt arbete från den lokala fackklubben erkände fabriksledningen fackföreningen. Kort efter erkännandet ökade fabrikens produktivitet med sju procent. Alla var glada. Trelleborg var glada, fackföreningen var glad och den globala fackliga rörelsen fick ett sifferexempel att skryta med; organisering leder till ökad produktivitet. Problemet är att processen stannade vid steg ett. Erkännandet. Nu när fackföreningen vill teckna ett kollektivavtal är inte Trelleborg lika intresserade längre. Man pekar på en rad förbättringar man har gjort och menar att har genomfört alla önskade förbättringar, då är det väl onödigt med ett avtal.

Men arbetstagares rättigheter handlar inte om arbetsgivarens goda vilja, det handlar om båda parters inflytande. Och om man erkänner fackföreningen men vägrar teckna kollektivavtal kan man fråga sig om fackföreningsfrihet verkligen råder.

Nu ska det sägas att arbetsvillkoren på Trelleborgs fabrik i Biyagama är helt klart bättre än på någon annan fabrik i zonen och antagligen på hela Sri Lanka. Detta gör det inte mindre viktigt att också de fackliga rättigheterna respekteras. För det är först då som arbetarna själva kan få ett inflytande över sin egen vardag. Det handlar om demokrati.