Snart hemma igen.
Så har min tid på Sri Lanka nått sitt slut. Åtminstone för den här gången. Imorgon bär det av hem till Sverige. Jag kommer att fortsätta att blogga om klädindustrin, så titta in här även i fortsättningen.
Jag lämnar ett land, en rörelse och en industri som alla står inför stora svårigheter att övervinna, men också ett stort antal möjligheter att utnyttja. För industrin så handlar det givetvis om att kunna stå emot konkurrensen från de andra länderna i regionen i allmänhet och India och Kina i synnerhet. För att klara det måste man erbjuda något som de andra inte kan erbjuda, goda arbetsvillkor är ett exempel på något Kina i dagsläget inte kan erbjuda.
De senaste 10 årens kampanjande mot klädföretag i Europa och USA har gett effekt. Även om dessa kampanjer inte hörs och syns så mycket idag, så har de satt sina spår. Det är inte för inte som klädindustrins branschorganisation på Sri Lanka lanserar en kampanj med namnet Garment without Guilt. Det gör man för att det finns en press och en efterfrågan på den globala klädmarknaden efter säkerställt goda arbetsvillkor. När köparna, klädföretagen, letar leverantörer så finns arbetstagares rättigheter med någonstans i bilden. Bilden blir dock ofta snedvriden på vägen, ett av de största tillverkningsföretagen på Sri Lanka, Brandix , har sitt eget CSR-nyhetsbrev där man berättar om sina vattenreningsprojekt, säkerhetsprojekt och allehanda välgörenhet. Säkert jättefina projekt, men tro mig, Brandix med sin VD Ashroff Omar (som också är ordförande i JAAF) i spetsen, hatar arbetare som försöker hävda sina rättigheter.
Om klädindustrin ska lyckas att säkerställa humana arbetsvillkor så måste det också finnas organisering underifrån. Detta ställer givetvis krav på den fackliga rörelsen som i många klädproducerande länder är splittrad och politiserad. Så även på Sri Lanka. Det finns några ljusglimtar som bland annat utgörs av den fackförening jag har arbetat med här, Free Trade Zones and General Services Employees Union. Man är fortfarande små (även om man är störst i klädindustrin här), men man har en stark vilja och kämpaglöd. Man är trött på att bli stampad på. Denna känsla av att ”nu är det nog” ser vi på flera ställen i världen, även om de ibland tar sig våldsamma uttryck som i till exempel Bangladesh det senaste året. Vi närmar oss en punkt när världens klädarbetare inte kommer låta sig utnyttjas hur som helt längre.
Här på Sri Lanka har den fackliga rörelsen inom klädindustrin just nu en rad möjligheter att utnyttja. Man har tre effektiva vapen i sin arsenal; 1) det råder arbetskrafts brist. Det finns 30 000 lediga jobb. Hur man lyckas använda detta gyllene tillfälle kommer att bli mycket intressant att se. 2) Att GSP+ skall få någon form av övervakningsmekanism är också en viktig möjlighet. Det innebär att man faktiskt har något att hota med som kan vara ekonomiskt kännbart för arbetsgivarna. Det är det enda sättet att få dem att lyssna. 3)Köparna och deras uppförandekoder. Jag måste säga efter min tid här att rätt utnyttjat så kan uppförandekoder vara ett bra verktyg (då framförallt i händerna på arbetarna själva, inte på några kontrollanter). Flera av FTZ&GSEUs framgångar har delvis sin förklaring i att man har effektivt kommunicerat med företag som Nike och GAP. Även här ligger effektiviteten i att man kan hota med något som kan drabba arbetsgivarna ekonomiskt.
Vad vi i Sverige och resten av Europa och USA måste förstå är att om man vill säkerställa goda arbetsvillkor måste fackliga rättigheter respekteras och stå i centrum för varje ansträngning som görs för att förbättra villkoren i tillverkningsindustrin. På andra områden som till exempel jordbruksprodukter ser det annorlunda ut, där kan säkert en prisgaranti räcka långt, men så fort det handlar om arbetstagare och arbetsgivare så måste det också finnas ett sätt för arbetstagaren att hävda sitt inflytande.
