Sjuka sjukhuskläder

Idag släpper Rena Kläder, Swedwatch och Fair Trade Center rapporten Vita rockar och vassa saxar om hur sjuhuskläder och kirurgiska instrument som används på svenska sjuhus tillverkas i Pakistan och Indien under extremt dåliga förhållanden. Hoppas att detta gör att debatten om etiska krav i offentlig upphandling äntligen får lite fart. Ikväll blir det film om det hela på Kalla Fakta. I dagens DN fanns en helsida om Kalla Fakta programmet.

För mer information om etiska krav i offentlig upphandling så kan ni kolla in kampanjen Mina Skattepengar.

NGO Maffia

Igår var jag på ett seminarium arrangerat av Amnesty Business Group med titeln ”Ansvarsfullt Made in China?”. ABG är en verksamhet inom Amnesty med fokus på företags sociala ansvar. Man har en styrelse som i stort sett bara består av representanter från näringslivet. Det ABG gör som är bra är att man försöker vara någon form av folkbildare för företag genom att bland annat arrangera seminarium som det jag deltog i igår.

Till livs fick vi flera intressanta presentationer som ur flera vinklar belyste situationen i Kina, inte minst från Maria Granefelt som är Kina-samordnare för Amnesty International. Advokat Thomas Lagerqvist, delägare i den ansedda advokatbyrån Mannheimer Swartling menade att diskussionen om Kina var överdriven, både det positiva och det negativa. Lagerqvist menade att han hade stor erfarenhet av CSR i allmänhet och CSR i Kina i synnerhet. Sedan 1992 är han stationerad i Hong Kong.

Mot slutet av sin presentation känner Lagerqvist att han måste slänga in en brasklapp mot arga NGO’s. Dessa använder sig ibland enligt Lagerqvist av maffialiknande metoder (”fint företag, synd om det skulle råka ut för en liten skandal”).

Det där maffiasnacket har Johan Norberg kört med förr och visst kan jag skratta åt det, jag antar att det är enda sättet att behandla sådana oförskämdheter. Att känna sig tvungen att jämföra NGO’s som helt utan vinstintresse kämpar för en bättre värld med brottssyndikat visar givetvis hur desperata nyliberaler är över att tappa greppet.

Det finns knappast några NGO’s som orsakar skandaler, det gör företagen själva.

Sök mitt jobb!

Jag ska lämna Rena Kläder, åtminstone för ett tag. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men förhoppningsvis kan jag lägga mer tid på denna blogg framöver. Rena Kläder letar efter någon som kan ta över mitt jobb. Kolla in annonsen om du känner dig manad.

CSR - skitsnack, substans eller både och?

Deltog igår på ett arrangemang kallat ”The Nordic MarketPlace on CSR”. Bakom detta arrangemang stod CSR Sweden som består av ett gäng företag som anser att de arbetar aktivt med CSR. CSR Sweden är också den svenska förgreningen av CSR Europe.

Programmet bestod till största del av att ett antal företag fick ge sin syn på CSR samt hur man försökt att tillämpa detta i praktiken. Eftersom ganska många talare skulle hinnas med under dagen så fanns det knappast tid för några djupare fallstudier. En stor del av dagen hade ett investerar perspektiv. Detta är något jag tror vi kommer att få se mer av och jag tror att det är investerare snarare än konsumenter som kommer att driva på företagen till ett mer aktivt CSR arbete. Vi kan redan se sådana tendenser idag. Sportklädesföretaget UMBRO var konsekvent helt ointresserade av att ta tag i de problem i sin produktionskedja som Rena Kläders rapport Play Fair at the Olympics blottlade, men när man skulle börsintroduceras så gjorde man helt om.

Talarna igår var sådana som lever väldigt långt från de väldigt konkreta frågor om arbetsmiljö som diskuteras på den här bloggen. Det var styrelseordföranden, VD:ar och informationsdirektörer. För många av dessa var CSR något svårgreppbart och slutade endast i någon flummig form av välgörenhet, men till min förvåning var det ändå en stor del av deltagarna som ändå hade en ganska konkret förståelse av vad CSR innebär eller borde innebära. Visst finns det fortfarande många som verkar tro att CSR innebär att man stöttar välgörenhetsprojekt. Till exempel så fanns arbetsklädsföretaget Snickers med som utställare på den lilla minimässa som var en del av arrangemanget. Där berättade Snickers stolt om hur man stötte en välgörenhetsorganisation i Lettland vilket också var hela innebörden i begreppet CSR för Snickers. Visst det är inget fel med att stötta välgörenhetsprojekt, men det har inget med CSR att göra. CSR handlar om att man tar ansvar för de sociala och ekologiska problem som ens verksamhet orsakar. Snickers har inget seriöst arbete för angripa de problem som finns i klädindustrin. Det kan ni läsa om i rapporten ”Work in Progress”.

