Året var 2006

Denna blogg skrevs framförallt under hösten 2006 med spridda uppdateringar därefter. Då arbetade jag för fackföreningen Free Trade Zones & General Services Employees Union på Sri Lanka. Denna lilla och progressiva fackförening har lyckats med konststycket att organisera arbetare inne i så kallade frihandelszoner. Detta har man lyckats med till stor del tack vare att man på ett mycket framsynt sätt arbetat globalt. Genom omfattande kontakter med fackföreningar och NGO's i Europa och USA samt genom att aktivt använda de multinationella varumärkenas etiska riktlinjer skaffade man sig nya vapen i kampen för mänskliga rättigheter i arbetslivet.

Jag fick se exempel på hur företagens CSR-policies ibland är slag i luften eller, än värre, ett spel för gallerierna. Men samtidigt såg jag också exempel på motsatsen; verklig förändring och som ibland sker helt i det tysta. Numera är jag verksam som CSR- och kommunikationsrådgivare. Mer information finns på min nuvarande blogg.

Seger på Sri Lanka

Efter många års kamp har äntligen Trelleborg på Sri Lanka skrivit på ett kollektivavtal. Avtalet som innehåller en skrivning om levnadslöner eller "guaranteed Cost of Living Gratuity Payment". Det är första gången som en skrivning om levnadslön finns med i ett kollektivavtal rörande en anläggning i Sri Lankas frizoner och det hör helt klart inte till vanligheterna i någon frizon att man skriver kollektivavtal och än mer ovanligt att arbetarna garanteras en lön som går att leva på. Heder åt arbetarna som kämpat så hårt och så länge. Återigen visar den Sri Lankesiska fackföreningen Free Trade Zones and General Services Employees Union att man är en stark kraft att räkna med.

Här skrivs det inte mycket nuförtiden och rimligtvis kommer det ta ett tag innan denna blogg uppdateras regelbundet.

Etiskt betecknande - vad är etik?

DN ekonomi skriver idag om att KPA trots hög svansföring när det gäller etik har placerat sina pengar i företag som BP, Statoil, Coca-Cola och Nike. När det gäller etik är det svårt att dra gränser, eller kanske snarare att sätta stämplar. Man behöver göra någon djupare analys av de etiska fondernas portföljer innan man inser att det är högst tveksamt om man kan kalla detta för etiskt. I alla fall om man med etiskt menar "garanterat schysst". Om man använder den definitionen finns det inte ett enda etiskt företag i hela världen. Men om det är det som man förväntar sig av det man kallar etiskt så finns det inte så mycket som är etiskt. Om man däremot med etisk menar att företaget på något sätt försöker eliminera de problem som finns så finns det ju väldigt många etiska företag och det skulle heller inte bli någon skillnad på DEM Collective och Nike, vilket ju känns helt fel. Problemet är att lyckas kvantifiera ansträngningarna och resultaten.

Detta är dock inte omöjligt, men om de etiska fonderna skulle kräva bevis av de företag man arbetar med att det inte förekommer några kränkningar mot säg, ILOs kärnkonventioner så skulle inget företag kunna vara med för det är omöjligt att bevisa.

Men allt är inte relativt. Det finns gränser. Och på samma tidningssida som nyheten om KPA finns en annan artikel om SEB:s etiska globalfond. Där framgår det att denna så kallade etiska fond har pengar placerade i ett oljebolag som är aktivt i Burma. Detta är bortom alla rimliga gränser. Burma är det enda land som ILO uppmanat till bojkott av. Att detta inte är det som DN gjort till huvudnyhet är mycket konstigt.

Räven smiter ner i grytet.

Så har Rena Kläder satt ytterliggare några svenska klädföretag under luppen. Svenska Dagbladet slår upp stort i sin näringslivs del. Denna gång är det Polarn och Pyret, Fjällräven och Gudrun Sjödén som synas i sömmarna i en ny rapport. Eftersom två av företagen, Fjällräven och Gudrun Sjödén konsekvent har vägrat att ge någon som helst information till Rena Kläder så hamnar också frågan om transparens i centrum.

Även om det är uppenbart att inget av dessa företag har kommit speciellt långt i sitt etikarbete så hedrar det givetvis Polarn & Pyret att de inte räds en granskning. Ni kanske undrar hur jag så självsäkert kan påstå att de inte har kommit långt, men inget företag som arbetar med dessa frågor sluter sig som musslor när man ställer frågor. Det gör bara de företag som skäms och har anledning att göra så. Ett annan sak som avslöjar att Fjällräven är nybörjare vad det gäller etik är att man skickar fram sin ”PR och Event”-ansvariga för att svara på frågor som rör arbetsvillkor i produktionen. Det var tio år sedan Nike eller H&M placerade dessa frågor på PR avdelningens bord. Arbetsvillkor i kinesiska fabriker är handlar om mer om blod, svett och tårar än skojjiga "events" som Jonas Hellentin ordnar.

