Floor Level Wage
I Indien så finns det en nystartad centralorganisation med namnet New Trade Union Initiative med ca 300 anslutna fackföreningar. Till skillnad från många andra fackliga centralorganisationer i Indien så har man ingen koppling till något politiskt parti, däremot har man en ganska klar vänsterprofil. Nyligen så lanserade man en idé som man kallar för Asian Floor Wage Level Campaign, (floor wage för att man vill distansera sig från minimum wage), en idé om regional minsta nivå på lön. Till en början var jag själv ganska skeptisk till denna idé, jag tyckte den mest påminde om det snurriga idén om en global minimilön som Sverker Lindström presenterade i sin bok Gränslösa Kläder, men när man tittar närmre på denna idé är den onekligen både intressant och väl underbyggd. Skillnaden mellan denna minimilöner och denna idé är också att grundtanken och syftet är att öka de lokala fackens förhandlingsstyrka.
Till att börja med så bygger idén på att denna minsta nivå är regional och regionen i fråga är Asien. Denna region har som bekant länge dominerat klädindustrin, och när kvotsystemet snart är helt borta förväntas regionens dominans över marknaden stärkas ytterliggare. De prognoser som WTO har gjort så kommer 75 % av alla kläder som säljs i USA och 45 % av kläderna som säljs i EU vara tillverkade i Asien (Turkiet och Hong Kong ej medräknade).
Kina och Indien är de stora vinnarna, men även regionen som helhet kommer rimligtvis att stärkas. Om industrin fortsätter sin konsolidering, så kommer detta ske inom regionen. De stora kommer rimligtvis vara Indien och Kina, produktionen samlas till mindre antal områden, Denna konsolidering pågår också inom länderna. Redan nu kan man på Sri Lanka se en sådan utveckling, de fabriker som inte överlevde efter årsskiftet 04/05 (när kvotsystemet nästan togs bort) var de små fabrikerna. Produktionen koncentreras till större enheter, som dock har klarat sig bra. Allt större del av klädmarknaden kontrolleras dessutom av jätteföretag som GAP och Wal-Mart och för att kunna leverera till dessa måste produktionsanläggningarna vara stora.
Att lönerna är låga i klädindustrin är ingen nyhet. En avgörande anledning till detta är givetvis den mycket låga organisationsgraden. Detta gör i sin tur att kollektiva förhandlingar blir mycket ovanliga vilket gör de lagstadgade minimilönerna till den enda existerande lönesättningsmekanismen (och eftersom i minimilönen i klädindustrin i de flesta asiatiska länder ligger under eller långt under 2 dollar om dagen är detta för lite). En viktig anledning till att organisationsgraden är så låg är de låga barriärer som finns för arbetskraft att komma in på arbetsmarknaden. Kompetenskraven för att börja arbeta i en klädfabrik är låga vilket gör det lätt för arbetsgivare att hota arbetare med sparken eller med flytt.
Den pågående konsolideringen förändrar dock denna bild. På en global nivå genom att industrin helt enkelt får färre och färre områden att flytta till. Om ytterliggare flyttar och konsolideringar sker så kommer det i sådana fall ske inom regionen Asien (med Asien avses i detta fall inte hela Asien utan snarare östra Asien). Afrika skulle givetvis kunna erbjuda industrin ännu lägre löner, men det i sig självt räcker knappast för en industri. Rörligheten minskar.
På en nationell nivå förändras bilden genom att investeringarna i de allt större produktionsenheterna är så pass omfattande att det inte längre är möjligt för ägarna att snabbt flytta produktionen till ett annat land eller annan region. Dessa företag investerar de också allt mer i ökad produktivitet, investeringar som både läggs på mera högteknologiska maskinparker men också på att höja personalens kompetens. Flexibiliteten minskar något.
Detta är en situation som den klädarbetarfack i Asien skulle kunna utnyttja, med ett visst mått av enhet så har man en stor möjlighet att öka sin förhandlingsstyrka västentligt. Det fackliga löftet, som är grundstenen för allt fackligt arbete är följande; Ingen av oss ska sälja vår arbetskraft som är under det överenskomna. Om ett sådant löfte finns så kan inte arbetsgivare spela ut arbetare mot arbetare, det är en lönekartell. Problemet i en värld där vissa industrier kan flytta väldigt snabbt över nations- och provinsgränser är att för att detta fackliga löfte skall få effekt så måste också löftet existera över gränser.
Som jag ser det så är denna Floor Wage Campaign, ett försök att om inte globalisera så i alla fall regionalisera det fackliga löftet. Asiens grepp om klädindustrin är i princip ohotad och rörligheten kan anses vara begränsad till Asien och därför skulle ett regionalt fackligt löfte i Asien få global effekt. Detta skulle stärka lokala fackföreningarnas förhandlingsposition eftersom arbetsgivarnas ”flyttvapen” radikalt skulle försvagas. Om lönenivåerna är små finns det ju ingen anledning att flytta. Och även om enheten inte är total så finns det inget land som har kapacitet att mätta den efterfrågan som idag riktas till hela regionen.