Det som förvånade mig var att några av alla de höjdare som deltog hade lämnat välgörenhetsperspektivet och istället betonade vikten av att städa upp sin egen verksamhet. CSR är till exempel att säkerställa att ILO-konventioner efterlevs och att minska sitt ekologiska fotavtryck, det är inte en tia till Situation Stockholm.

Men så djupa insikter hade knappast besökare nått. Något som under dagen framhölls som ett bra och innovativt CSR-grepp var att SAS börjat ge sina kunder möjligheten kompensera sitt koldioxidutsläpp genom att betala en extra avgift.

För mig är detta Consumer Social Responsibility - inte Corporate Social Responsibility. Det enda man gör är att erbjuda sina kunder en ny tjänst som man måste betala för. Om SAS vill ta ansvar så borde man själva kompensera varje resenärs utsläpp. Att låta en kund välja om den vill ta ansvar eller inte är att lämpa över hela ansvaret på kunden. Och att skyffla över ansvaret till någon annan är väl motsatsen till ett ansvarsfullt agerande.

Modebranchens Dag

Den 30 maj går arrangemanget Modebranschens Dag av stapeln på Moderna Museet i Stockholm. Bakom arrangemanget står branchtidningen Habit. Bland talarna finns bland andra Amelia Adamo, Alexander Bard och, kanske minst, jag själv. Platserna till detta otroligt exklusiva arrangemang börjar dock ta slut. Om nån är intresserad av att gå bör man anmäla sig snart.

Fackaktivister utsatta för livsfara på grund av terroristanklagelser - gå till aktion nu!

På bilden ser ni min vän Anton Marcus. Över hela Sri Lanka sitter det uppe affischer där det påstås att Anton arbetar för de Tamilska Tigrarna.

Under min tid på Sri Lanka var det uppenbart att regeringen inte hade mycket till övers för facket. Nu har man dock gått ett steg längre i sin antifackliga politik vilket kan leda till mycket allvarliga konsekvenser. Flera fackföreningsaktvister pekas ut, med namn och bild, som terrorister runt om i Sri Lanka.

Bakgrunden är följande; den sjätte februari i år kidnappades en fackföreningsaktivist från järnvägsarbetarfacket och två journalister i Colombo. Gärningsmännen var okända. Ett flertal fackföreningar, däribland Free Trade Zones & General Services Employees Union som jag arbetade med, arrangerade en protest mot dessa mystiska försvinnanden.

Samtidigt som protesten mot kidnappningarna den åttonde februari går regeringen ut och meddelar att de bortförda människorna är gripna misstänkta för samröre med de Tamilska Tigrarna (LTTE). Några bevis har inte presenterats. Regeringen och vissa extremistiska stödpartier parlamentet försöker nu utmåla alla som deltog i protesten mot att kidnappningarna som kopplade till terrorister.

Sedan en knapp månad tillbaka så sitter det uppe affischer, utan avsändare, över hela Sri Lanka på vilka sex fackföreningsaktivister utmålas som terrorister. Affischerna sitter bland annat uppe på sjukhus, tågstationer och utanför frihandelszonerna. De uthängda aktivisterna är följande: Anton Marcus från Free Trade Zones and General Services Employees’ Union (FTZGSEU), Sman Ratnapriya och Ravi Kumudesh från Health Sector Trade Union Alliance (HSTUA), Sampath Rajitha och Raja Kannangara från Joint Railway Trade Union Alliance och Joseph Stalin från Ceylon Teachers Union.

Detta är uppenbarligen en kampanj som medvetet försöker demonisera fackföreningsrörelsen och arbetare. För de drabbade aktivisterna är detta fullständigt livsfarligt. Sri Lanka är ett land i krig och att utmålas som anhängare av de LTTE innebär en mycket stor fara.

Polisen har gjort mycket lite för att utreda vem eller vilka som ligger bakom affisch kampanjen eller för att säkerställa säkerheten för de drabbade aktisterna.

Nu ber jag er att skicka ett mail till Sri Lankas president och uppmana honom att säkerställa att lagar och regler efterlevs, att rätten att bilda fackföreningar respekteras och att polisen gör en ordentlig utredning vad det gäller vilka som har satt upp affischerna.

Fax nummret är + 94 11 2542919 och emailadressen är gosl@presidentsl.org

Använd gärna brevet nedan.


The Hon. President of Sri Lanka,

Intimidation and threats of abduction to trade unionists

I write to you to express my grave concern about the risks that trade unionists face, while carrying out their legitimate activities, in Sri Lanka. I urge you to intervene and take strong action in support of the current trade unionists, whose lives are currently at risk and to support the right of all trade unionists to carry out their activities.

