Lön som går att leva på: 12 504 rupies, Lön idag: 5500 rupies

Jag har i tidigare inlägg nämnt att lönerna i klädindustrin är mycket låga, detta i synnerhet om man jämför med levnadsomkostnaderna. Nu har jag fått lite mer kött på benen i denna fråga och vill därför dela med mig av lite ny information.

Idag presenterades en studie gjord av Alarm (Apparel Industry Labour Rights Movement) på ett seminarium/presskonferens. Antalet deltagare var stort press, arbetsgivare och departement var alla välrepresenterade. Alarm är en koalition som består av fem fackföreningar och fem NGO:s och som bildades i och med utfasningen av kvotsystemet eftersom man ansåg att i den allmänna debatten så hade arbetstagarnas perspektiv och rättigheters förbisetts. Nu fungerar man som något av en lobby/research grupp. Studien som presenterades igår handlade om lönerna i klädindustrin och var ett av de mest seriösa försök att definiera vad som utgör en rimlig levnadslön i klädindustrin på Sri Lanka.

Levnadslön eller ”living wage”, är ett begrepp som har funnits med ett bra tag i anti-sweatshop-debatten. Det är ett begrepp som används i Clean Clothes Campaigns modellkod, det är ett begrepp som har funnits med i de utkast till Globala Ramavtal som ITGLWF har visat upp, det finns också med i ett antal Multi Stakeholder initiativs uppförandekoder. Problemet är dock att rent konkret kvantifiera vad en levnadslön i själva verket är. Man brukar säga att det ska räcka till; mat, tak över huvudet, kläder, hygienartiklar, man ska kunna gå till doktorn, man ska kunna försörja åtminstone en halv familj, man ska kunna skicka sina barn till skolan och man ska kunna spara lite pengar. Men detta är fortfarande inte reda siffror och detta faktum används ofta av företag, både tillverkare och klädmärken, för att visa på att levnadslön är ett omöjligt krav.

Givetvis är det svårt att ange en generell formell för något som detta. Många faktorer, som kan skilja sig stort från plats till plats, spelar in. Men vad Alarm här på Sri Lanka har gjort är att åtminstone räkna ut vad en levnadslön är här.

Man har gått till grunden med alla tänkbara variabler. Man har genomfört en omfattande undersökning och intervjuat 800 arbetare, noga undersökt vad mat, boende m.m. kostar i områdena kring fabrikerna, vilka andra kostnader arbetarna har, om de har en familj att försörja och så vidare. Man har till och med beräknat hur många kalorier en arbetare måste få i sig varje dag samt hur många rupies varje kalori kostar. Denna metodologi gör givetvis att det inte går att göra några generaliseringar, resultaten är väldigt specifika för klädindustrin på Sri Lanka. Å andra sidan är säger resultaten väldigt mycket om den faktiska situationen för klädarbetare på Sri Lanka. Studien i sig visar också att det faktiskt är möjligt att räkna ut en levnadslön och metodologin kan givetvis användas av andra.

I studien rekommenderas två olika nivåer av levnadslöner. En högre för arbetare som arbetar i frizonerna och en lägre för de som arbetar i fabriker utanför frizonerna. Detta beror på att kostnaderna för mat, kläder och boende är alla väsentligt mycket högre i frizonerna och i dess omedelbara närhet. Det inte är helt ovanligt att klädföretag i Sverige och annorstädes påpekar att lönerna i exportindustrin är högre än i den inhemska industrin, men eftersom stora delar av exporterande industri just finns i frizoner runt om i världen så är det inte otänkbart denna högre nivå helt enkelt äts upp.

Hur som helst; en levnadslön för en arbetare i någon av frizonerna på Sri Lanka skulle vara 12 504 rupies vilket motsvarar ca 980 svenska kronor. En levnadslön för en klädarbetare utanför frizonerna skulle vara 10 183 (vilket för övrigt råkar vara exakt vad DEM Collective betalar de anställda i sin fabrik).

