Garment without Guilt 3
Tidigare har jag skrivit om att regeringen på grund av kriget infört en reglering som hindrar arbetare inom en stort antal sektorer att t.ex. strejka eller vidta några andra stridsåtgärder. På detta sätt bakbinder man helt och hållet de fackliga organisationerna Detta också är en helt klar kränkning mot ILO:s kärnkonventioner som Sri Lanka har ratificerat.
Denna lagstiftning har lett till kraftiga protester och igår genomfördes ett möte där ett stort antal fackföreningar uttryckte sin ilska över denna reglering. TV var närvarande och sände ett reportage redan går kväll. Detta ledde till att arbetsmarknadsministern idag i TV:s morgonsoffa lovade att dra tillbaka denna reglering. En seger vilket givetvis känns bra, bara det att detta är saker som man borde kunna ta för självklara.
Denna morgon mötte vi några av de riktiga höjdarna inom Sri Lankas klädindustri. Vi möte JAAF:s ordförande som också är VD för Brandix som är den absolut största arbetsgivaren i klädindustrin här. Man har ca. 20 000 anställda på 12 fabriker, plus att man äger fabriker utomlands i till exempel Indien. Så herrarna vi mötte denna morgon leder både branschorganisationen och det största företaget. Vi var här för att diskutera den kampanjen Garments without Guilt som JAAF lanserat för att marknadsföra den Sri Lankesiska klädindustrin samt den ”motkampanj” som vi lanserat.
Vi får höra en lång utläggning om hur osäker framtiden är för Sri Lankas klädindustri. Exporten i juli i år var 14% mindre än juli 2005. För de flesta varugrupper minskar exporten drastiskt, detta gäller de varugrupper som inte längre är belagda med kvoter över huvudtaget. Inom några varugrupper står man sig än stark, men detta är de varugrupper där kvoterna gentemot Kina fortfarande gäller och om ett år är dessa kvoter borta. Regionen är stark, Indien går framåt och det gör också Bangladesh. Sri Lanka har den sämsta tillväxten av dessa, den enda i regionen som det gått sämre för är Nepal som numera är helt ute ur leken. Mycket talar för att Sri Lanka kommer att gå samma öde till mötes menar JAAF representanterna. Dessutom har både Kina och Indien har högre produktivitet. På grund av detta kan inte arbetarna kräva högre löner.
Vi förklarade att vi givetvis inte vill sabotera klädindustrin, det ligger knappast i medlemmarnas intressen. Enligt grundtanken med Garment without Guilt, att marknadsföra Sri Lankas klädindustri som mer etisk, låter som en superbra ide, bara det att man då givetvis också måste se till att ”etiken” och goda arbetsvilkor också råder. Därför är vår (fackföreningarnas) kampanj ett sätt att hjälpa JAAF genom att exponera de arbetsgivare som inte strävar åt Garment without Guilt, utan åt motsatt håll. De stora hotet mot klädindustrin i Sri Lanka är arbetsgivare som beter sig illa och svärtar ner bilden av Sri Lankas klädindustri, inte de fackföreningar som försöker förbättra arbetsvillkoren.
JAAF menar också att fackföreningar istället för att kräva högre löner hela tiden borde klura på hur de kan hjälpa till att förbättra produktiviteten. Vi upplyser JAAF om att på Trelleborgs fabrik i Biyagama ökade produktiviteten med 7% efter det att fackföreningen erkändes, vi säger åt dem att kontakta ledningen för fabriken Jaqalanka som marknadsför sig med det faktum att det finns en fackförening på fabriken.
JAAF drar istället upp gammal skåpmat om fackföreningar som har drivit företag i konkurs genom att kräva mer betalt. Samma gamla visa som arbetsgivare alltid har dragit. Vi fick även höra den gamla klyschan att anledningen till att det inte finns fackföreningar i klädfabrikerna inte nödvändigtvis behöver bero på anti-fackliga arbetsgivare utan lika gärna kan bero på att arbetarna helt enkelt inte vill gå med i facket. JAAF säger att relationen mellan dem och fackföreningarna behöver en nystart, men samtidigt drar det hela tiden upp historien. Men det var vi som tog initiativ till detta möte. JAAF hade inte någon som helst kontakt med fackföreningarna innan man lanserade Garment without Guilt.
Så varför vill JAAF träffa oss nu? Kanske för att det har begått det strategiska misstaget att lansera en kampanj som handlar om goda arbetsvillkor utan att överhuvudtaget kontakta berörda fackföreningar, den enda trovärdiga partnern för en sådan kampanj. De har målat in sig i ett hörn, de hävdar att arbetsvillkoren är goda men facket hävdar motsatsen. JAAF vet att vi har kontakt med flera av de större märkena, d.v.s. deras kunder, och de vet vilket nätverk vi sitter på med konsumentgrupper i väst. Därför var det tvugna att denna gång åtminstone acceptera ett möte.
