Market access
För ett tag sedan så diskuterade jag och Anton Marcus (som är joint secretary i FTZGSEU, fackföreningen jag jobbar med här på Sri Lanka) begreppet Fair Trade, rättvis handel. Anton hade inte så jättebra kläm på vad det handlade om, men för honom stod det helt klart att det inte var något som snarare kom fabriksägarna än arbetarna till godo. Antons association till rättvis handel var begreppet ”market access” och att rättvis handel var något som därmed snarare något som angick arbetsgivarna (då i rollen som tillverkare eller producenter som det kallas) snarare än arbetarna.
Denna händelse fick mig att klura lite och jag tycker att den på ett bra sätt illustrerar ett av de stora problemen med rättvis-handelrörelsen (i bred bemärkelse).
Hur mycket rättvis-handelrörelsens representanter än pratar om ILO:s kärnkonventioner och arbetstagares rättigheter (vilket de gör mer i Sverige än andra länder), så ligger ändå fokus för rättvis-handelrörelsen på just på ”producenten” som ska få ”market access”. Det var ingen slump att Anton associerade rättvis handel med detta begrepp. Detta är inget fel i sig. När större delen av världens befolkning försörjer sig som bönder och ”producenten” är en sådan bonde, så är det ju utmärkt att kunna tillgängliggöra en marknad för dem och garantera dessa ett bra pris. Men så fort ”producenten” utgörs av en arbetsplats som till exempel en fabrik, en plantage eller ett kooperativ som har anställda så handlar det om arbetsgivare och arbetstagare och då blir detta perspektiv ett problem.
För att kunna garantera goda arbetsvillkor i en sådan relation krävs det att man gör mer än att garanterar ett bra pris, vilket är en annan av grundpelarna inom rättvis handel. Att säkerställa goda arbetsvillkor är svårt, men den säkraste vägen dit är att lyckas säkerställa att fackliga rättigheter respekteras. Och detta är, som den trogna läsaren av denna blogg redan vet, inte det enklaste. Och där har rättvis-handelrörelsen samma nöt att knäcka som ett antal multinationella företag och ett antal mång-intressentinitiativ.
Idén med ”market access” bygger dessutom så klart på att man har lyckats skapa den marknad som man ger tillgång till. Detta tillsammans med ett fokus på enskilda produkter istället för hela företag gör rättvis handel till en mycket sårbar strategi för att säkerställa mänskliga och fackliga rättigheter.
Istället för att det krävs av företagen att se över all sin produktion så kan de erbjuda en eller två rättvisemärkta varor i sitt sortiment. Om dessa produkter sedan inte säljer så är det väldigt lätt att lämpa över ansvaret för konsumenten genom att sluta sälja produkterna och skylla på att konsumenterna inte ville ha dem. Därför kommer rättvis handel aldrig bli något annat än ett alternativ och därför kommer den rättvisa handelns frukter aldrig kunna skördas annat än av endast ett fåtal. Rättvis handel kommer säkerligen kunna fortsätta att utmana mainstream business, vilket givetvis är bra, men rättvis handel kommer aldrig att bli mainstream business. Om vi då vill att det enorma proletariat som arbetar i tillverkningsindustri runt om i världen ska kunna åtnjuta sina rättigheter måste vi hitta en annan strategi.
Men det som krävs ju bara att verkligen alla börjar köpa rättvisemärkt, säger aktivisten. Med risk för att låta cynisk så måste jag säga att det tror jag aldrig kommer att hända. Någon sådan gemensam konsumentaktion har aldrig hållit längre än i mycket korta intervaller, klorblekt papper är tillbaka på marknaden. Och dessutom förutsätter det att rättvis-handelrörelsen skulle kunna säkerställa fackliga rättigheter och detta har jag ännu inte sett bevis på.
