Kina och en osäker framtid
Pete Castelli som arbetar på den amerikanska fackföreningsrörelsens solidaritetscenter i Colombo är mycket säker på sin sak när han säger att hela klädindustrin på Sri Lanka kommer gå i graven inom några få år.
Anledningen till Petes mycket bestämda uttalande är att alltmer tillverkningsindustri flyttar till Kina, och klädindustri är inget undantag. Inom några få år kommer vartannat klädesplagg att vara tillverkat i Kina. För länder som är beroende av sin exporterande klädindustri som t.ex. Sri Lanka, är detta givetvis framtidens riktigt stora utmaningar. Eftersom handeln med kläder länge var reglerat med ett kvotsystem så kunde länder som Sri Lanka i lugn och ro bygga upp en klädindustri. Årsskiftet 2004/2005 så togs dessa kvoter bort. Både klädarbetare och fabriksägare bävade för att deras försörjning nu skulle försvinna. Precis som väntat ökade importen från Kina lavinartat till EU och USA, som svarade med att återinföra kvoterna, men enbart mot Kina denna gång.
Detta protektionistiska agerande (intresset låg i att skydda de egna industrierna, man återinförde inte kvoterna för att rädda lankesiska jobb direkt), räddade antagligen en stor del av klädindustrin här på Sri Lanka. Snart kommer dock även dessa återinförda kvoter att försvinna och det är vid denna tidpunkt som Pete är övertygad om att klädindustrin kommer att utplånas från Sri Lanka.
Jag tror inte att det är så enkelt, det finns många olika saker som spelar in när ett företag väljer var man ska producera sina varor. Pris, kvalité, produktivitet och pålitlighet är alla mycket viktiga aspekter som vägs in. Om det bara var pris som avgjorde skulle all klädindustri finnas i Afrika där det verkligen går att hitta de lägsta lönerna och givetvis skulle det inte finnas någon klädindustri i Portugal fortfarande, vilket det ju gör.
Däremot måste man profilera sig gentemot Kina, leverera något som Kina inte kan leverera. Problemet är att Kina är bra på det mesta, utom givetvis mänskliga och fackliga rättigheter. Av rädsla för att få sitt varumärke nedsvärtat (eller är det kanske på grund av genuin hederlighet) efterfrågar allt fler klädföretag bra arbetsförhållanden. Och om man på något sätt kan visa att arbetsvillkoren är acceptabla kan detta bli ett starkt argument att marknadsföra sig med. Ett tydligt är fabriken Jaqalanka, där FTZ&GSEU för några år sedan vann en mycket viktig seger.
Fabriken ville absolut inte erkänna fackföreningen och motarbetade men ytterst grova metoder som bland annat inkluderade mordhot. Sri Lankas Commissioner General of Labour konstaterade att fabriksledningen agerat felaktigt. ILO konstaterade samma sak. Ingenting bet på fabriksägarna. Men tillslut hotade en av fabrikens kunder, Nike, med att inte lägga fler beställningar på fabriken. Detta fick fabriksägarna att göra helt om. Efter år av kamp erkände fabriksledningen äntligen fackföreningen. Det intressanta med detta är att Jaqalanka nu ett par år senare aktivt använder fackföreningen i sin marknadsföring.
Ur denna synvinkel förstår man JAAF’s tanke med Garments without Guilt (se tidigare inlägg), problemet är ju bara att man, liksom på fabriken Jaqalanka, måste säkra de goda arbetsvillkoren först. Klarar man av det (borde inte vara så svårt, det är bara att respektera lagstiftning som redan finns) så har man en klar fördel gentemot Kina.
Anledningen till Petes mycket bestämda uttalande är att alltmer tillverkningsindustri flyttar till Kina, och klädindustri är inget undantag. Inom några få år kommer vartannat klädesplagg att vara tillverkat i Kina. För länder som är beroende av sin exporterande klädindustri som t.ex. Sri Lanka, är detta givetvis framtidens riktigt stora utmaningar. Eftersom handeln med kläder länge var reglerat med ett kvotsystem så kunde länder som Sri Lanka i lugn och ro bygga upp en klädindustri. Årsskiftet 2004/2005 så togs dessa kvoter bort. Både klädarbetare och fabriksägare bävade för att deras försörjning nu skulle försvinna. Precis som väntat ökade importen från Kina lavinartat till EU och USA, som svarade med att återinföra kvoterna, men enbart mot Kina denna gång.
Detta protektionistiska agerande (intresset låg i att skydda de egna industrierna, man återinförde inte kvoterna för att rädda lankesiska jobb direkt), räddade antagligen en stor del av klädindustrin här på Sri Lanka. Snart kommer dock även dessa återinförda kvoter att försvinna och det är vid denna tidpunkt som Pete är övertygad om att klädindustrin kommer att utplånas från Sri Lanka.
Jag tror inte att det är så enkelt, det finns många olika saker som spelar in när ett företag väljer var man ska producera sina varor. Pris, kvalité, produktivitet och pålitlighet är alla mycket viktiga aspekter som vägs in. Om det bara var pris som avgjorde skulle all klädindustri finnas i Afrika där det verkligen går att hitta de lägsta lönerna och givetvis skulle det inte finnas någon klädindustri i Portugal fortfarande, vilket det ju gör.
Däremot måste man profilera sig gentemot Kina, leverera något som Kina inte kan leverera. Problemet är att Kina är bra på det mesta, utom givetvis mänskliga och fackliga rättigheter. Av rädsla för att få sitt varumärke nedsvärtat (eller är det kanske på grund av genuin hederlighet) efterfrågar allt fler klädföretag bra arbetsförhållanden. Och om man på något sätt kan visa att arbetsvillkoren är acceptabla kan detta bli ett starkt argument att marknadsföra sig med. Ett tydligt är fabriken Jaqalanka, där FTZ&GSEU för några år sedan vann en mycket viktig seger.
Fabriken ville absolut inte erkänna fackföreningen och motarbetade men ytterst grova metoder som bland annat inkluderade mordhot. Sri Lankas Commissioner General of Labour konstaterade att fabriksledningen agerat felaktigt. ILO konstaterade samma sak. Ingenting bet på fabriksägarna. Men tillslut hotade en av fabrikens kunder, Nike, med att inte lägga fler beställningar på fabriken. Detta fick fabriksägarna att göra helt om. Efter år av kamp erkände fabriksledningen äntligen fackföreningen. Det intressanta med detta är att Jaqalanka nu ett par år senare aktivt använder fackföreningen i sin marknadsföring.
Ur denna synvinkel förstår man JAAF’s tanke med Garments without Guilt (se tidigare inlägg), problemet är ju bara att man, liksom på fabriken Jaqalanka, måste säkra de goda arbetsvillkoren först. Klarar man av det (borde inte vara så svårt, det är bara att respektera lagstiftning som redan finns) så har man en klar fördel gentemot Kina.
posted by Joel at 10:20 PM
2 Comments:
På modeseminariet på galleri kontrast menade Dem collective att det finns en bredare diskussion på Sri Lanka om att de skulle kunna bli bäst på att vara shyssta och konkurrera med det mot Kina. Är det en möjlig utveckling?
Jag skulle inte säga att det finns en debatt, i alla fall inte någon som inkluderar relevanta fackföreningar. Däremot är det en önskvärd utveckling och den som jag tror Sri Lanka bör gå, men det som JAAF nu påstår är ju att man redan är bra, vilket uppenbarligen inte stämmer. Fackföreningarna kommer att gå till motangrepp och det leder nog förhoppningsvis att riktig debatt kommer igång.
Post a Comment
<< Home