Mötet resulterade knappast i något konkret, men det hade ingen heller väntat sig. Vi ville bara markera att vi var seriösa och att vi kommer att fortsätta med vår kampanj tills vi ser konkreta förändringar. Om JAAF vill säkerställa goda arbetsvillkor måste de givetvis också se till att deras medlemmar lever upp till detta.
Denna lagstiftning har lett till kraftiga protester och igår genomfördes ett möte där ett stort antal fackföreningar uttryckte sin ilska över denna reglering. TV var närvarande och sände ett reportage redan går kväll. Detta ledde till att arbetsmarknadsministern idag i TV:s morgonsoffa lovade att dra tillbaka denna reglering. En seger vilket givetvis känns bra, bara det att detta är saker som man borde kunna ta för självklara.
Denna morgon mötte vi några av de riktiga höjdarna inom Sri Lankas klädindustri. Vi möte JAAF:s ordförande som också är VD för Brandix som är den absolut största arbetsgivaren i klädindustrin här. Man har ca. 20 000 anställda på 12 fabriker, plus att man äger fabriker utomlands i till exempel Indien. Så herrarna vi mötte denna morgon leder både branschorganisationen och det största företaget. Vi var här för att diskutera den kampanjen Garments without Guilt som JAAF lanserat för att marknadsföra den Sri Lankesiska klädindustrin samt den ”motkampanj” som vi lanserat.
Vi får höra en lång utläggning om hur osäker framtiden är för Sri Lankas klädindustri. Exporten i juli i år var 14% mindre än juli 2005. För de flesta varugrupper minskar exporten drastiskt, detta gäller de varugrupper som inte längre är belagda med kvoter över huvudtaget. Inom några varugrupper står man sig än stark, men detta är de varugrupper där kvoterna gentemot Kina fortfarande gäller och om ett år är dessa kvoter borta. Regionen är stark, Indien går framåt och det gör också Bangladesh. Sri Lanka har den sämsta tillväxten av dessa, den enda i regionen som det gått sämre för är Nepal som numera är helt ute ur leken. Mycket talar för att Sri Lanka kommer att gå samma öde till mötes menar JAAF representanterna. Dessutom har både Kina och Indien har högre produktivitet. På grund av detta kan inte arbetarna kräva högre löner.
Vi förklarade att vi givetvis inte vill sabotera klädindustrin, det ligger knappast i medlemmarnas intressen. Enligt grundtanken med Garment without Guilt, att marknadsföra Sri Lankas klädindustri som mer etisk, låter som en superbra ide, bara det att man då givetvis också måste se till att ”etiken” och goda arbetsvilkor också råder. Därför är vår (fackföreningarnas) kampanj ett sätt att hjälpa JAAF genom att exponera de arbetsgivare som inte strävar åt Garment without Guilt, utan åt motsatt håll. De stora hotet mot klädindustrin i Sri Lanka är arbetsgivare som beter sig illa och svärtar ner bilden av Sri Lankas klädindustri, inte de fackföreningar som försöker förbättra arbetsvillkoren.
JAAF menar också att fackföreningar istället för att kräva högre löner hela tiden borde klura på hur de kan hjälpa till att förbättra produktiviteten. Vi upplyser JAAF om att på Trelleborgs fabrik i Biyagama ökade produktiviteten med 7% efter det att fackföreningen erkändes, vi säger åt dem att kontakta ledningen för fabriken Jaqalanka som marknadsför sig med det faktum att det finns en fackförening på fabriken.
JAAF drar istället upp gammal skåpmat om fackföreningar som har drivit företag i konkurs genom att kräva mer betalt. Samma gamla visa som arbetsgivare alltid har dragit. Vi fick även höra den gamla klyschan att anledningen till att det inte finns fackföreningar i klädfabrikerna inte nödvändigtvis behöver bero på anti-fackliga arbetsgivare utan lika gärna kan bero på att arbetarna helt enkelt inte vill gå med i facket. JAAF säger att relationen mellan dem och fackföreningarna behöver en nystart, men samtidigt drar det hela tiden upp historien. Men det var vi som tog initiativ till detta möte. JAAF hade inte någon som helst kontakt med fackföreningarna innan man lanserade Garment without Guilt.
Så varför vill JAAF träffa oss nu? Kanske för att det har begått det strategiska misstaget att lansera en kampanj som handlar om goda arbetsvillkor utan att överhuvudtaget kontakta berörda fackföreningar, den enda trovärdiga partnern för en sådan kampanj. De har målat in sig i ett hörn, de hävdar att arbetsvillkoren är goda men facket hävdar motsatsen. JAAF vet att vi har kontakt med flera av de större märkena, d.v.s. deras kunder, och de vet vilket nätverk vi sitter på med konsumentgrupper i väst. Därför var det tvugna att denna gång åtminstone acceptera ett möte.
Mötet resulterade knappast i något konkret, men det hade ingen heller väntat sig. Vi ville bara markera att vi var seriösa och att vi kommer att fortsätta med vår kampanj tills vi ser konkreta förändringar. Om JAAF vill säkerställa goda arbetsvillkor måste de givetvis också se till att deras medlemmar lever upp till detta.
posted by Joel at 5:15 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home