Het rapport för alla som vill lära sig något om hur

Nu kommer ett tips som jag borde ha gett er mycket tidigare. I februari i år släppte kanadensiska nätverket Maquila Solidarity Network en av sina som vanligt mycket intressanta Codes Memo, en skrift som kommer ut regelbundet och som bevakar området uppförandekoder och kontroll. Denna gång med rubriken 2006 in Review: Heightened Global Competition Tests the limits of CSR Initiatives.

För den som inte har hängt med i debatten om implementering av uppförandekoder eller den som tycker det är svårt att hålla reda på multistakeholderinitiativ, verifieringsorgan och nya begrepp som dyker upp så är detta en ypperlig rapport. Denna rapport summerar på ett mycket bra sätt vilka erfarenheter som finns och vilka ansträngningar som har gjorts inom klädindustrin för att förbättra arbetsvillkoren.

Rapporten är i stort en summering av ett antal andra rapporter så det verkar som en dum idé att sammanfatta ännu mer. Men några saker ur rapporten vill jag göra er uppmärksamma på.

Det verkar som om det finns två huvudsakliga trender, en positiv och en negativ. Den positiva är att allt flera av de stora, ledande märkesföretagen verkar i allt högre utsträckning överge övertygelsen att det går att med audits kontrollera bort problemen. Alla rapporter som har släppts om ämnet visar att man måste involvera lokala organisationer i sitt kontrollarbete för att uppnå resultat. Detta är för oss inga nyheter men det som händer nu är att fler stora företag också förstår detta. Ett tecken på detta är att GAP och ITGLWF i november 2006 skrev under ett ”Joint programme of work”. Detta är inget globalt ramavtal, men helt klart ett steg i rätt riktning. Det är ju minst sagt spännande att det är ett amerikanskt klädföretag som är de som först närmar sig den globala fackliga rörelsen. Med tanke på att facket varken är starkt eller populärt i USA kan man inte beskylla GAP för att plocka billiga PR-poäng. Anledningen till avtalets uppkomst är snarare att man insett att stabila industriella relationer är den säkraste vägen till implementering av uppförandekoden.

Den negativa trenden är att det finns en rörelse som går i motsatt riktning. En stor grupp företag verkar ha bestämt sig för att satsa på de typer av kontroller som vi vet inte fungerar. BSCI fortsätter att vinna mark och fick i början av 2007 dessutom fick en efterföljare i GSCP. På något längre sikt har jag ändå svårt att se dessa organisationer som ett hot. Först och främst för att de inte kommer att leverera vad de lovar. De kommer inte att hitta de problem som finns. För det andra så har inget av dessa initiativ någon form av trovärdighet, eftersom varken NGOs eller fackföreningar har något som helst inflytande. Frågan vi måste ställa oss är givetvis varför de lyckats rekrytera så framgångsrikt.