Indiska rapport

Idag släpper Rena Kläder en rapport om Indiskas etikarbete och SVD har slagit upp det ganska stort. Rapporten är som vanligt snällare än vad det låter i artikeln, men det som står i artikeln är sant; Indiskas arbete är undermåligt. Däremot måste det sägas att Indiska gör mycket mer än de flesta andra klädföretag. Man har en uppförandekod och man kontrollerar att den efterlevs. De flesta företag har inte ens en uppförandekod och om de har det så kontrollerar man inte att den efterlevs.

Jämför Indiska rapporten med den som Rena Kläder släppte i somras om nio modeföretag. Jämfört med de företagen framstår Indiskas arbete som ganska seriöst. De företagen gör å andra sidan i princip ingenting.

Is Fair Trade a good fit for the garment industry?

Maquila Solidarity Network, den kanadensiska motsvarigheten till Rena Kläder, offentliggjorde tidigare år ett diskussionsunderlag där man redovisar de olika ståndpunkter kring huruvida ”rättvis handel” är ett lämpligt koncept och en strategi för klädindustrin. Rekommenderas för de flesta i Sverige då kunskapen om skillnaderna mellan de två vitt skilda strategierna etisk handel och rättvis handel är väldigt små.

Syftet med texten är inte argumentera för en ståndpunkt utan snarare att redovisa den mångfald av erfarenheter och åsikter som finns. Den amerikanska anti-sweatshop (etiskhandel/rena kläder) rörelsen har en ståndpunkt, den europeiska en annan. FLO:s (rättvisemärkts internationella kropp) olika nationella motsvarigheter har nästan alla var sin ståndpunkt. En erfarenhet som de flesta verkar ha är att det är i dagsläget direkt olämpligt att certifiera (märka) enskilda varor.

Men samtidigt är det uppenbart att det finns en tydlig efterfrågan från konsumenter på ”schysst” producerade kläder. Detta märks inte minst genom de stora antalet nya klädmärken som med olika stor trovärdighet hävdar att deras produkter är tillverkade under bra arbetsvillkor, till exempel American Apparel, Blackspot Sneakers o.s.v. Men det är här vi inte får tappa bort oss så att konsumentmakten blir missriktad, ingenting vi gör ska vi göra för konsumenternas skull utan för arbetarnas skull. Däremot bör vi ju tänka hur vi gör för att inte tappa konsumenternas intresse. Frågan är då hur vi kan lyckas med det utan att erbjuda konsumenter en avlat i form av ett rättvisemärke.

Ladda ner "Is Fair Trade a good fit for the garment industry".

Fair Trade och klädindustrin - funkar det?

Nu är jag tillbaka i Sverige. Jag har precis hittat ett mycket intressant dokument som behandlar frågan huruvida rättvis handel som koncept passar för klädindustrin. Dokumentet är skrivet för att främja en diskussion som växer i betydelse och är framtaget av Maquila Solidarity Network , en Kanadensisk organisation som liknar Clean Clothes Campaign. Läs och tyck till. Det är vad jag ska göra. Dokumentet heter "Is Fair Trade a good fit for the garment industry".

Snart hemma igen.

Så har min tid på Sri Lanka nått sitt slut. Åtminstone för den här gången. Imorgon bär det av hem till Sverige. Jag kommer att fortsätta att blogga om klädindustrin, så titta in här även i fortsättningen.

Jag lämnar ett land, en rörelse och en industri som alla står inför stora svårigheter att övervinna, men också ett stort antal möjligheter att utnyttja. För industrin så handlar det givetvis om att kunna stå emot konkurrensen från de andra länderna i regionen i allmänhet och India och Kina i synnerhet. För att klara det måste man erbjuda något som de andra inte kan erbjuda, goda arbetsvillkor är ett exempel på något Kina i dagsläget inte kan erbjuda.

De senaste 10 årens kampanjande mot klädföretag i Europa och USA har gett effekt. Även om dessa kampanjer inte hörs och syns så mycket idag, så har de satt sina spår. Det är inte för inte som klädindustrins branschorganisation på Sri Lanka lanserar en kampanj med namnet Garment without Guilt. Det gör man för att det finns en press och en efterfrågan på den globala klädmarknaden efter säkerställt goda arbetsvillkor. När köparna, klädföretagen, letar leverantörer så finns arbetstagares rättigheter med någonstans i bilden. Bilden blir dock ofta snedvriden på vägen, ett av de största tillverkningsföretagen på Sri Lanka, Brandix , har sitt eget CSR-nyhetsbrev där man berättar om sina vattenreningsprojekt, säkerhetsprojekt och allehanda välgörenhet. Säkert jättefina projekt, men tro mig, Brandix med sin VD Ashroff Omar (som också är ordförande i JAAF) i spetsen, hatar arbetare som försöker hävda sina rättigheter.