Den genomsnittliga lönen för en arbetare i en klädfabrik på Sri Lanka idag är 5500 rupies vilket motsvarar ca 430 kronor. Nu undrar ni säkert hur man då kan överleva på knappt hälften av det man behöver för att överleva – och det undrar jag med. Det man inte gör när man inte tjänar tillräckligt är att man inte sparar pengar, man utbildar sig inte och man kan kanske inte kan gå till doktorn när man ofta som egentligen borde. 5500 är alltså den genomsnittliga lönen och den ligger ändå under fattigdomsgränsen om man går efter FN:s två dollar om dagen, 27 % procent av de intervjuade arbetarna tjänade mindre än 4000 rupies, trots att den lagstadgade minimilönen är 4500 rupies. 5,5 % tjänade mindre än 3100 rupies och lever därmed enligt FN:s normer i absolut fattigdom. Det står helt klart att klädarbetarna tjänar långt mycket mindre än vad de borde, trots att man ofta är välutbildade, disciplinerade och arbetar hårt.

Men om lönerna ska höjas uppstår givetvis en kostnad som måste absorberas någon annanstans. Rapporten ger oss fyra möjligheter:

• Pris
• Vinst
• Produktivitet
• Antal anställningar

På denna punkt har heller inte rapporten något klart svar. För att prishöjningar ska vara möjliga så måste ju givetvis köparna, klädföretagen, agera radikalt annorlunda mot vad de gör idag, vilket ju också arbetsgivarna är snabba med att påpeka – det är inte vårt fel de är de globala klädföretagen.. Kanske är det mer troligt då att företagen skulle ta från sin profit. Men enligt Ajith Dias som är vice ordförande i JAAF så var den samlade vinsten för Sri Lankas klädindustri förra året 140 miljoner dollar, medan en höjning av lönerna till den föreslagna nivån skulle kosta 160 miljoner dollar. Jag säger att det är en bit på vägen i alla fall. Flera arbetsgivare i publiken menar att man gärna skulle man ju inte göra något hellre än att betala högre löner om man bara kunde , men det har väl å andra sidan arbetsgivare sagt i alla tider. Men det är ingen som ifrågasätter nödvändigheten i höjda löner. Som det ser ut idag så är lönerna helt enkelt för låga och Alarms rapport ger oss detta faktum svart på vitt.

För att det ska vara möjligt att utveckla en hållbar strategi för klädindustrin på Sri Lanka måste arbetsgivare och fackföreningar agera gemensamt. Lönerna måste höjas, att betala folk för lite är ingen långsiktigt hållbar strategi. Om inte annat behöver detta göras för att locka arbetskraft till industrin.

Garment without Guilt 3

Tidigare har jag skrivit om att regeringen på grund av kriget infört en reglering som hindrar arbetare inom en stort antal sektorer att t.ex. strejka eller vidta några andra stridsåtgärder. På detta sätt bakbinder man helt och hållet de fackliga organisationerna Detta också är en helt klar kränkning mot ILO:s kärnkonventioner som Sri Lanka har ratificerat.

Denna lagstiftning har lett till kraftiga protester och igår genomfördes ett möte där ett stort antal fackföreningar uttryckte sin ilska över denna reglering. TV var närvarande och sände ett reportage redan går kväll. Detta ledde till att arbetsmarknadsministern idag i TV:s morgonsoffa lovade att dra tillbaka denna reglering. En seger vilket givetvis känns bra, bara det att detta är saker som man borde kunna ta för självklara.

Denna morgon mötte vi några av de riktiga höjdarna inom Sri Lankas klädindustri. Vi möte JAAF:s ordförande som också är VD för Brandix som är den absolut största arbetsgivaren i klädindustrin här. Man har ca. 20 000 anställda på 12 fabriker, plus att man äger fabriker utomlands i till exempel Indien. Så herrarna vi mötte denna morgon leder både branschorganisationen och det största företaget. Vi var här för att diskutera den kampanjen Garments without Guilt som JAAF lanserat för att marknadsföra den Sri Lankesiska klädindustrin samt den ”motkampanj” som vi lanserat.