Under min vistelse här så besökte jag vid ett tillfälle fabriken Jaqalanka, som är en av de första fabriker i frizonen där en fackförening blev erkänd. Besöket skedde i sällskap av bland annat en aktivist i någon form av svensk rättvis handel grupp. Aktivisten uttryckte besvikelse efter besöket, eftersom det inte omedelbart hade förvandlats till den perfekta fabriken. Även om lönerna var något högre än på andra fabriker så var de ju fortfarande låga, det var fortfarande långa arbetsdagar o.s.v. Hon jämförde med Rättvisemärkta producenter där löner och arbetstider hade varit bättre men där det visserligen inte fanns någon fackförening. Hennes bedömning var att den rättvisemärkta enheten var bättre. Detta var målet. Jag menar tvärt om.
Vi kan inte sträva efter lösningar som är spricker om (när) konsumenterna slutar bry sig. Vi ska använda, men inte göra oss beroende av konsumenternas välvilja. Kan arbetarna organisera sig så ligger verktyget framför dem, om de har organiserat sig så sitter verktyget i deras händer. Nike, som när det begav sig pressade Jaqalanka att erkänna fackföreningen, står inte varje dag och kräver att fackföreningen ska erkännas, det behövs inte för den finns redan där. Därför är det en mer långsiktig lösning. Men är det inte viktigare med bra lön? Jo, i det korta perspektivet är det just de extremt låga lönerna som bekymrar arbetarna, men i det långa perspektivet är makten viktigare än lönen.
Det är därför också klädföretag borde koncentrera sina CSR-ansträngningar på att säkerställa fackliga rättigheter. För att lyckas med detta krävs ett mångintressentförhållningssätt (multi-stakeholder approach). Idag görs detta dels inom ramen för de permanenta forum och verifieringsinitiativ som finns typ FLA (som dock inte har några fackliga organisationer som medlem, stort minus), ETI och FwF. Dels i mer tillfälliga projekt som det som GAP och ITGLWF bedriver just nu. I Sverige så bör klädindustrins samtliga intressenter, fackliga organisationer, företag, NGOs och branschorganisationer ta sig en funderare på om det inte är dags att skapa något form av permanent forum för att gemensamt diskutera dessa frågor. Kanske i form av ett verifieringsinitiativ som FLA och FwF, kanske som ett ”finding best practice”-forum som ETI. Klädföretagen behöver det för att de saknar kunskap och resten behöver det för vi vill se förändringar.
Jag lämnar ett land, en rörelse och en industri som alla står inför stora svårigheter att övervinna, men också ett stort antal möjligheter att utnyttja. För industrin så handlar det givetvis om att kunna stå emot konkurrensen från de andra länderna i regionen i allmänhet och India och Kina i synnerhet. För att klara det måste man erbjuda något som de andra inte kan erbjuda, goda arbetsvillkor är ett exempel på något Kina i dagsläget inte kan erbjuda.
De senaste 10 årens kampanjande mot klädföretag i Europa och USA har gett effekt. Även om dessa kampanjer inte hörs och syns så mycket idag, så har de satt sina spår. Det är inte för inte som klädindustrins branschorganisation på Sri Lanka lanserar en kampanj med namnet Garment without Guilt. Det gör man för att det finns en press och en efterfrågan på den globala klädmarknaden efter säkerställt goda arbetsvillkor. När köparna, klädföretagen, letar leverantörer så finns arbetstagares rättigheter med någonstans i bilden. Bilden blir dock ofta snedvriden på vägen, ett av de största tillverkningsföretagen på Sri Lanka, Brandix , har sitt eget CSR-nyhetsbrev där man berättar om sina vattenreningsprojekt, säkerhetsprojekt och allehanda välgörenhet. Säkert jättefina projekt, men tro mig, Brandix med sin VD Ashroff Omar (som också är ordförande i JAAF) i spetsen, hatar arbetare som försöker hävda sina rättigheter.
Om klädindustrin ska lyckas att säkerställa humana arbetsvillkor så måste det också finnas organisering underifrån. Detta ställer givetvis krav på den fackliga rörelsen som i många klädproducerande länder är splittrad och politiserad. Så även på Sri Lanka. Det finns några ljusglimtar som bland annat utgörs av den fackförening jag har arbetat med här, Free Trade Zones and General Services Employees Union. Man är fortfarande små (även om man är störst i klädindustrin här), men man har en stark vilja och kämpaglöd. Man är trött på att bli stampad på. Denna känsla av att ”nu är det nog” ser vi på flera ställen i världen, även om de ibland tar sig våldsamma uttryck som i till exempel Bangladesh det senaste året. Vi närmar oss en punkt när världens klädarbetare inte kommer låta sig utnyttjas hur som helt längre.
