Försenad konsumtionsdebatt

Per Wirtén kommenterar lyxkonsumtionsdebatten och menar att problemet snarare är att allt är för billigt än att det är för dyrt. Detta är ju i mångt och mycket ett riktigt påpekande. Priserna på kläder är i princip de samma idag som för 30 år sedan, så i reella tal har kläder blivit en hel del billigare, vilket inte skulle vara möjligt om kläderna inte producerades av mycket billig arbetskraft.

Innebär detta att kläder som är producerade under bra omständigheter måste vara mycket dyrare och innebär det att vi som konsumenter måste vara beredda att betala ett högre pris? Nej. För det första så är lönekostnaden i produktionsled idag en försvinnande liten del av vad du betalar i butiken, mellan en halv och fem procent hävdar Rena Kläder. Detta innebär att klädarbetarens lön skulle kunna dubblas utan att det skulle märkas på priset.

För det andra så är marginalerna i klädindustrin stora. Visst har priserna på kläder har sjunkit, men produktionskostnaderna har å andra sidan sjunkit mycket mer. Klädföretagen har helt enkelt råd att betala mer. För något år sedan så var det någon aktionsgrupp som hade någon kampanj att man skulle betala en femma extra när man handlade kläder på till exempel H&M för att visa att man ansåg att det var viktigt att de var producerande under goda arbetsförhållanden. Syftet var gott, men budskapet blir någonstans att det är konsumenternas ansvar att kläderna sytts under risiga arbetsvilkor. Vi ska inte kräva att få betala mer för våra kläder. Vi ska kräva att företag tar ansvar för sina produkter.

Men visst är det något sjukt när man köpa en t-shirt, som innehåller bomull som har odlats och sedan blivit till tyg och sedan blivit till ett klädesplagg och sedan transporterats till europa och sedan blivit uthängd i en butik, för mindre än femti spänn.

Två år sedan katastrofen i Bangladesh

Det är nästan exakt två år sedan den hemska fabriksolyckan i Bangladesh när en sexvåningsfabrik rasade ihop. 64 arbetare omkom och 80 blev skadade varav 54 allvarligt. Sedan dess har aktivister och arbetare pressat de företag som hade tillverkning på fabriken att bidra till en kompensationsfond. Ansträngningarna har gett resultat och några företag har tagit sitt ansvar, i dagarna gjordes de första utbetalningarna. Det var många märken som tillverkade på fabriken och många har också valt att bidra till fonden, däribland svenska New Wave Group.. Men den gigantiska franska varuhuskedjan Carrefour vägrar att bidra. Sätt press på dem.

Tjänstledighet

Är och hälsar på den gamla Rena Kläder aktivisten J i Malmö och hennes pojkvän M. Solen lyser fint och jag läser Torgny Lindgrens Bat Seba. Jag mår gott i den skånska solen.

Bomull och miljö

Igår höll jag ett föredrag i Folkets Hus i Umeå. Efter mig så pratade Frida Hök från Svenska Naturskyddsföreningen om bomulls och klädindustrins påverkan på miljön. Bomull är en av de mest gift- och vattenintensiva grödor som finns. Jag skrev ner några siffror som Frida nämnde; 100 miljoner familjer jobbar med bomullsodling. För att ta fram ett kilo bomullsfibrer går det åt mellan 10 000 och 17 000 liter vatten. Sammantaget innebär detta att världens bomullsodlingar står för mellan 1 och 6 % av världens sötvattenanvändning.

Bomullsindustrin står för 11% av den totala bekämpningsmedelsanvändningen, men står för endast 2,4 procent av den totala åkerarealen. Enligt WHO så dör 40 000 bönder varje år på grund av kemiska bekämpningsmedel.

En positiv siffra; produktionen av ekologisk bomull ökade i snitt 76% per år mellan åren 2000 och 2005 (men står ändå inte för mer än 0,1% av den totala marknaden).