Vi får höra en lång utläggning om hur osäker framtiden är för Sri Lankas klädindustri. Exporten i juli i år var 14% mindre än juli 2005. För de flesta varugrupper minskar exporten drastiskt, detta gäller de varugrupper som inte längre är belagda med kvoter över huvudtaget. Inom några varugrupper står man sig än stark, men detta är de varugrupper där kvoterna gentemot Kina fortfarande gäller och om ett år är dessa kvoter borta. Regionen är stark, Indien går framåt och det gör också Bangladesh. Sri Lanka har den sämsta tillväxten av dessa, den enda i regionen som det gått sämre för är Nepal som numera är helt ute ur leken. Mycket talar för att Sri Lanka kommer att gå samma öde till mötes menar JAAF representanterna. Dessutom har både Kina och Indien har högre produktivitet. På grund av detta kan inte arbetarna kräva högre löner.

Vi förklarade att vi givetvis inte vill sabotera klädindustrin, det ligger knappast i medlemmarnas intressen. Enligt grundtanken med Garment without Guilt, att marknadsföra Sri Lankas klädindustri som mer etisk, låter som en superbra ide, bara det att man då givetvis också måste se till att ”etiken” och goda arbetsvilkor också råder. Därför är vår (fackföreningarnas) kampanj ett sätt att hjälpa JAAF genom att exponera de arbetsgivare som inte strävar åt Garment without Guilt, utan åt motsatt håll. De stora hotet mot klädindustrin i Sri Lanka är arbetsgivare som beter sig illa och svärtar ner bilden av Sri Lankas klädindustri, inte de fackföreningar som försöker förbättra arbetsvillkoren.

JAAF menar också att fackföreningar istället för att kräva högre löner hela tiden borde klura på hur de kan hjälpa till att förbättra produktiviteten. Vi upplyser JAAF om att på Trelleborgs fabrik i Biyagama ökade produktiviteten med 7% efter det att fackföreningen erkändes, vi säger åt dem att kontakta ledningen för fabriken Jaqalanka som marknadsför sig med det faktum att det finns en fackförening på fabriken.

JAAF drar istället upp gammal skåpmat om fackföreningar som har drivit företag i konkurs genom att kräva mer betalt. Samma gamla visa som arbetsgivare alltid har dragit. Vi fick även höra den gamla klyschan att anledningen till att det inte finns fackföreningar i klädfabrikerna inte nödvändigtvis behöver bero på anti-fackliga arbetsgivare utan lika gärna kan bero på att arbetarna helt enkelt inte vill gå med i facket. JAAF säger att relationen mellan dem och fackföreningarna behöver en nystart, men samtidigt drar det hela tiden upp historien. Men det var vi som tog initiativ till detta möte. JAAF hade inte någon som helst kontakt med fackföreningarna innan man lanserade Garment without Guilt.

Så varför vill JAAF träffa oss nu? Kanske för att det har begått det strategiska misstaget att lansera en kampanj som handlar om goda arbetsvillkor utan att överhuvudtaget kontakta berörda fackföreningar, den enda trovärdiga partnern för en sådan kampanj. De har målat in sig i ett hörn, de hävdar att arbetsvillkoren är goda men facket hävdar motsatsen. JAAF vet att vi har kontakt med flera av de större märkena, d.v.s. deras kunder, och de vet vilket nätverk vi sitter på med konsumentgrupper i väst. Därför var det tvugna att denna gång åtminstone acceptera ett möte.

Mötet resulterade knappast i något konkret, men det hade ingen heller väntat sig. Vi ville bara markera att vi var seriösa och att vi kommer att fortsätta med vår kampanj tills vi ser konkreta förändringar. Om JAAF vill säkerställa goda arbetsvillkor måste de givetvis också se till att deras medlemmar lever upp till detta.

Tsunami, hårt jobb och obetalda löner

Jag har lärt mig att jobba hårt här, det är en sak som är klar. Jag har en ledig dag varannan vecka. Givetvis är det kul och jag har gått med på att göra det, men när man når slutet av en 14-veckors period, då är man ganska trött. Så är det i detta nu, och då avslutade vi denna period med en resa som påbörjades i måndags klockan halv två på morgonen och avslutades klockan 10:00 tisdag kvällen. 80 procent av den tiden tillbringades i en bil på skumpiga och slingriga vägar. Så nu är man lite mör.

