Varför så rädda för att komma överens?

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist, jag ber om ursäkt för detta. Under denna tid har åtminstone en avgörande händelse inträffat. Free Trade Zones & General Services Union, fackföreningen jag jobbar med, har undertecknat sitt första kollektivavtal någonsin. Detta kollektivavtal blir det tredje i klädindustrin på Sri Lanka. Detta trots att denna industri är en av de viktigaste för Sri Lanka och som 275 000 människor arbetar inom (endast arbetare räknade, inte tjänstemän) och som givetvis försörjer ännu fler.

Jag har tidigare skrivit att det är extremt svårt att få en arbetsgivare att erkänna fackföreningen, men om man har lyckats med detta så är arbetsgivarna ofta extremt rädda för att ta nästa steg – att genomföra kollektiva förhandlingar och underteckna ett avtal. I en fabrik här på Sri Lanka som ägs av ett svenskt företag, som visserligen inte tillverkar kläder, menar fabriksledningen att det sedan man erkände fackföreningen nu råder en känsla av ”industrial peace and harmony” på arbetsplatsen och att det på grund av detta inte är nödvändigt med ett kollektivavtal. På så vis låter det i många fabriker, eftersom läget är så bra just nu så behövs det inget avtal. Hela tiden försöker arbetsgivarna, alltså även i de fall där de erkänt fackföreningen, glida undan.

Det är inte svårt att lista ut varför arbetsgivarna är så rädda för kollektivavtalet; ett kollektivavtal säkerställer arbetstagarnas inflytande över sin vardag och sitt liv. Detta inflytande vill företaget helst ha för sig själv. Med det är inte sagt att det är bättre för ett företag att inte ha ett kollektivavtal, däremot så tror arbetsgivarna det.

Kollektivavtalet är viktigt, utan kollektiva förhandlingar så kan inte man inte heller säga att fackföreningsfrihet råder. Men kollektivavtalet är viktigt även utöver detta. Jag sträcker mig till och med så långt att jag menar att kollektivavtalet är ett av de viktigaste instrumenten vi har för att säkerställa en hållbar utveckling i världen idag. I detta ligger att jag tror att det är handel snarare än bistånd som kommer att utrota fattigdomen i världen. Att det finns en klädindustri på Sri Lanka och att den fortsätter att växa är viktigare än något bistånd. Det som däremot är av helt avgörande vikt just för att klädindustrin (eller någon annan tillverkningsindustri) ska kunna bidra till en stabil ekonomisk utveckling och minska fattigdomen är att grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet respekteras och att de människor som säljer sin arbetskraft får skäligt betalt. Så är det inte idag, det vet vi. Frågan är hur man bäst säkerställer att så sker.

Vi vet redan att regeringar i länder med enklare tillverkningsindustri inte brukar vara speciellt effektiva när det gäller att säkerställa dessa saker. Tvärtom så är man ganska snabba med att, när man inte bara helt enkelt ser mellan fingrarna på brott mot den egna befolkningen, utarma och försvaga just dessa rättigheter, bland annat genom att instifta frihandelszoner. I detta avseende är inte Sri Lankas regering något undantag. Givetvis beror detta på att man behöver en exportindustri och för att locka till sig sådan industri måste man tillfredsställa en marknad som kräver allt lägre produktionskostnader (vilket är detsamma som löner). Nu vet vi att marknaden är mer komplex än så en rad andra faktorer en pris spelar in, men om vi ska hitta en förklaring så är detta den rimligaste.

Vi kan konstatera att Sri Lankesiska regeringen trots att man frikostigt håller arbetsgivarna under armarna, inte kommer att göra speciellt mycket för att säkerställa att arbetstagares rättigheter efterlevs. Därför måste detta göras på annat sätt. Som i många andra problematiska situationer så tror jag att den mest hållbara lösning står att finna så när källan till problemet som möjligt. Närmare bestämt i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Relationer mellan arbetsgivare, arbetstagare och fack kallas ofta för ”industrial relations”, vilket låter byråkratiskt och just väldigt industriellt. I grund och botten handlar IR om relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Sett ur detta perspektiv är alltså IR detsamma som mänskliga relationer. Relationen mellan individer mycket mer föränderlig och kanske också mer förgänglig. En dispyt och ett missförstånd kan göra vänner till ovänner ganska snabbt. Nu handlar det dessutom inte om jämbördiga vänner utan om en part med betydande makt och inflytande över den andra partens liv. Det är därför rätten till organisering är en så avgörandemänsklig rättighet, det möjliggör för arbetstagarna att använda sitt stora antal som en styrka. Om goda de industriella relationerna är goda på ett företag så existerar det antagligen ett kollektivavtal, det är viktigt för att ett sådant avtal säkrar de goda relationerna över tid, om man är överens om hur saker ska gå till minskar risken för problem.

Nu är det uppenbart att arbetsgivarna inte håller med om detta. De menar tvärt om att om det råder goda industriella relationer så behövs det inget kollektiv avtal, relationerna är ju bra ändå. Det goda i den relationen vilar dock endast på arbetsgivarens goda vilja, om arbetsgivaren vill ändra villkoren kan han göra det när som helst. Om han gör det kommer givetvis fackföreningen att vidta stridsåtgärder och då kan arbetsgivaren peka på fackföreningen och säga att det var de som vidtog stridsåtgärder och förstörde de goda relationerna. På detta sätt läggs alltid bevisbördan på fackföreningen.

Vill man bygga en stabil utveckling så måste alla parter ha inflytande, detta innebär att någon måste ge ifrån sig av sin makt, i detta fall arbetsgivarna. När de gör klart att detta är något man vägrar att göra, då kommer fackföreningarna inte att ge upp utan ta upp kampen. När den kampen går framåt så är det också ett framsteg för demokratin och ett bakslag för fattigdomen. Därför måste vi säkerställa att fackliga rättigheter respekteras. Detta är viktigt att vi som konsumenter tänker på och detta är än mer viktigt att företag som producerar sina varor i länder som Sri Lanka tänker på. Vi har alla en roll att spela.