Anton, Neil, jag och hala arbetsgivare

I lördags hade jag, Anton och Neil Kearney ordnat möten med några fabriksägare. Det var mycket intressant att delta på dessa möten och visade verkligen hur problematisk situationen kan vara. Fabriksägaren vi träffade var från Hong Kong och han också med sig sin HR chef som var lankes. Till skillnad från många andra arbetsgivare så hade dessa åtminstone erkänt fackföreningen. Problemet är att de nu inte var intresserade av att gå så mycket längre än så.

I de flesta länder så har facket laglig rätt att kräva av arbetsgivaren att medlemsavgifterna till fackföreningen dras av från direkt från den anställdes lön och betalas direkt till fackföreningen. Detta kan låta som en liten detalj, men ni kan säkert förstå vilket arbete det innebär att gå runt till 14 000 medlemmar varje månad och ”för hand” kräva in medlemsavgifterna. Hur som helst har fabriksägaren vi mötte i lördags vägrat att göra så. Man har till och med hävdat att det är olagligt. Detta är ren nonsens, lagtexten är helt klar att om den anställde har givit sin tillåtelse så arbetsgivaren skyldig att dra av medlemsavgiften på lönen. Problemet är att arbetsgivaren har råd med en dyr advokat som säger att det inte alls förhåller sig på detta vis. Fackföreningen har inte råd med en dyr advokat.

Denna situationen är väldigt vanlig och extremt frustrerande. I många olika fall är det uppenbart att arbetarna och facket har rätten på sin sida, men arbetsgivarna drar igång rättsprocesser där man hävdar motsatsen. Även om fackföreningen får rätt i slutändan så går det åt extremt mycket arbete och energi bara för att se till att lagen respekteras.

För facket här är det ofta extremt svårt att ens få till ett möte med arbetsgivarna, de vägrar helt enkelt att prata med facket, även i de fall där man erkänt fackföreningen som förhandlingspart. I de lägena är det mycket bra att vara en del av global federation. Det är, av någon konstig anledning, mycket lättare att få arbetsgivarna till ett möte när vi säger att Neil också ska vara med på mötet.

På kvällen gav jag som vanligt en engelska workshop för arbetare i frizonen Biyagama. Trots att ett antal nya ansikten hade dykt från förra lördagen så var vi färre än vanligt. En större gäng i klassen som alla arbetar på samma fabrik hade varit tvungna att arbeta över idag. Den lagstadgade arbetstiden i frizonerna på Sri Lanka är 45,5 timmar i veckan. 8 timmar på veckodagar och lite kortare på lördagar. Detta är en helt rimlig lagstiftning. Problemet är, som jag tidigare sagt, är att man sätter upp så höga production targets att det är omöjligt att hinna på den reguljära arbetstiden och resultatet blir omfattande övertid.

Återigen; arbetarna har rätten på sin sida, men arbetsgivarna gör som de vill. Hala som ålar. Nu måste vi se till att ovan nämnda arbetsgivare inte smiter iväg, vi måstet få till ett nytt möte med ovan nämnda arbetsgivare inom de närmsta veckorna, denna gång utan Neil.