Till viss del är detta utopi, vad vi har framför oss är visserligen en geografiskt begränsad region, men om vi tittar på floran av fackföreningar så är den mycket rik och frågan är givetvis hur troligt det är att ens en bråkdel dessa skulle komma överens. Dessutom är de flesta klädarbetare överhuvudtaget inte är med i något fack.
Iden med denna kampanj är dock att inte bara ta med arbetsgivare och fack i beräkningarna, för om man diskuterar en industri som klädindustrin måste man inkludera hela produktionskedjan och i den ingår givetvis även de klädföretag som är kunder till fabrikerna. Krav måste helt enkelt ställas på dem också.
Clean Clothes Campaign och ITGLWF har ju länge krävt att företag ha ”levnadslön” istället för ”minimilön” som standard i sina uppförandekoder. Klädföretagen har å sin sida hävdat att det är för svårt att räkna ut vad en levnadslön är. Detta är ju givetvis ren rappakalja, eftersom det en levnadslön skulle räcka till är högst kvantifierbara kostnader; mat, husrum, kläder, hälsovård, försäkringar, skicka barnen till skola och möjlighet att lägga undan lite pengar. Om inte annat så visade den Sri Lankesiska NGO:n Alarm att det var fullt möjligt (se tidigare inlägg). Men om det skulle finnas en enhet kring vad som skulle kunna anses vara en ”floor wage” i Asien så skulle det vara mycket svårt för klädföretagen att inte använda denna nivå som standard. Nu vet jag dock inte hur, eller om, NTUI har tänkt att involvera dessa grupperingar.
Som det ser ut nu är detta främst en angelägenhet för asiatiska klädarbetarfack att diskutera kring och förhålla sig till. Det är först i ett senare skede som andra organisationer kommer in i bilden.
En svaghet, eller kanske snarare praktisk svårighet är givetvis att levnadsomkostnaderna är ganska skillda i dessa länder. Visst skulle man helt enkelt kunna besluta sig för att använda sig av den högsta nivån, men om ett sådant här förslag ska ha god genomslagskraft får det inte vara utopiskt, styrkan skulle ligga i dess rimlighet och genomförbarhet. Denna floor wage level kanske inte kan vara för hög. Å andra sidan är risken är med en för låg nivå är givetvis att den skulle riskera pressa ner lönerna i vissa länder, ett vanligt problem med minimilöner.
Vare sig denna idé genomförs eller inte så gläder det mig med det nytänkande som den innehåller. Den globala fackförenings rörelsen behöver nya, proaktiva idéer som denna för att kunna dra nytta istället för att skadas av industrins utveckling.
Till att börja med så bygger idén på att denna minsta nivå är regional och regionen i fråga är Asien. Denna region har som bekant länge dominerat klädindustrin, och när kvotsystemet snart är helt borta förväntas regionens dominans över marknaden stärkas ytterliggare. De prognoser som WTO har gjort så kommer 75 % av alla kläder som säljs i USA och 45 % av kläderna som säljs i EU vara tillverkade i Asien (Turkiet och Hong Kong ej medräknade).
Kina och Indien är de stora vinnarna, men även regionen som helhet kommer rimligtvis att stärkas. Om industrin fortsätter sin konsolidering, så kommer detta ske inom regionen. De stora kommer rimligtvis vara Indien och Kina, produktionen samlas till mindre antal områden, Denna konsolidering pågår också inom länderna. Redan nu kan man på Sri Lanka se en sådan utveckling, de fabriker som inte överlevde efter årsskiftet 04/05 (när kvotsystemet nästan togs bort) var de små fabrikerna. Produktionen koncentreras till större enheter, som dock har klarat sig bra. Allt större del av klädmarknaden kontrolleras dessutom av jätteföretag som GAP och Wal-Mart och för att kunna leverera till dessa måste produktionsanläggningarna vara stora.
Att lönerna är låga i klädindustrin är ingen nyhet. En avgörande anledning till detta är givetvis den mycket låga organisationsgraden. Detta gör i sin tur att kollektiva förhandlingar blir mycket ovanliga vilket gör de lagstadgade minimilönerna till den enda existerande lönesättningsmekanismen (och eftersom i minimilönen i klädindustrin i de flesta asiatiska länder ligger under eller långt under 2 dollar om dagen är detta för lite). En viktig anledning till att organisationsgraden är så låg är de låga barriärer som finns för arbetskraft att komma in på arbetsmarknaden. Kompetenskraven för att börja arbeta i en klädfabrik är låga vilket gör det lätt för arbetsgivare att hota arbetare med sparken eller med flytt.
