Vad gör jag här?

Kanske har det varit otydligt vad jag egentligen sysslar med här. Jag är här på uppdrag av de svenska fackförbunden IF Metall och Handelsanställdas Förbund, till följd av en förfrågan från Free Trade Zones & General Services Employees Union (FTZ&GSEU). Mina uppgifter här är av ganska olika slag, men alla är på något sätt kopplade till området kommunikation.

Just nu så arbetar jag med ett case på en fabrik som heter Workwear Lanka, som jag tidigare skrivit om, där jag försöker få främst europeiska kunder till denna fabrik att sätta press på sin leverantör att sluta med sina antifackliga aktioner och istället erkänna fackföreningen. Detta gör jag genom att kommunicera med NGO’s och fackförbund i Europa som i sin tur sätter press på de kunder till Workwear Lanka som finns i respektive land. Detta är en viktig strategi för FTZ&GSEU för att lyckas organisera i det starkt antifackliga klimat som råder i frizonerna.

Jag arbetar också med en kampanj som snarare bygger på solidaritet mellan Lankesiska fackföreningar som organiserar klädarbetare än på internationell solidaritet. Denna kampanj är riktad mot den Lankesiska klädindustrins branschorganisation JAAF. Poängen med denna kampanj är att, JAAF talar med kluven tunga. Internationellt försöker man marknadsföra Sri Lankas klädindustri med argumentet att arbetsvillkoren är bra på Sri Lanka. Samtidigt så har majoriteten av JAAF:s medlemmar en starkt antifacklig attityd och i en rad fall, bland annat Workwear Lanka fallet, så bryter man mot en rad grundläggande rättigheter i arbetslivet.

För det tredje så håller jag varje lördag engelska workshops utanför frizonen Biyagama och varje söndag utanför frizonen Katanuyake. Deltagarna i dessa workshops är vad FTZ&GSEU kallar för Second Level Leaders, vilket är lokalt förtroendevalda från olika fackklubbar. Engelska lektionerna har vi precis dragit igång, i helgen genomfördes tillfälle nummer två.

Syftet med min vistelse på Sri Lanka är att jag ska stärka, på kort och lång sikt, FTZ&GSEU:s kommunikativa kapacitet, i synnerhet när det gäller grupper i västvärlden. Men lika mycket är jag här för att lära mig och för att berätta för er i Sverige hur vardagen, arbetet och den fackliga kampen går till här. Mitt främsta verktyg för detta är denna blogg. Givetvis kommer jag också att bära med mig dessa erfarenheter hem för att kunna berätta vidare.

Förmågan att kommunicera över gränserna har för många fackliga rörelser i länder som Sri Lanka har blivit en mycket viktig del av den fackliga strategin. När allt större del av de varor produceras i en del av världen och konsumeras i en annan måste den fackliga kampen också föras över gränser. Detta är kanske något som den svenska fackföreningsrörelsen har insett, inte minst är det stora andelen fackliga organisationer som är medlemmar i Rena Kläder och Rättvisemärkt ett bevis på detta. Men den fackliga globala solidariteten måste gå bortom det ganska snäva konsument perspektivet. Hur vi agerar som konsumenter är viktigt men ofta handlar detta om att påverka de enskilda medlemmarna att handla Rättvisemärkt och därigenom visa sin fackliga solidaritet. Ibland sväller konsumentperspektivet till gälla hela organisationen och all deras upphandling vilket ju givetvis är bra.

Men facklig solidaritet är inte samma sak som vissa konsumtionsmönster. Global facklig solidaritet är när man gemensamma aktioner uppnår framgångar. Vill vi se en riktig effektiv facklig solidaritet så måste den fackliga rörelsen i Sverige använda sin styrka på hemmaplan för att stötta fackliga kamrater till exempel här i Sri Lanka. Detta kan göras på olika nivåer i den fackliga organisationen. Men många gånger har detta visat sig svårt att genomföra. Vid ett flertal tillfällen när ett svenskt företag eller ett svenskt företags leverantörer agerat klart antifackligt. I en stor del av dessa fall har det varit svårt att mobilisera den lokala fackklubben i den svenska fabriken, butiken eller lagret. Ofta har man då resonerat som klädföretagen resonerade för tio år sedan, man är rädd för att svärta ner företagets namn vilket man antagligen tänker kan leda till nedskärningar som sedan leder till uppsägningar.

Detta är ett bakvänt sätt att resonera. Det finns ett sunt, och klart uttalat, egenintresse i den fackliga solidaritets tanken; ingen arbetare någonstans tjänar på att någon annan får det sämre. Det är med denna tanke som den fackliga rörelsen kan bli sant global istället för snävt nationalistisk. Och när kapitalet och företagen är globala så måste också den fackliga rörelsen vänja sig vid att arbeta över gränser. Därför är den globala fackliga solidariteten inte någon välgörenhet, den är ett måste om man vill behålla sin styrka på lång sikt.

Så detta är syftet med min vistelse här, jag ska stärka FTZ&GSEUs förmåga att kommunicera globalt och förklara för er hur det fackliga arbetet går till och vilka utmaningar man möter här.

Jag har en ny frisyr. Den kostade mig 150 rupies, vilket är ca 12 kronor. Nu låter ju detta billigt, men med tanke på att en klädarbetare har 4500 rupies som ingångslön är det inte så billigt. Ett stort problem är att levnadsomkostnaderna är stora här. Jag kommer tillbaka till detta i kommande inlägg.

PS. Givetvis är också det fackliga biståndet en viktig del av den fackliga globala solidariteten. Mer om detta på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida.