Ett allt bistrare klimat

Sri Lanka har en historia av antifacklig politik, regeringar har ofta använt undantags- och antiterroristlagar för att begränsa fackföreningsrörelsen. Långa fängelsestraff kan utdömas för strejker och demonstrationer. Sedan 1994 har det dock varit något bättre då vänsterkoalitionen Folkalliansen tog över makten i parlamentet från det tidigare styrande Förenade Nationella Partiet (UNP), som då hade suttit vid makten i 17 år. Fackföreningar behövde inte utstå lika stor repression som tidigare. UNP fick makten åter 2001, men klimatet har trots det varit bättre än tidigare.

Sedan årsskiftet har det politiska klimatet på Sri Lanka blivit radikalt bistrare för den fackliga rörelsen. Den nya presidenten, Mahinda Rajapaksa, var tidigare arbetsmarknadsminister och visade då också på en insikt i fackliga frågor. Sedan han blev president har han dock svängt helt och hållet, politiken är nu aktivt fackföreningsfientlig. Till exempel gjorde Rajapaksa ett uttalande för ett tag sedan där han gjorde klart att han ansåg att kampen för arbetstagares rättigheter är ett hot mot rikets säkerhet. Regeringen sprider helt enkelt antifacklig propaganda och utnyttjar dessutom det spända säkerhetsläget, på ett mycket cyniskt sätt, för att underminera den fackliga kampen.

Under det senaste året har det pågått tre större fackliga konflikter i landet, järnvägsarbetare, hamnarbetare och oljearbetare har genomfört strejker. I de två första fallen handlade det om krav på högre löner, i det sista fallet så motsatte sig arbetarna en förestående privatisering av det statligt ägda petroleum företaget. Gemensamt för samtliga fall är att de i samtliga fall har ansvarig minister (hamn, järnväg och raffinaderi är statligt kontrollerade och regeringen har stort inflytande över respektive myndighet) uppmanat myndigheten att gå till brottsdomstol med arbetarnas uppror. I samtliga fall har domstolarna dömt till arbetsgivarnas fördel och utdömt strejkerna som olagliga. Detta är solklara brott mot både ILO:s konventioner 87 och 98 som säkerställer rätten till organisering och kollektiva förhandlingar.

Nu har dock 40 fackföreningar gått samman för att mobilisera mot denna nya politik. I måndags höll man ett offentligt möte i Colombos bibliotek. Det blev tre timmar av tal på ett tal på ett språk jag inte förstår. Jag blev trött, mycket trött. Den retoriska metod som verkar vara på modet här är att tala mycket intensivt, förbi gränsen mot skrik. Men å andra sidan jag förstår att de är förbannade. Nu ska man anmäla Sri Lanka till ILO.

Förövrigt vill jag utnämna Fairfield Parlours låt ”Glorious on the wall” från 1970 till en av rockhistoriens sämsta låtar, men jag vill samtidigt utnämna låt ”Chalk on the wall”, med samma grupp och från samma år (båda från albumet ”From home to home”), till en av rockhistoriens bästa låtar. Det är sjukt ensamt här, min Ipod är min absolut bästa vän. Så det lär komma en del recensioner framöver.