Om klädindustrin ska lyckas att säkerställa humana arbetsvillkor så måste det också finnas organisering underifrån. Detta ställer givetvis krav på den fackliga rörelsen som i många klädproducerande länder är splittrad och politiserad. Så även på Sri Lanka. Det finns några ljusglimtar som bland annat utgörs av den fackförening jag har arbetat med här, Free Trade Zones and General Services Employees Union. Man är fortfarande små (även om man är störst i klädindustrin här), men man har en stark vilja och kämpaglöd. Man är trött på att bli stampad på. Denna känsla av att ”nu är det nog” ser vi på flera ställen i världen, även om de ibland tar sig våldsamma uttryck som i till exempel Bangladesh det senaste året. Vi närmar oss en punkt när världens klädarbetare inte kommer låta sig utnyttjas hur som helt längre.

Här på Sri Lanka har den fackliga rörelsen inom klädindustrin just nu en rad möjligheter att utnyttja. Man har tre effektiva vapen i sin arsenal; 1) det råder arbetskrafts brist. Det finns 30 000 lediga jobb. Hur man lyckas använda detta gyllene tillfälle kommer att bli mycket intressant att se. 2) Att GSP+ skall få någon form av övervakningsmekanism är också en viktig möjlighet. Det innebär att man faktiskt har något att hota med som kan vara ekonomiskt kännbart för arbetsgivarna. Det är det enda sättet att få dem att lyssna. 3)Köparna och deras uppförandekoder. Jag måste säga efter min tid här att rätt utnyttjat så kan uppförandekoder vara ett bra verktyg (då framförallt i händerna på arbetarna själva, inte på några kontrollanter). Flera av FTZ&GSEUs framgångar har delvis sin förklaring i att man har effektivt kommunicerat med företag som Nike och GAP. Även här ligger effektiviteten i att man kan hota med något som kan drabba arbetsgivarna ekonomiskt.

Vad vi i Sverige och resten av Europa och USA måste förstå är att om man vill säkerställa goda arbetsvillkor måste fackliga rättigheter respekteras och stå i centrum för varje ansträngning som görs för att förbättra villkoren i tillverkningsindustrin. På andra områden som till exempel jordbruksprodukter ser det annorlunda ut, där kan säkert en prisgaranti räcka långt, men så fort det handlar om arbetstagare och arbetsgivare så måste det också finnas ett sätt för arbetstagaren att hävda sitt inflytande.

Under min vistelse här så besökte jag vid ett tillfälle fabriken Jaqalanka, som är en av de första fabriker i frizonen där en fackförening blev erkänd. Besöket skedde i sällskap av bland annat en aktivist i någon form av svensk rättvis handel grupp. Aktivisten uttryckte besvikelse efter besöket, eftersom det inte omedelbart hade förvandlats till den perfekta fabriken. Även om lönerna var något högre än på andra fabriker så var de ju fortfarande låga, det var fortfarande långa arbetsdagar o.s.v. Hon jämförde med Rättvisemärkta producenter där löner och arbetstider hade varit bättre men där det visserligen inte fanns någon fackförening. Hennes bedömning var att den rättvisemärkta enheten var bättre. Detta var målet. Jag menar tvärt om.

Vi kan inte sträva efter lösningar som är spricker om (när) konsumenterna slutar bry sig. Vi ska använda, men inte göra oss beroende av konsumenternas välvilja. Kan arbetarna organisera sig så ligger verktyget framför dem, om de har organiserat sig så sitter verktyget i deras händer. Nike, som när det begav sig pressade Jaqalanka att erkänna fackföreningen, står inte varje dag och kräver att fackföreningen ska erkännas, det behövs inte för den finns redan där. Därför är det en mer långsiktig lösning. Men är det inte viktigare med bra lön? Jo, i det korta perspektivet är det just de extremt låga lönerna som bekymrar arbetarna, men i det långa perspektivet är makten viktigare än lönen.

Det är därför också klädföretag borde koncentrera sina CSR-ansträngningar på att säkerställa fackliga rättigheter. För att lyckas med detta krävs ett mångintressentförhållningssätt (multi-stakeholder approach). Idag görs detta dels inom ramen för de permanenta forum och verifieringsinitiativ som finns typ FLA (som dock inte har några fackliga organisationer som medlem, stort minus), ETI och FwF. Dels i mer tillfälliga projekt som det som GAP och ITGLWF bedriver just nu. I Sverige så bör klädindustrins samtliga intressenter, fackliga organisationer, företag, NGOs och branschorganisationer ta sig en funderare på om det inte är dags att skapa något form av permanent forum för att gemensamt diskutera dessa frågor. Kanske i form av ett verifieringsinitiativ som FLA och FwF, kanske som ett ”finding best practice”-forum som ETI. Klädföretagen behöver det för att de saknar kunskap och resten behöver det för vi vill se förändringar.