När Rena Kläder släppte sin rapport om Indiska i slutet av 2006 fick Indiska lite väl hårda smällar av media til följd av det. Jag hoppas innerligt att Fjällräven och Gudrun Sjödén får en långt mycket kärvare behandling för de förtjänar det så mycket mer än Indiska. Vi bör alla hjälpas åt och jaga dessa ljusskygga företag ut ur skuggorna och ut i dagsljuset. Respekt för mänskliga rättigheter är viktigt.

Vi kan aldrig lita på företagens egna kontroller av sina fabriker eller de kontroller som de har köpt. Därför är transparens nyckelordet för klädindustrin i framtiden. Det är så du kan bygga ett trovärdigt varumärke, det är så du bevisar att du gör ditt bästa. Bland annat av denna anledning så är det ett steg i fel riktning att gå med i BSCI, som Gudrun Sjödén gjorde till följd av Rena Kläders rapport, eftersom det är en helt ogenomskinlig organisation och process.

IHR

Nu har det inte hänt mycket på denna blogg sedan en tid tillbaka. Jag har börjat på IHR vid Stockholms Universitet. Jag hoppas att under hösten kunna återigen uppdatera denna blogg med iaktagelser och spaningar från klädindustrin. Så länge vill jag tipsa om bibelbloggen Den Brinnande Busken som jag, Rasmus Fleischer och Jon Cullblad skriver.

Globalisering i UR

Tittade just på UR:s program Globalisering som idag handlade om klädindustrin. En bra och pedagogisk genomgång av industrin. Glad blev jag också av att se flera av mina gamla engelska elever samt mina kamrater Anton och Annika. Jag antar att man faktiskt förstår inte bara vilka problem som finns i industrin utan faktiskt också hur krångligt det är att lösa problemen (det är tydligt att det är svårt även för företag som DEM Collective att garantera att allt är schysst).

Tråkigt att inte något vanligt mainstream företag får komma till tals. Några få citat av Ingrid Schullström klipps in och får henne och H&M att framstå som helt oseriösa. Alla som har någon kunskap om den här industrin vet att så inte är fallet. Jag säger inte att H&M är ett schysst företag, fortfarande tillverkas H&Ms kläder under oacceptabla arbetsvillkor (på vissa fabriker) och under mer acceptabla arbetsvillkor (rimligtvis på färre fabriker), men att indikera att ingenting händer hos de vanliga klädföretagen är att förenkla och föra folk bakom ljuset. Det gör knappast att fler företag vill förändra på sitt sätt arbeta. Och det får rimligtvis alla konsumenter som försökt att påverka H&M genom att skriva brev, ringa eller fråga i butiken att tänka att deras ansträngningar varit förgäves.

Veckans Affärer

Senaste numret av Veckans Affärer ägnas åt CSR. Man har instiftat ett pris med det äckliga namnet Social Capitalist Award. Omslaget pryds av Annika Axelsson från DEM Collective och Hans Stråberg som är VD för Electrolux samt den osmakliga rubriken "Ljusets riddare", en ganska konstig rubriksättning när man samtidigt på flera ställe i tidningen påpekar att CSR inte handlar om välgörenhet. Trots en massa fjantigt snack om Kapitalism 3.0 och andra typiska hittepå uttryck så tycker jag om det jag läser. I synnerhet Pontus Schultz ledare, den grundläggande analysen är att företag behöver ta ett samhällsansvar för att det är affärsmässigt nödvändigt i ett långt perspektiv. Det behövs för att garantera en stabilitet. Samtidigt är det också klart att det finns en gräns för ansvaret, att företag inte ska ta över staters uppgifter.

Givetvis är det ett tecken i tiden att en tidning som Veckans Affärer sätter DEM Collective på omslaget och instiftar ett pris för snälla kapitalister. Men vi som inte är kapitalister får inte låta affärs tidningar, branschorganisationer och revisionsbolag sätta normer och gränser för CSR. Vad som är företags samhällsansvar måste hela samhället vara med och definiera, men företagen kommer aldrig att självmant ta in ett annat perspektiv. Det är därför viktigt att det civila samhället, och då framförallt den fackliga rörelsen, ser till att ta stor plats i dessa frågor och är med och formar agendan. Ett mer offensivt arbete från både LO, TCO och deras medlemsorganisationer efterlyses.