Den pågående konsolideringen förändrar dock denna bild. På en global nivå genom att industrin helt enkelt får färre och färre områden att flytta till. Om ytterliggare flyttar och konsolideringar sker så kommer det i sådana fall ske inom regionen Asien (med Asien avses i detta fall inte hela Asien utan snarare östra Asien). Afrika skulle givetvis kunna erbjuda industrin ännu lägre löner, men det i sig självt räcker knappast för en industri. Rörligheten minskar.
På en nationell nivå förändras bilden genom att investeringarna i de allt större produktionsenheterna är så pass omfattande att det inte längre är möjligt för ägarna att snabbt flytta produktionen till ett annat land eller annan region. Dessa företag investerar de också allt mer i ökad produktivitet, investeringar som både läggs på mera högteknologiska maskinparker men också på att höja personalens kompetens. Flexibiliteten minskar något.
Detta är en situation som den klädarbetarfack i Asien skulle kunna utnyttja, med ett visst mått av enhet så har man en stor möjlighet att öka sin förhandlingsstyrka västentligt. Det fackliga löftet, som är grundstenen för allt fackligt arbete är följande; Ingen av oss ska sälja vår arbetskraft som är under det överenskomna. Om ett sådant löfte finns så kan inte arbetsgivare spela ut arbetare mot arbetare, det är en lönekartell. Problemet i en värld där vissa industrier kan flytta väldigt snabbt över nations- och provinsgränser är att för att detta fackliga löfte skall få effekt så måste också löftet existera över gränser.
Som jag ser det så är denna Floor Wage Campaign, ett försök att om inte globalisera så i alla fall regionalisera det fackliga löftet. Asiens grepp om klädindustrin är i princip ohotad och rörligheten kan anses vara begränsad till Asien och därför skulle ett regionalt fackligt löfte i Asien få global effekt. Detta skulle stärka lokala fackföreningarnas förhandlingsposition eftersom arbetsgivarnas ”flyttvapen” radikalt skulle försvagas. Om lönenivåerna är små finns det ju ingen anledning att flytta. Och även om enheten inte är total så finns det inget land som har kapacitet att mätta den efterfrågan som idag riktas till hela regionen.
Till viss del är detta utopi, vad vi har framför oss är visserligen en geografiskt begränsad region, men om vi tittar på floran av fackföreningar så är den mycket rik och frågan är givetvis hur troligt det är att ens en bråkdel dessa skulle komma överens. Dessutom är de flesta klädarbetare överhuvudtaget inte är med i något fack.
Iden med denna kampanj är dock att inte bara ta med arbetsgivare och fack i beräkningarna, för om man diskuterar en industri som klädindustrin måste man inkludera hela produktionskedjan och i den ingår givetvis även de klädföretag som är kunder till fabrikerna. Krav måste helt enkelt ställas på dem också.
Clean Clothes Campaign och ITGLWF har ju länge krävt att företag ha ”levnadslön” istället för ”minimilön” som standard i sina uppförandekoder. Klädföretagen har å sin sida hävdat att det är för svårt att räkna ut vad en levnadslön är. Detta är ju givetvis ren rappakalja, eftersom det en levnadslön skulle räcka till är högst kvantifierbara kostnader; mat, husrum, kläder, hälsovård, försäkringar, skicka barnen till skola och möjlighet att lägga undan lite pengar. Om inte annat så visade den Sri Lankesiska NGO:n Alarm att det var fullt möjligt (se tidigare inlägg). Men om det skulle finnas en enhet kring vad som skulle kunna anses vara en ”floor wage” i Asien så skulle det vara mycket svårt för klädföretagen att inte använda denna nivå som standard. Nu vet jag dock inte hur, eller om, NTUI har tänkt att involvera dessa grupperingar.
Som det ser ut nu är detta främst en angelägenhet för asiatiska klädarbetarfack att diskutera kring och förhålla sig till. Det är först i ett senare skede som andra organisationer kommer in i bilden.
En svaghet, eller kanske snarare praktisk svårighet är givetvis att levnadsomkostnaderna är ganska skillda i dessa länder. Visst skulle man helt enkelt kunna besluta sig för att använda sig av den högsta nivån, men om ett sådant här förslag ska ha god genomslagskraft får det inte vara utopiskt, styrkan skulle ligga i dess rimlighet och genomförbarhet. Denna floor wage level kanske inte kan vara för hög. Å andra sidan är risken är med en för låg nivå är givetvis att den skulle riskera pressa ner lönerna i vissa länder, ett vanligt problem med minimilöner.
Vare sig denna idé genomförs eller inte så gläder det mig med det nytänkande som den innehåller. Den globala fackförenings rörelsen behöver nya, proaktiva idéer som denna för att kunna dra nytta istället för att skadas av industrins utveckling.
posted by Joel at 1:30 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home