Garments without Guilt

Sri Lankas klädtillverkares branschorganisation Joint Apparel Association Forum (JAAF), har fattat att det här med etik är viktigt. Kina tar över allt mer av klädindustrin och konkurrensen är hård. Det gäller att, precis som på alla andra marknader, att profilera sig för att överleva. Och profilering ska det också bli, JAAF återlanserar sig själva med namnet Sri Lanka Apparel och sloganen ”Garments without Guilt”. Sri Lankas kläder ska säljas med etik som inpackat mervärde. Man menar att budskapet och profilen är förankrat i det faktum att på Sri Lanka är arbetsvillkoren i fabrikerna bra och barnarbete förekommer inte. Arbetsvillkoren i fabrikerna är bra enligt vem? Det är ju knappast JAAF:s medlemmar fabrikörerna som kan avgöra en sådan sak. Men å andra sidan är det väl en global trend att sätta upp sina egna kriterier för att sedan lätt kunna följa dem.

Svenska Textilimportörernas VD Åke Weyler är en av drivande krafterna bakom initiativet BSCI som består av ett antal europeiska klädföretag som själva har gått ihop och bestämmer vilken nivå som utgör bra arbetsvillkor och, framförallt, hur det kan säkerställas. Åke har varit duktig på att värva svenska medlemmar JC, Lindex och Polarn och Pyret har alla gått med. För mer info om BSCI ladda ner rapporten ”Looking for a quik fix?” från Rena Kläders hemsida.

Problemet med båda initiativen är att man pratar om etik och goda arbetsvillkor när man i själva verket inte alls är rätt personer att avgöra vad som är goda arbetsvillkor. Det är ju varken Åke Weyler eller Ashroff Omar (JAAF:s ordförande), som sitter bakom symaskinerna. Åke och Ashroff kan ju sätta en OK stämpel på sina egna kontor, men inte vad som är okej för någon annan.

Den ökade medvetenheten om hur kläder, datorer eller kaffe produceras medför också vissa risker. Efterfrågan på det som är stämplat som ”etiskt” ökar, både från konsumenter men också från klädföretag som letar efter leverantörer. I en marknadsekonomi där det finns hundratals kvalitets-, miljö- och säkerhetscertifieringar så är det naturlig utveckling att man också kan certifiera mänskliga rättigheter. Nu är det dock högst osäkert om man kan certifiera mänskliga relationer, vilket arbetsförhållanden i slutändan handlar om. Men det är helt klart att finns en efterfrågan på saker som är stämplade som bra. Och det är detta utrymme JAAF och i vis mån BSCI försöker utnyttja.

JAAF ser naturligtvis att man måste marknadsföra sig på något sätt, ”nischa sig” och efter en ordentlig marknadsundersökning ser man att fler och fler företag efterfrågar pålitliga leverantörer och goda arbetsvillkor. Jag tror inte att JAAF anser att de luras när de lanserar Garments without Guilt, de anser nog att arbetsvillkoren på fabrikerna är bättre än annorstädes. Därför är det otroligt viktigt att alltid vara glasklar med vad som menas med etisk produktion, etisk handel och för den delen goda arbetsvillkor.

Ni som har följt den här bloggen vet var jag kommer att landa: De enda som kan avgöra vad som är bra eller dåliga arbetsvillkor i en fabrik är arbetarna själva. Utan deras direkta deltagande så kan vi inte stämpla kläder, eller någon annan produkt heller för den delen, som etiskt bra. Och om de ska ha en möjlighet att delta och påverka sin situation så måste de åtnjuta den mest grundläggande rättigheten i arbetslivet; rätten till organisering.