Här på Sri Lanka har den fackliga rörelsen inom klädindustrin just nu en rad möjligheter att utnyttja. Man har tre effektiva vapen i sin arsenal; 1) det råder arbetskrafts brist. Det finns 30 000 lediga jobb. Hur man lyckas använda detta gyllene tillfälle kommer att bli mycket intressant att se. 2) Att GSP+ skall få någon form av övervakningsmekanism är också en viktig möjlighet. Det innebär att man faktiskt har något att hota med som kan vara ekonomiskt kännbart för arbetsgivarna. Det är det enda sättet att få dem att lyssna. 3)Köparna och deras uppförandekoder. Jag måste säga efter min tid här att rätt utnyttjat så kan uppförandekoder vara ett bra verktyg (då framförallt i händerna på arbetarna själva, inte på några kontrollanter). Flera av FTZ&GSEUs framgångar har delvis sin förklaring i att man har effektivt kommunicerat med företag som Nike och GAP. Även här ligger effektiviteten i att man kan hota med något som kan drabba arbetsgivarna ekonomiskt.
Vad vi i Sverige och resten av Europa och USA måste förstå är att om man vill säkerställa goda arbetsvillkor måste fackliga rättigheter respekteras och stå i centrum för varje ansträngning som görs för att förbättra villkoren i tillverkningsindustrin. På andra områden som till exempel jordbruksprodukter ser det annorlunda ut, där kan säkert en prisgaranti räcka långt, men så fort det handlar om arbetstagare och arbetsgivare så måste det också finnas ett sätt för arbetstagaren att hävda sitt inflytande.
Under min vistelse här så besökte jag vid ett tillfälle fabriken Jaqalanka, som är en av de första fabriker i frizonen där en fackförening blev erkänd. Besöket skedde i sällskap av bland annat en aktivist i någon form av svensk rättvis handel grupp. Aktivisten uttryckte besvikelse efter besöket, eftersom det inte omedelbart hade förvandlats till den perfekta fabriken. Även om lönerna var något högre än på andra fabriker så var de ju fortfarande låga, det var fortfarande långa arbetsdagar o.s.v. Hon jämförde med Rättvisemärkta producenter där löner och arbetstider hade varit bättre men där det visserligen inte fanns någon fackförening. Hennes bedömning var att den rättvisemärkta enheten var bättre. Detta var målet. Jag menar tvärt om.
Vi kan inte sträva efter lösningar som är spricker om (när) konsumenterna slutar bry sig. Vi ska använda, men inte göra oss beroende av konsumenternas välvilja. Kan arbetarna organisera sig så ligger verktyget framför dem, om de har organiserat sig så sitter verktyget i deras händer. Nike, som när det begav sig pressade Jaqalanka att erkänna fackföreningen, står inte varje dag och kräver att fackföreningen ska erkännas, det behövs inte för den finns redan där. Därför är det en mer långsiktig lösning. Men är det inte viktigare med bra lön? Jo, i det korta perspektivet är det just de extremt låga lönerna som bekymrar arbetarna, men i det långa perspektivet är makten viktigare än lönen.
Det är därför också klädföretag borde koncentrera sina CSR-ansträngningar på att säkerställa fackliga rättigheter. För att lyckas med detta krävs ett mångintressentförhållningssätt (multi-stakeholder approach). Idag görs detta dels inom ramen för de permanenta forum och verifieringsinitiativ som finns typ FLA (som dock inte har några fackliga organisationer som medlem, stort minus), ETI och FwF. Dels i mer tillfälliga projekt som det som GAP och ITGLWF bedriver just nu. I Sverige så bör klädindustrins samtliga intressenter, fackliga organisationer, företag, NGOs och branschorganisationer ta sig en funderare på om det inte är dags att skapa något form av permanent forum för att gemensamt diskutera dessa frågor. Kanske i form av ett verifieringsinitiativ som FLA och FwF, kanske som ett ”finding best practice”-forum som ETI. Klädföretagen behöver det för att de saknar kunskap och resten behöver det för vi vill se förändringar.
posted by Joel at 11:07 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home