Det var hur som helst en mycket intressant resa. Vi skulle titta på ett antal tsunami återuppbyggnadsprojekt. Efter den tragiska katastrofen för snart två år sedan så vimlar det av biståndsprojekt och västerlänningar här. Biståndsorganisationer står i kö för att ge tsunami hjälp. Vad som uppstår är ett rent infrastrukturellt problem; hur ska alla dessa pengar slussas ner till de som behöver den? För att lyckas med detta måste man ha lokala partners. Alltså blir det huggsexa om de trovärdiga sådana som finns. Och bland dessa återfinns bland annat Free Trade Zones and General Services Employees Union. Följaktligen så är man ansvariga för flera hundra husbyggen (som också ska gå till arbetare som miste sina hus) samt till byggandet av 3 skolor. ”Beställarna” av projekten är bland annat Trade Union Congress (brittiska LO), Oxfam Belgium, nederländska Novib.

Så här ser det ut för många organisationer. Och det är ju bra att det finns resurser och hjälp, men problemet blir att denna hjälp, som så mycket annat, ibland är något kortsiktig. Det ska gå snabbt, man vill se resultat. Trade Union Congress, som väl annars är att betrakta som seriösa, ville att ”deras” hus skulle bli klara på en månad. När det ska gå snabbt tas ibland knasiga beslut. Till några av de hus som FTZ&GSEU som är ansvariga för upptäckte man att byggmästaren hade använt asbestmaterial till taken. Av någon konstig anledning så är inte asbest förbjudet att använda i Sri Lanka.

Med oss på resan har vi Eric som är Tsunami Programme Officer för Oxfam Belgium. Han menar att kvalitén på det stora hela är väldigt låg.

- Vi har råkat ut för problem som asbesttaken, men på det stora hela tycker jag att vi (Oxfam) håller ganska bra kvalité (taken har gjorts om, Joels anm). Men i många fall är projekten jag ser extremt dåliga. Husen som byggs håller extremt låg standard, ofta är husen som byggs långt mycket sämre än de hus som folk hade innan Tsunamin.

Detta problem har uppstått trots att varenda biståndsorganisation med någon form av självaktning, ett stort antal nationer samt andra typer av organisationer har projekt här (och i resten av de Tsunami drabbade länderna). När hela världens främsta hjärnor inom området utvecklingssamarbete koncentrerar sig på att lösa ett och samma problem kunde man ju tänka sig att det skulle leda till kvalitativa och långsiktiga projekt. Men dessvärre ser det inte ut på det sättet om man får tro Eric och Anton. Tvärtom så har det nu genomförts ett stort antal projekt vars kvalité man kan ifrågasätta och dessa projekt är ändå för få. Sri Lankas regering uppskattade antalet förstörda hus till 80 000, men fram till dags datum bara byggts ca 12 000 hus. Och nu håller de flesta organisationer på att ”fasa ur” sina projekt. Vad detta säger om världens biståndsorganisationer kan vi ju ta att klura på.

När vi är på väg hem på tisdag kvällen måste vi ta en sväng förbi frizonen Koggalla. På en fabrik har inte arbetarna fått ut sina löner, de skulle ha betalats för 10 dagar sedan. Detta är inte första gången som det händer, tidigare har arbetarna spontant strejkat när det har inträffat och då fått sina löner. För en månad sedan bestämde man sig för att bilda en fackförening och blev medlemmar i FTZ&GSEU. När arbetsgivaren nu återigen skiter i att betala ut lönerna, vill man åter gå ut strejk. Anton tror dock att arbetsgivaren den här gången medvetet provocerar arbetarna för att de ska gå ut i strejk.

