Reaktioner

Ett antal ”liberala” bloggare (se här och här) gick igång på Rena Kläders Indiska rapport, eller kanske snarare på medias rapportering om rapporten (få verkar ha läst själva rapporten). Det verkar dock som det föreligger en hel del missuppfattningar. Rena Kläder kritiseras för att vilja påverka det demokratiska Indiens minimilönenivåer och det ifrågasätts hur man kan veta att dessa minimilöner är för låga idag. Men Rena Kläder bryr sig inte om att påverka Indiens minimilönenivåer och vet bara att i de flesta asiatiska länder så är minimilönerna för låga för att leva på. Det krav som förs fram i rapporten är att Indiska borde kräva av sina leverantörer att de betalar en lön som går att leva på, vare sig det är en nivå som ligger över eller på samma nivå som den lagstadgade minimilönen.

Man anklagar också Rena Kläder för att ha en protektionistisk agenda, vilket känns väldigt tröttsamt. Rena Kläders åsikt är att det är bättre att klädindustrin finns i t.ex. Bangladesh än att den finns i t.ex. Sverige. Att flytta dit produktionen är billig är logiskt och bra för alla inblandade, men det ska väl inte behöva innebära att det är okej att gå över lik och att uttnyttja människor till sista blodsdroppen. Mänskliga rättigheter ska respekteras var helst klädindustrin finns.

Vidare så menar man att Rena Kläder endast bryr sig om arbetare som är med i facket. Vad man grundar detta på har jag ingen aning om. Rena Kläder arbetar för att förbättra villkoren för alla världens klädarbetare. Majoriteten av dessa finns i Kina där det är förbjudet att organisera sig i fria fackföreningar. Med andra ord så arbetar vi framförallt för arbetare som inte är med i facket.

Kritiken är tydligt ideologisk med ett perspektiv som gör gällande att det är direkt fel av företag att ta ett större ansvar för sin verksamhet än vad lagen kräver. Denna linje drevs också i den mycket snurriga, men inte poänglösa, boken Avlatsindustrin av Timbromannen Kristian Karlsson.

Rena Kläders utgångspunkt är att mänskliga rättigheter och nationell lagstiftning ska respekteras i klädindustrin. Problemet idag är att dessa ständigt kränks (alltså även lagar, men ett klädmärke har inget juridiskt ansvar att se till att deras leverantörer är laglydiga) runt om i klädindustrin. Men många klädföretag arbetar för att säkerställa att rättigheter inte kränks och att deras varor produceras på ett bra sätt, till exempel Indiska. Dessa företag kommer att göra det vad än politiska skribenter tycker om det. Frågan för dessa företag är hur man genomför ett sådant arbete effektivt. Det är utifrån en sådan utgångspunkt, hur vi bäst säkerställer goda arbetsvillkor, som Rena Kläder publicerade rapporten om Indiska.

Till skillnad från bloggarna ovan har flera multinationella klädföretag börjat inse vikten av stabila industriella relationer hos sina leverantörer, både för att det är det bästa sättet att övervaka och implementera goda arbetsvillkor och för att trygga leveranser. Jag har på denna blogg berättat hur bland annat GAP arbetar tillsammans med den globala fackliga organisationen ITGLWF för att skapa en dialog mellan arbetsgivare och fack. Anledningen till att man finns i ett sådant samarbete är för att stabila parter på arbetsmarknaden är det mest kostnadseffektiva sättet att se till att rättigheter inte kränks. Alternativet har vi sett i Bangladesh under året som har gått, när arbetare förbjuds att organisera sig och tvingas leva på löner som faktiskt är omöjliga att leva på så leder det till våldsamma upplopp där egendom och människor skadas. Samma sak händer med jämna mellanrum i Kina där det också är förbjudet att organisera sig fackligt.

Det ligger i allas intresse att människors rättigheter respekteras. Låt oss arbeta tillsammans för det.