Ny intressant rapport

Fler och fler av omvärldens blickar riktas mot frizonerna på Sri Lanka och de fackliga rörelser som verkar här. Antalet utländska besökare till vårt lilla kontor är stort. Säkerhetsläget har fått en hel del männsikor att stanna hemma i Europa, i annat fall skulle vi princip ha några ”studiebesök” varje vecka. Lägligt till att jag precis har kommit ner hit så har International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU) valt att titta lite närmre på utvecklingen här. I augusti släppte man en högst läsvärd reportageskrift om den fackliga organiseringen i frizonerna på Sri Lanka. På åtta sidor med mycket och liten text hinner man ge en bra bild av läget.

Det är tre fackföreningar som är aktiva i frizonerna, det är Free Trade Zones & General Services Employees Union (som jag arbetar med), Progressive Union och The National Workers Congress. De två förstnämnda är båda nystartade fackföreningar vilket också är lite utmärkande för situationen här, de traditionella fackföreningarna har inte visat så stort intresse av att ta sig in i frizonerna.

För att lyckas organisera arbetarna i det starka antifackliga klimat som råder i frizonerna så har man varit tvungen att anpassa sina fackliga strategier.

För det första så har det varit avgörande att fysiskt finnas nära arbetarna. Arbetsdagarna inne i frizonerna är långa och man jobbar minst sex dagar i veckan. Frizonerna ligger också en dryg timmes bilfärd eller mer från Colombo, där de flesta fackföreningar har sina kontor. För arbetarna i frizonerna så är det helt enkelt inte möjligt att ta sig in dit för att gå på möten efter arbetsdagen eller på den enda lediga dagen. Lösningen på detta problem är att ha ordentliga lokaler i anslutning till frizonerna. I dessa lokaler har man möten, utbildningar, men här har man också sång och dramagrupper. För de som arbetar på fackföreningens kontor innebär detta att man ständigt måste resa till de olika zonerna, vilket jag ju också beskrivit i tidigare inlägg.

För det andra så har man på ett mycket aktivt sätt använt sig av de globala fackliga federationerna samt nätverket Rena Kläder för att nå framgång. I de flesta fall där arbetarna har lyckats organisera sig och fått fackföreningen erkänd, så har de också fått support genom någon form av internationell kampanj. Grupper i Europa och USA har satt press på antingen fabriksägare eller kunder till den aktuella fabriken. På detta sätt använder man konsumenttryck i väst och köpande företags uppförandekoder för att pressa arbetsgivaren att erkänna fackklubben.

Denna strategi har blivit starkt ifrågasatt, inte minst av de äldre fackliga organisationerna på Sri Lanka. När man aktivt använder sig av fabrikens kunder och kundernas uppförandekoder för att tvinga arbetsgivaren att erkänna facket så menar många att man privatiserar arbetsmarknadslagarna. Man ersätter arbetsrätt med uppförandekod och arbetsmarknadsdomstol med Nike eller verifieringsorgan som Fair Labour Association(FLA). Den kritiken går inte att vifta bort hur lätt som helst. Vill vi se en värld där företag som Nike eller kontrollorganisationer som FLA, Fair Wear Foundation eller för den delen FLO (Rättvisemärkts kontrollorgan) fungerar som några slags privata, globalt operativa arbetsmiljöverk? I ett längre perspektiv måste dessa frågor ställas.

Men just nu så kan man fråga sig vilka alternativ som finns för dessa fackföreningar; när man försöker använda den juridiska vägen i landet är det ofta dyra och långa processer där arbetsgivarna har tillgång till dyra advokater och gör överklagande på överklagande. Men om en kund till fabriken hotar med indragna beställningar blir det annat ljud i skällan och man agerar väldigt snabbt. I en värld där fattiga länder är starkt beroende av en typ av exporterande industri, som klädindustrin på Sri Lanka, ser man ofta mellan fingrarna på branschens överträdelser av diverse arbetsmarknadslagstiftningar.

I en sådan värld måste man hitta nya och annorlunda strategier. Eller som Anton Marcus på FTZ&GSEU säger; ”Vi har blivit anklagade för att privatisera arbetsrätten, men från vårt perspektiv så var den redan privatiserad eftersom myndigheter, domstolar och regeringen står på arbetsgivarnas sida.”

Bildern föreställer två nyblivna sömmerskor utanför sina enkla hus.