Het rapport för alla som vill lära sig något om hur

Nu kommer ett tips som jag borde ha gett er mycket tidigare. I februari i år släppte kanadensiska nätverket Maquila Solidarity Network en av sina som vanligt mycket intressanta Codes Memo, en skrift som kommer ut regelbundet och som bevakar området uppförandekoder och kontroll. Denna gång med rubriken 2006 in Review: Heightened Global Competition Tests the limits of CSR Initiatives.

För den som inte har hängt med i debatten om implementering av uppförandekoder eller den som tycker det är svårt att hålla reda på multistakeholderinitiativ, verifieringsorgan och nya begrepp som dyker upp så är detta en ypperlig rapport. Denna rapport summerar på ett mycket bra sätt vilka erfarenheter som finns och vilka ansträngningar som har gjorts inom klädindustrin för att förbättra arbetsvillkoren.

Rapporten är i stort en summering av ett antal andra rapporter så det verkar som en dum idé att sammanfatta ännu mer. Men några saker ur rapporten vill jag göra er uppmärksamma på.

Det verkar som om det finns två huvudsakliga trender, en positiv och en negativ. Den positiva är att allt flera av de stora, ledande märkesföretagen verkar i allt högre utsträckning överge övertygelsen att det går att med audits kontrollera bort problemen. Alla rapporter som har släppts om ämnet visar att man måste involvera lokala organisationer i sitt kontrollarbete för att uppnå resultat. Detta är för oss inga nyheter men det som händer nu är att fler stora företag också förstår detta. Ett tecken på detta är att GAP och ITGLWF i november 2006 skrev under ett ”Joint programme of work”. Detta är inget globalt ramavtal, men helt klart ett steg i rätt riktning. Det är ju minst sagt spännande att det är ett amerikanskt klädföretag som är de som först närmar sig den globala fackliga rörelsen. Med tanke på att facket varken är starkt eller populärt i USA kan man inte beskylla GAP för att plocka billiga PR-poäng. Anledningen till avtalets uppkomst är snarare att man insett att stabila industriella relationer är den säkraste vägen till implementering av uppförandekoden.

Den negativa trenden är att det finns en rörelse som går i motsatt riktning. En stor grupp företag verkar ha bestämt sig för att satsa på de typer av kontroller som vi vet inte fungerar. BSCI fortsätter att vinna mark och fick i början av 2007 dessutom fick en efterföljare i GSCP. På något längre sikt har jag ändå svårt att se dessa organisationer som ett hot. Först och främst för att de inte kommer att leverera vad de lovar. De kommer inte att hitta de problem som finns. För det andra så har inget av dessa initiativ någon form av trovärdighet, eftersom varken NGOs eller fackföreningar har något som helst inflytande. Frågan vi måste ställa oss är givetvis varför de lyckats rekrytera så framgångsrikt.

Ledig!

Från och med imorgon är jag tjänstledig från Rena Kläder. Jag har haft fem fantastiska år på detta ställe och arbetet har varit oerhört spännande. Mitt hjärta brinner fortfarande men jag behöver en tid för eftertanke för att veta vilket steg jag ska ta härnäst. Jag kommer hur som helst att fortsätta skriva på denna blogg.

Hållbara landsting

Hittills har jag inte märkt av någon jätterusch kring den nya rapporten om vårdkläder och kirurgiska intstrument. Men i lördags skrev Rena Kläder, SKTF, Fair Trade Center och Rättvisemärkt en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Under hela processen när rapporten togs fram fördes en aktiv dialog med berörda landsting. De visste också att Kalla Fakta skulle sända ett inslag om det hela. Därför hade man varit smarta nog att agera i förväg. En vecka innan släppet gick de tre största landstingen ut och sa i ett pressmeddelande att man skulle börja ställa etiska krav i varuupphandlingen. Hur man skulle göra detta och vilka krav som skulle ställas var mer oklart. Alliansen bakom debattartikeln och Mina Skattepengar måste följa upp både rapporten och landstingens utspel. Om du bor i Stockholms läns landsting, Västra Götalands regionen eller Region Skåne föreslår jag att du hör av dig och frågar vad som händer. Det skulle innebära mycket.