Ute i fält
Av helgens 48 timmar har jag åkt bil i ca 24 timmar. Anledningen var att vi skulle besöka tre fackklubbsmöten. Ett i syd utanför staden Galle, ett i Frizonen Katunayake och ett i Kottmale. Samtliga platser ligger inom en radie av 10 – 12 mil från Colombo, men infrastrukturen ser ut på ett sådant sätt att det tar mycket lång tid att ta sig mellan dessa platser.
Givetvis är det jobbigt att sitta så länge i bil, speciellt på slingriga och gropiga vägar. Jag blir ganska lätt åksjuk. Men det är väldigt intressant att få vara med på dessa möten. Jag förstår snabbt att det här är en ganska viktig del av arbete för de anställda på fackföreningens kontor. Det är mycket som behöver förklaras.
De olika klubbarna sitter i ganska olika positioner, utanför Galle håller man just på att starta en fackklubb på en fabrik, i Katunayake på fabriken Sinitex har man nästan lyckats få arbetsgivaren att erkänna fackföreningen och i Kottmale närmar man sig slutet på en konflikt som pågått i fem år, då över 200 arbetare blev avskedade på grund av facklig verksamhet. Under tiden har företaget sålts och förändrats.
Under alla dessa möten lyckas jag också skapa mig en bild av hur de här människorna lever. Det är inte direkt några överraskningar. Den lagstadgade minimilönen/ingångslönen är 4500 rupies, vilket då motsvarar knappt 400 kronor. Arbetsveckan är på 45 stimmar. Ackorden är väldigt höga, så för att klara av att tillverka det man ska måste man ofta jobba någon timme extra. Eftersom lönen är låg ser man gärna till att arbeta ännu lite mer för att kunna kamma in lite bonus.
I Katunayake bor de flesta arbetarna i baracker som ligger i direkt anslutning till frizonen. Två till tre personer på en 18 kvadratmeter stor yta. Väldigt, väldigt enkelt. För detta betalar de mellan 100 till 180 kronor, alltså en betydande del av inkomsten om du inte jobbat så länge. De flesta är lediga åtminstone en dag i veckan. Jag frågar några kvinnor vad de gör på sin lediga dag. Det visar sig ett så ledig är den inte. Man är skyldig att städa i och runt sitt rum och sin barrack. Sedan måste man ju givetvis göra sådant som att tvätta kläder. Den enda lediga dagen är också då det finns tid att ha möten med fackklubben. Det visar sig dock att de har en drama och en musikgrupp och med denna brukar de repetera. I november släpper de en skiva och igår, söndag åkte man till frizonen Biyagama på miniturné. Pjäserna och musiken handlar om problemen i fabrikerna.
Kottmale är förresten ett namn kanske klingar bekant. Det beror i sådana fall antagligen på att det där finns en enorm damm, ett högst ifrågasatt 70-tals projekt, genomdrivet i nära samarbete med Sida och Skanska. Den i Berlin bosatta konstnären Jesper Nordahl håller just nu på med ett antal mycket intressanta projekt om både Kottmale-projektet, arbetsförhållandena i frizonerna och arbetarnas kamp för anständiga förhållanden.
Givetvis är det jobbigt att sitta så länge i bil, speciellt på slingriga och gropiga vägar. Jag blir ganska lätt åksjuk. Men det är väldigt intressant att få vara med på dessa möten. Jag förstår snabbt att det här är en ganska viktig del av arbete för de anställda på fackföreningens kontor. Det är mycket som behöver förklaras.
De olika klubbarna sitter i ganska olika positioner, utanför Galle håller man just på att starta en fackklubb på en fabrik, i Katunayake på fabriken Sinitex har man nästan lyckats få arbetsgivaren att erkänna fackföreningen och i Kottmale närmar man sig slutet på en konflikt som pågått i fem år, då över 200 arbetare blev avskedade på grund av facklig verksamhet. Under tiden har företaget sålts och förändrats.
Under alla dessa möten lyckas jag också skapa mig en bild av hur de här människorna lever. Det är inte direkt några överraskningar. Den lagstadgade minimilönen/ingångslönen är 4500 rupies, vilket då motsvarar knappt 400 kronor. Arbetsveckan är på 45 stimmar. Ackorden är väldigt höga, så för att klara av att tillverka det man ska måste man ofta jobba någon timme extra. Eftersom lönen är låg ser man gärna till att arbeta ännu lite mer för att kunna kamma in lite bonus.
I Katunayake bor de flesta arbetarna i baracker som ligger i direkt anslutning till frizonen. Två till tre personer på en 18 kvadratmeter stor yta. Väldigt, väldigt enkelt. För detta betalar de mellan 100 till 180 kronor, alltså en betydande del av inkomsten om du inte jobbat så länge. De flesta är lediga åtminstone en dag i veckan. Jag frågar några kvinnor vad de gör på sin lediga dag. Det visar sig ett så ledig är den inte. Man är skyldig att städa i och runt sitt rum och sin barrack. Sedan måste man ju givetvis göra sådant som att tvätta kläder. Den enda lediga dagen är också då det finns tid att ha möten med fackklubben. Det visar sig dock att de har en drama och en musikgrupp och med denna brukar de repetera. I november släpper de en skiva och igår, söndag åkte man till frizonen Biyagama på miniturné. Pjäserna och musiken handlar om problemen i fabrikerna.
Kottmale är förresten ett namn kanske klingar bekant. Det beror i sådana fall antagligen på att det där finns en enorm damm, ett högst ifrågasatt 70-tals projekt, genomdrivet i nära samarbete med Sida och Skanska. Den i Berlin bosatta konstnären Jesper Nordahl håller just nu på med ett antal mycket intressanta projekt om både Kottmale-projektet, arbetsförhållandena i frizonerna och arbetarnas kamp för anständiga förhållanden.
posted by Joel at 10:56 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home