Nyligen har en ny lag trätt i kraft som ännu inte är prövad till fullo. Den nya lagen går ut på att på grund av säkerhetsläget anses vissa branscher så känsliga att de inte får störas av konflikter, exportindustrin anses vara en av dessa. Detta innebär i princip att alla former av strejker, maskningsaktioner och dylikt är förbjudna. Lagen har dock inte tillämpats än i ett fall som detta. Anton tror att arbetsgivaren i detta fall vill försöka använda den nya lagen för att snabbt och effektivt krossa den nystartade fackföreningen. Arbetarna är förbannade och vill gå ut i strejk på en gång. En lång diskussion följer och i skrivandets stund vet jag inte hur arbetarna bestämde sig för att göra.

Detta visar hur som helst återigen att fabriksägare här ofta agerar som helt samvetslösa skurkar. Garments without Guilt, ja det i alla fall uppenbart att arbetsgivarna inte känner någon form av skuld. Det visar också hur staten försöker använda kriget för att förhindra arbetare att tillvarata sina rättigheter, det behövs väl knappast påpekas att denna lag är helt oförenlig med de ILO-konventioner som Sri Lanka ratificerat.

Nu ska jag njuta av min lediga dag.

Bilderna föreställer ett skolprojekt, glada skolbarn samt strejksugna arbetare.

Anton, Neil, jag och hala arbetsgivare

I lördags hade jag, Anton och Neil Kearney ordnat möten med några fabriksägare. Det var mycket intressant att delta på dessa möten och visade verkligen hur problematisk situationen kan vara. Fabriksägaren vi träffade var från Hong Kong och han också med sig sin HR chef som var lankes. Till skillnad från många andra arbetsgivare så hade dessa åtminstone erkänt fackföreningen. Problemet är att de nu inte var intresserade av att gå så mycket längre än så.

I de flesta länder så har facket laglig rätt att kräva av arbetsgivaren att medlemsavgifterna till fackföreningen dras av från direkt från den anställdes lön och betalas direkt till fackföreningen. Detta kan låta som en liten detalj, men ni kan säkert förstå vilket arbete det innebär att gå runt till 14 000 medlemmar varje månad och ”för hand” kräva in medlemsavgifterna. Hur som helst har fabriksägaren vi mötte i lördags vägrat att göra så. Man har till och med hävdat att det är olagligt. Detta är ren nonsens, lagtexten är helt klar att om den anställde har givit sin tillåtelse så arbetsgivaren skyldig att dra av medlemsavgiften på lönen. Problemet är att arbetsgivaren har råd med en dyr advokat som säger att det inte alls förhåller sig på detta vis. Fackföreningen har inte råd med en dyr advokat.

Denna situationen är väldigt vanlig och extremt frustrerande. I många olika fall är det uppenbart att arbetarna och facket har rätten på sin sida, men arbetsgivarna drar igång rättsprocesser där man hävdar motsatsen. Även om fackföreningen får rätt i slutändan så går det åt extremt mycket arbete och energi bara för att se till att lagen respekteras.

För facket här är det ofta extremt svårt att ens få till ett möte med arbetsgivarna, de vägrar helt enkelt att prata med facket, även i de fall där man erkänt fackföreningen som förhandlingspart. I de lägena är det mycket bra att vara en del av global federation. Det är, av någon konstig anledning, mycket lättare att få arbetsgivarna till ett möte när vi säger att Neil också ska vara med på mötet.

På kvällen gav jag som vanligt en engelska workshop för arbetare i frizonen Biyagama. Trots att ett antal nya ansikten hade dykt från förra lördagen så var vi färre än vanligt. En större gäng i klassen som alla arbetar på samma fabrik hade varit tvungna att arbeta över idag. Den lagstadgade arbetstiden i frizonerna på Sri Lanka är 45,5 timmar i veckan. 8 timmar på veckodagar och lite kortare på lördagar. Detta är en helt rimlig lagstiftning. Problemet är, som jag tidigare sagt, är att man sätter upp så höga production targets att det är omöjligt att hinna på den reguljära arbetstiden och resultatet blir omfattande övertid.

Återigen; arbetarna har rätten på sin sida, men arbetsgivarna gör som de vill. Hala som ålar. Nu måste vi se till att ovan nämnda arbetsgivare inte smiter iväg, vi måstet få till ett nytt möte med ovan nämnda arbetsgivare inom de närmsta veckorna, denna gång utan Neil.