Vad jag vill säga med detta är att vi ska inte satsa alla våra ansträngningar på att bygga upp ett system som helt och hållet bygger på konsumenters goda vilja. Det är ett allt för förgängligt system. När vi arbetar för att mänskliga rättigheter ska säkerställas i tillverkningsindustrin så måste alla våra ansträngningar gå ut på att se till att människor har verktyg i sina egna händer för att förändra sin egen situation. Verktyg som finns kvar även när konsumenters intresse har svalnat eller efterfrågan har minskat.
Denna händelse fick mig att klura lite och jag tycker att den på ett bra sätt illustrerar ett av de stora problemen med rättvis-handelrörelsen (i bred bemärkelse).
Hur mycket rättvis-handelrörelsens representanter än pratar om ILO:s kärnkonventioner och arbetstagares rättigheter (vilket de gör mer i Sverige än andra länder), så ligger ändå fokus för rättvis-handelrörelsen på just på ”producenten” som ska få ”market access”. Det var ingen slump att Anton associerade rättvis handel med detta begrepp. Detta är inget fel i sig. När större delen av världens befolkning försörjer sig som bönder och ”producenten” är en sådan bonde, så är det ju utmärkt att kunna tillgängliggöra en marknad för dem och garantera dessa ett bra pris. Men så fort ”producenten” utgörs av en arbetsplats som till exempel en fabrik, en plantage eller ett kooperativ som har anställda så handlar det om arbetsgivare och arbetstagare och då blir detta perspektiv ett problem.
För att kunna garantera goda arbetsvillkor i en sådan relation krävs det att man gör mer än att garanterar ett bra pris, vilket är en annan av grundpelarna inom rättvis handel. Att säkerställa goda arbetsvillkor är svårt, men den säkraste vägen dit är att lyckas säkerställa att fackliga rättigheter respekteras. Och detta är, som den trogna läsaren av denna blogg redan vet, inte det enklaste. Och där har rättvis-handelrörelsen samma nöt att knäcka som ett antal multinationella företag och ett antal mång-intressentinitiativ.
Idén med ”market access” bygger dessutom så klart på att man har lyckats skapa den marknad som man ger tillgång till. Detta tillsammans med ett fokus på enskilda produkter istället för hela företag gör rättvis handel till en mycket sårbar strategi för att säkerställa mänskliga och fackliga rättigheter.
Istället för att det krävs av företagen att se över all sin produktion så kan de erbjuda en eller två rättvisemärkta varor i sitt sortiment. Om dessa produkter sedan inte säljer så är det väldigt lätt att lämpa över ansvaret för konsumenten genom att sluta sälja produkterna och skylla på att konsumenterna inte ville ha dem. Därför kommer rättvis handel aldrig bli något annat än ett alternativ och därför kommer den rättvisa handelns frukter aldrig kunna skördas annat än av endast ett fåtal. Rättvis handel kommer säkerligen kunna fortsätta att utmana mainstream business, vilket givetvis är bra, men rättvis handel kommer aldrig att bli mainstream business. Om vi då vill att det enorma proletariat som arbetar i tillverkningsindustri runt om i världen ska kunna åtnjuta sina rättigheter måste vi hitta en annan strategi.
Men det som krävs ju bara att verkligen alla börjar köpa rättvisemärkt, säger aktivisten. Med risk för att låta cynisk så måste jag säga att det tror jag aldrig kommer att hända. Någon sådan gemensam konsumentaktion har aldrig hållit längre än i mycket korta intervaller, klorblekt papper är tillbaka på marknaden. Och dessutom förutsätter det att rättvis-handelrörelsen skulle kunna säkerställa fackliga rättigheter och detta har jag ännu inte sett bevis på.
Vad jag vill säga med detta är att vi ska inte satsa alla våra ansträngningar på att bygga upp ett system som helt och hållet bygger på konsumenters goda vilja. Det är ett allt för förgängligt system. När vi arbetar för att mänskliga rättigheter ska säkerställas i tillverkningsindustrin så måste alla våra ansträngningar gå ut på att se till att människor har verktyg i sina egna händer för att förändra sin egen situation. Verktyg som finns kvar även när konsumenters intresse har svalnat eller efterfrågan har minskat.
posted by Joel at 4:00 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home