Tsunami, hårt jobb och obetalda löner
Jag har lärt mig att jobba hårt här, det är en sak som är klar. Jag har en ledig dag varannan vecka. Givetvis är det kul och jag har gått med på att göra det, men när man når slutet av en 14-veckors period, då är man ganska trött. Så är det i detta nu, och då avslutade vi denna period med en resa som påbörjades i måndags klockan halv två på morgonen och avslutades klockan 10:00 tisdag kvällen. 80 procent av den tiden tillbringades i en bil på skumpiga och slingriga vägar. Så nu är man lite mör.
Det var hur som helst en mycket intressant resa. Vi skulle titta på ett antal tsunami återuppbyggnadsprojekt. Efter den tragiska katastrofen för snart två år sedan så vimlar det av biståndsprojekt och västerlänningar här. Biståndsorganisationer står i kö för att ge tsunami hjälp. Vad som uppstår är ett rent infrastrukturellt problem; hur ska alla dessa pengar slussas ner till de som behöver den? För att lyckas med detta måste man ha lokala partners. Alltså blir det huggsexa om de trovärdiga sådana som finns. Och bland dessa återfinns bland annat Free Trade Zones and General Services Employees Union. Följaktligen så är man ansvariga för flera hundra husbyggen (som också ska gå till arbetare som miste sina hus) samt till byggandet av 3 skolor. ”Beställarna” av projekten är bland annat Trade Union Congress (brittiska LO), Oxfam Belgium, nederländska Novib.
Så här ser det ut för många organisationer. Och det är ju bra att det finns resurser och hjälp, men problemet blir att denna hjälp, som så mycket annat, ibland är något kortsiktig. Det ska gå snabbt, man vill se resultat. Trade Union Congress, som väl annars är att betrakta som seriösa, ville att ”deras” hus skulle bli klara på en månad. När det ska gå snabbt tas ibland knasiga beslut. Till några av de hus som FTZ&GSEU som är ansvariga för upptäckte man att byggmästaren hade använt asbestmaterial till taken. Av någon konstig anledning så är inte asbest förbjudet att använda i Sri Lanka.
Med oss på resan har vi Eric som är Tsunami Programme Officer för Oxfam Belgium. Han menar att kvalitén på det stora hela är väldigt låg.
- Vi har råkat ut för problem som asbesttaken, men på det stora hela tycker jag att vi (Oxfam) håller ganska bra kvalité (taken har gjorts om, Joels anm). Men i många fall är projekten jag ser extremt dåliga. Husen som byggs håller extremt låg standard, ofta är husen som byggs långt mycket sämre än de hus som folk hade innan Tsunamin.
Detta problem har uppstått trots att varenda biståndsorganisation med någon form av självaktning, ett stort antal nationer samt andra typer av organisationer har projekt här (och i resten av de Tsunami drabbade länderna). När hela världens främsta hjärnor inom området utvecklingssamarbete koncentrerar sig på att lösa ett och samma problem kunde man ju tänka sig att det skulle leda till kvalitativa och långsiktiga projekt. Men dessvärre ser det inte ut på det sättet om man får tro Eric och Anton. Tvärtom så har det nu genomförts ett stort antal projekt vars kvalité man kan ifrågasätta och dessa projekt är ändå för få. Sri Lankas regering uppskattade antalet förstörda hus till 80 000, men fram till dags datum bara byggts ca 12 000 hus. Och nu håller de flesta organisationer på att ”fasa ur” sina projekt. Vad detta säger om världens biståndsorganisationer kan vi ju ta att klura på.
När vi är på väg hem på tisdag kvällen måste vi ta en sväng förbi frizonen Koggalla. På en fabrik har inte arbetarna fått ut sina löner, de skulle ha betalats för 10 dagar sedan. Detta är inte första gången som det händer, tidigare har arbetarna spontant strejkat när det har inträffat och då fått sina löner. För en månad sedan bestämde man sig för att bilda en fackförening och blev medlemmar i FTZ&GSEU. När arbetsgivaren nu återigen skiter i att betala ut lönerna, vill man åter gå ut strejk. Anton tror dock att arbetsgivaren den här gången medvetet provocerar arbetarna för att de ska gå ut i strejk.
Nyligen har en ny lag trätt i kraft som ännu inte är prövad till fullo. Den nya lagen går ut på att på grund av säkerhetsläget anses vissa branscher så känsliga att de inte får störas av konflikter, exportindustrin anses vara en av dessa. Detta innebär i princip att alla former av strejker, maskningsaktioner och dylikt är förbjudna. Lagen har dock inte tillämpats än i ett fall som detta. Anton tror att arbetsgivaren i detta fall vill försöka använda den nya lagen för att snabbt och effektivt krossa den nystartade fackföreningen. Arbetarna är förbannade och vill gå ut i strejk på en gång. En lång diskussion följer och i skrivandets stund vet jag inte hur arbetarna bestämde sig för att göra.
Detta visar hur som helst återigen att fabriksägare här ofta agerar som helt samvetslösa skurkar. Garments without Guilt, ja det i alla fall uppenbart att arbetsgivarna inte känner någon form av skuld. Det visar också hur staten försöker använda kriget för att förhindra arbetare att tillvarata sina rättigheter, det behövs väl knappast påpekas att denna lag är helt oförenlig med de ILO-konventioner som Sri Lanka ratificerat.
