Finns det ett val?
Att arbeta i en klädfabrik på Sri Lanka är tungt. Arbetsdagarna är långa, oljudet i klädfabrikerna är högt, lönerna är låga och arbetstakten är snabb. Att försöka göra någonting åt situationen är svårt. Men när jag åker ut till frizonerna så är det inga offer jag möter. Det är stolta individer som vill och försöker förändra sin situation, det är människor som vill ta makten i sina egna händer.
Beslutet att lämna sin hemby för att arbeta i en klädfabrik är ett stort steg, det finns ett socialt stigma knutet till klädindustrin. Klädfabriksarbeterskan är i folks ögon en något misslyckad, sorgsen och tragisk individ. Arbetar du i någon av frizonerna lever du också nästan helt avskärmad från resten av samhället i små enklaver. De som arbetar här gör det kanske i fyra eller fem år för att spara ihop lite pengar. Ytterst få gifter sig, skaffar barn och skapar sig ett liv här. Det är helt enkelt inte en miljö som inbjuder till det. Frizonen med alla dess fabriker ligger i mitten och runt omkring den enkla baracker där arbetarna bor. Det finns lite affärer och dylikt i anslutning till bostäderna, men inte så mycket mer.
Om man inte vill arbeta inom klädindustrin men ändå tjäna ihop lite pengar så finns det ett huvudsakligt alternativ och det är att arbeta som hushållerska i utomlands. I Singapore, Italien, Kuwait, Saudi Arabien men framförallt i Libanon efterfrågas lankesiska hembiträden. Detta är arbeten som betalar sig bättre än klädindustrin men riskerna är definitivt större. Man vet inte vart man hamnar. Just nu är tidningarna fulla av historier om Lankesiska flickors skräckhistorier från krigets Beirut. Förutom krigets fasor har många också fått utstå extremt kränkande behandling av sina arbetsgivare. Både före och under kriget har många blivit misshandlade, förbjudna äta, utsatta för syraattacker och sexuellt trakasserade och utnyttjade.
Trots detta så väljer många att arbeta som hembiträde istället för att ta ett arbete inom klädindustrin. Det säger en del om vilket rykte de arbetsgivarna inom klädindustrin har här.
Men de människor som jag möter är inte nedtryckta och deppiga, där är förbannade. Förbannade för att arbetsgivarna inte respekterar deras rätt att organisera sig, förbannade för att de måste nå allt högre produktionsmål varje dag, vilket innebär att de måste arbeta över (arbetstiden är reglerad i lag, men genom att sätta upp höga mål för hur mycket man ska producera tvingas arbetarna att jobba över) och slutligen jäkligt förbannade för man ändå tjänar en extremt låg lön. Man arbetar hårt för att förändra situationen, blir lika hårt motarbetade men man ger inte upp. Och sakta, sakta vinner man mark. På fler och fler fabriker vinner man erkännande.
Och arbetsgivarna bör också tänka om, om inte annat för deras egen skull. Just nu finns det 30 000 lediga jobb som man inte hittar folk till.
Beslutet att lämna sin hemby för att arbeta i en klädfabrik är ett stort steg, det finns ett socialt stigma knutet till klädindustrin. Klädfabriksarbeterskan är i folks ögon en något misslyckad, sorgsen och tragisk individ. Arbetar du i någon av frizonerna lever du också nästan helt avskärmad från resten av samhället i små enklaver. De som arbetar här gör det kanske i fyra eller fem år för att spara ihop lite pengar. Ytterst få gifter sig, skaffar barn och skapar sig ett liv här. Det är helt enkelt inte en miljö som inbjuder till det. Frizonen med alla dess fabriker ligger i mitten och runt omkring den enkla baracker där arbetarna bor. Det finns lite affärer och dylikt i anslutning till bostäderna, men inte så mycket mer.
Om man inte vill arbeta inom klädindustrin men ändå tjäna ihop lite pengar så finns det ett huvudsakligt alternativ och det är att arbeta som hushållerska i utomlands. I Singapore, Italien, Kuwait, Saudi Arabien men framförallt i Libanon efterfrågas lankesiska hembiträden. Detta är arbeten som betalar sig bättre än klädindustrin men riskerna är definitivt större. Man vet inte vart man hamnar. Just nu är tidningarna fulla av historier om Lankesiska flickors skräckhistorier från krigets Beirut. Förutom krigets fasor har många också fått utstå extremt kränkande behandling av sina arbetsgivare. Både före och under kriget har många blivit misshandlade, förbjudna äta, utsatta för syraattacker och sexuellt trakasserade och utnyttjade.
Trots detta så väljer många att arbeta som hembiträde istället för att ta ett arbete inom klädindustrin. Det säger en del om vilket rykte de arbetsgivarna inom klädindustrin har här.
Men de människor som jag möter är inte nedtryckta och deppiga, där är förbannade. Förbannade för att arbetsgivarna inte respekterar deras rätt att organisera sig, förbannade för att de måste nå allt högre produktionsmål varje dag, vilket innebär att de måste arbeta över (arbetstiden är reglerad i lag, men genom att sätta upp höga mål för hur mycket man ska producera tvingas arbetarna att jobba över) och slutligen jäkligt förbannade för man ändå tjänar en extremt låg lön. Man arbetar hårt för att förändra situationen, blir lika hårt motarbetade men man ger inte upp. Och sakta, sakta vinner man mark. På fler och fler fabriker vinner man erkännande.
Och arbetsgivarna bör också tänka om, om inte annat för deras egen skull. Just nu finns det 30 000 lediga jobb som man inte hittar folk till.
posted by Joel at 3:48 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home