On 6 February, three men, including a trade unionist, were abducted in Colombo by unknown groups. This sparked a spontaneous protest the next day in front of the main Fort Railway Station by trade unionists. Two days later, on 8 February, your government declared that the abducted men, including the trade unionist, were in government custody, and that they were being interrogated on suspicion of collaboration with Liberation Tigers of Tamil Elam (LTTE) insurgents.

This seems to fit in with a campaign explicitly aimed at linking trade unionists with insurgents. Key trade union activists who participated in the Fort Railway Station protest on 6 February are now being publicly accused of being covert terrorist operatives.

Since 8 February, posters depicting trade union leaders as traitors and terrorists have begun to appear in many parts of the country, calling for their arrest. Anton Marcus of the Free Trade Zone and General Services Employees' Union (FTZGSEU)- which is affiliated to the International Textile, Garment and Leather Workers' Federation (ITGLWF), Sman Ratnapriya and Ravi Kumudesh of the Health Sector Trade Union Alliance (HSTUA), Sampath Rajitha and Raja Kannangara of the Joint Railway Trade Union Alliance (JRTUA), and Joseph Stalin of the Ceylon Teachers' Union (CTU) are among the targeted trade unionists.

As a result of these false allegations, several threats, including death threats, have been made against trade unionists. On 21 February, the FTZGSEU and the HSTUA lodged a number of complaints with the police, in order to seek protection for their right to continue their trade union activities and to protect their lives. I understand that to date the law enforcement authorities have failed to take constructive measures to guarantee their safety.

The exercise of trade union rights is enshrined in International Labour Organisation (ILO) Conventions numbers 87 (Freedom of Association) and 98 (the Right to Organise and Collective Bargaining), to which your country is a signatory. Your government should therefore take measures in order to provide a climate in which these rights, as stipulated in the abovementioned ILO Conventions, can be implemented.

Trade Unions have no objections to the government's plans of safeguarding law and order and are willing to extend their fullest cooperation to such efforts. However these efforts can not be at the expense of workers human rights or human rights in general, which I know would agree, are critical to democracy in your country.

I urge you to take immediate measures in order to:

* guarantee the safety of all trade unionists under threat, and ensure an environment which is free of intimidation and is conducive to a normal development of trade union activities;
* investigate the complaints lodged by the aforesaid trade unionists and guarantee their safety;
* ensure the due process of law on all acts of threats and intimidation.

I look forward to your timely intervention and response.

Yours respectfully,

Name
Organisation Name (optional)
e-mail address

Möte i Luxemburg

Jag befinner mig just nu i Luxemburg på en workshop organiserad av EPSU, en europeisk facklig sammanslutning där de svenska facken SKTF, Kommunal och Vårdförbundet ingår. Här diskuterar vi sociala och etiska krav i offentlig upphandling. Detta är idag ingenting självklart. Även om klädindustrin inte är ”ren” på långa vägar så har man i många avseenden kommit längre än vad offentliga verksamheter har gjort. Man kan kritisera företagens uppförandekoder för att de bara är ord på ett papper, men även om det är fallet så innebär det att man ställer krav på sina leverantörer. Om vi tittar på stat, kommun och landsting så ställer man nästan aldrig några som helst etiska krav på sina leverantörer av olika varor. Det innebär att om en sjukhusrock har sytts av ett barn så har leverantören av rocken inte brutit mot avtalet med landstinget, eftersom landstinget inte ställer några som helst sådana krav. Det är mot denna bakgrund som SKTF, Rena Kläder, Rättvisemärkt och Fair Trade Center startade kampanjen Mina Skattepengar för snart ett år sedan.

Diskussionen på workshopen handlade mer om privatiseringar, utförsäljningar och något man kallar för Private Public Partnership (PPP) vilket är när privata aktörer helt eller delvis finansierar offentlig verksamhet. Detta är ett vanligt problem i Storbritannien, men i Sverige har vi bara några få exempel (typ Öresundsbron). Kopplingen till etiska krav i offentlig upphandling kan verka avlägsen, men antagligen inte. För när det gäller privatiseringar och entreprenader så ser vi redan hur även offentliga tjänster också flyttar till låglöneländer, till exempel sjukhus som förlägger sin telefonväxel till Mumbai. Sett i det perspektivet så blir etiska krav i offentlig upphandling något som samtliga fackliga organisationer måste engagera sig i snarast. Inte för att man vill stoppa handel eller globalisering, men för att man vill att mänskliga rättigheter i arbetslivet respekteras var man än befinner sig.

Mitt anförande om etiska krav i offentlig upphandling väckte stort intresse, men det var uppenbart att inte många sett offentlig upphandling ur det perspektivet innan.

Lokalen är ganska tråkig. Så här ser den ut:



Om ni inte har läst Rasmus fantastiska reseberättelse om vår turné till Sibirien så måste ni göra det. Den är komplett med text, bilder, musik och film.