Nu ska jag njuta av min lediga dag.
Bilderna föreställer ett skolprojekt, glada skolbarn samt strejksugna arbetare.
Det var hur som helst en mycket intressant resa. Vi skulle titta på ett antal tsunami återuppbyggnadsprojekt. Efter den tragiska katastrofen för snart två år sedan så vimlar det av biståndsprojekt och västerlänningar här. Biståndsorganisationer står i kö för att ge tsunami hjälp. Vad som uppstår är ett rent infrastrukturellt problem; hur ska alla dessa pengar slussas ner till de som behöver den? För att lyckas med detta måste man ha lokala partners. Alltså blir det huggsexa om de trovärdiga sådana som finns. Och bland dessa återfinns bland annat Free Trade Zones and General Services Employees Union. Följaktligen så är man ansvariga för flera hundra husbyggen (som också ska gå till arbetare som miste sina hus) samt till byggandet av 3 skolor. ”Beställarna” av projekten är bland annat Trade Union Congress (brittiska LO), Oxfam Belgium, nederländska Novib.
Så här ser det ut för många organisationer. Och det är ju bra att det finns resurser och hjälp, men problemet blir att denna hjälp, som så mycket annat, ibland är något kortsiktig. Det ska gå snabbt, man vill se resultat. Trade Union Congress, som väl annars är att betrakta som seriösa, ville att ”deras” hus skulle bli klara på en månad. När det ska gå snabbt tas ibland knasiga beslut. Till några av de hus som FTZ&GSEU som är ansvariga för upptäckte man att byggmästaren hade använt asbestmaterial till taken. Av någon konstig anledning så är inte asbest förbjudet att använda i Sri Lanka.
Med oss på resan har vi Eric som är Tsunami Programme Officer för Oxfam Belgium. Han menar att kvalitén på det stora hela är väldigt låg.
- Vi har råkat ut för problem som asbesttaken, men på det stora hela tycker jag att vi (Oxfam) håller ganska bra kvalité (taken har gjorts om, Joels anm). Men i många fall är projekten jag ser extremt dåliga. Husen som byggs håller extremt låg standard, ofta är husen som byggs långt mycket sämre än de hus som folk hade innan Tsunamin.
Detta problem har uppstått trots att varenda biståndsorganisation med någon form av självaktning, ett stort antal nationer samt andra typer av organisationer har projekt här (och i resten av de Tsunami drabbade länderna). När hela världens främsta hjärnor inom området utvecklingssamarbete koncentrerar sig på att lösa ett och samma problem kunde man ju tänka sig att det skulle leda till kvalitativa och långsiktiga projekt. Men dessvärre ser det inte ut på det sättet om man får tro Eric och Anton. Tvärtom så har det nu genomförts ett stort antal projekt vars kvalité man kan ifrågasätta och dessa projekt är ändå för få. Sri Lankas regering uppskattade antalet förstörda hus till 80 000, men fram till dags datum bara byggts ca 12 000 hus. Och nu håller de flesta organisationer på att ”fasa ur” sina projekt. Vad detta säger om världens biståndsorganisationer kan vi ju ta att klura på.
När vi är på väg hem på tisdag kvällen måste vi ta en sväng förbi frizonen Koggalla. På en fabrik har inte arbetarna fått ut sina löner, de skulle ha betalats för 10 dagar sedan. Detta är inte första gången som det händer, tidigare har arbetarna spontant strejkat när det har inträffat och då fått sina löner. För en månad sedan bestämde man sig för att bilda en fackförening och blev medlemmar i FTZ&GSEU. När arbetsgivaren nu återigen skiter i att betala ut lönerna, vill man åter gå ut strejk. Anton tror dock att arbetsgivaren den här gången medvetet provocerar arbetarna för att de ska gå ut i strejk.
Nyligen har en ny lag trätt i kraft som ännu inte är prövad till fullo. Den nya lagen går ut på att på grund av säkerhetsläget anses vissa branscher så känsliga att de inte får störas av konflikter, exportindustrin anses vara en av dessa. Detta innebär i princip att alla former av strejker, maskningsaktioner och dylikt är förbjudna. Lagen har dock inte tillämpats än i ett fall som detta. Anton tror att arbetsgivaren i detta fall vill försöka använda den nya lagen för att snabbt och effektivt krossa den nystartade fackföreningen. Arbetarna är förbannade och vill gå ut i strejk på en gång. En lång diskussion följer och i skrivandets stund vet jag inte hur arbetarna bestämde sig för att göra.
Detta visar hur som helst återigen att fabriksägare här ofta agerar som helt samvetslösa skurkar. Garments without Guilt, ja det i alla fall uppenbart att arbetsgivarna inte känner någon form av skuld. Det visar också hur staten försöker använda kriget för att förhindra arbetare att tillvarata sina rättigheter, det behövs väl knappast påpekas att denna lag är helt oförenlig med de ILO-konventioner som Sri Lanka ratificerat.
Nu ska jag njuta av min lediga dag.
Bilderna föreställer ett skolprojekt, glada skolbarn samt strejksugna arbetare.
posted by Joel at 11:44 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home