Garment without Guilt 2

Idag lanserade vi (Free Trade Zones & Gerneral Services Employees Union, National Workers Congress, Progres Union och National Association of Trade Union Research and Education), en motkampanj för att kontra de Sri Lankesiska arbetsgivarnas marknadsföringskampanj Garment without Guilt. Eller vi ska väl inte säga att det är en motkampanj, självklart tycker alla organisationer ovan att det är alldeles utmärkt att marknadsföra Sri Lankas klädindustri, men man bör kanske också leva upp till det man lovar.

Mohammed från Friedrich Ebert Stiftungs lokala kontor hade hjälpt oss att göra logga och en banderoll och amerikanska fackföreningsrörelsens Solidarity Center hade hjälpt oss att finansiera en lokal.

Presskonferensen började klockan 10. En halvtimme tidigare plockade jag och Anton upp en extremt trött Neil Kearney på Hilton Colombo. Neil är generalsekreterare för International Textile, Garment and Leather Workers Federation ITGLWF som är den globala federationen för klädarbetarfack. Dagen innan hade både han och Anton varit på samma möte i Delhi. Vi trodde att han hade tagit en direkt flight kvällen innan och var utvilad, men det visade sig att Neils flight hade blivit försenad och han hade checkat in på hotellet 45 minuter innan vi plockade upp honom. Neil skulle bidra med lite internationell känsla och tyngd till vår presskonferens, vilket han också trots sömnbrist lyckades med.

Det blev en bra presskonferens. Klimatet är dock annorlunda här, jämfört med i Sverige. Fackföreningar betraktas med stark skepsis. Både av media och av vanligt folk. Eller som Anton Marcus sa i ICFTU rapporten jag skrev om för ett tag sedan; ”Det tar lång tid att förklara att vi inte är terrorister”. Detta tycker jag nog att man kunde varit lite mer förbered på. När man vet att man ska möta skeptiska journalister är det verkligen viktigt att ha snabba och framförallt tydliga svar. Nu kändes det snarare som många i panelen utgick från att alla journalister förstod varför rätten till organisering var helt avgörande för om arbetsvillkoren är goda eller inte.



Hur som helst kändes det ganska lyckat, både TV, radio och tidningar var representerade. Vi får väl se ikväll och imorgon hur resultatet blev. Det har varit väldigt roligt och spännande jobba gentemot media här. Jag har gjort liknande i Sverige många gånger. Jag trodde nog att det skulle vara större skillnad, men media verkar funka likadant överallt. Måste säga att det verkar lite lättare att få journalister att komma till en press konferens här.

Neil stannar över helgen och vi har ordnat en hel del möten med fabriksägare. Det ska bli spännande. När Neil är här blir det uppenbart vad viktigt det är för en liten fackförening som verkar i en fackföreningsfientlig miljö att vara medlem i en global facklig federation. I en sådan miljö som behöver man styrkan och det moraliska stödet från hundratals andra fackföreningar från hela världen. ”Vi är inte ensamma”, är en känsla som många arbetare ger uttryck för, ”vi är en del av en global rörelse”.

Finns det ett val?

Att arbeta i en klädfabrik på Sri Lanka är tungt. Arbetsdagarna är långa, oljudet i klädfabrikerna är högt, lönerna är låga och arbetstakten är snabb. Att försöka göra någonting åt situationen är svårt. Men när jag åker ut till frizonerna så är det inga offer jag möter. Det är stolta individer som vill och försöker förändra sin situation, det är människor som vill ta makten i sina egna händer.

Beslutet att lämna sin hemby för att arbeta i en klädfabrik är ett stort steg, det finns ett socialt stigma knutet till klädindustrin. Klädfabriksarbeterskan är i folks ögon en något misslyckad, sorgsen och tragisk individ. Arbetar du i någon av frizonerna lever du också nästan helt avskärmad från resten av samhället i små enklaver. De som arbetar här gör det kanske i fyra eller fem år för att spara ihop lite pengar. Ytterst få gifter sig, skaffar barn och skapar sig ett liv här. Det är helt enkelt inte en miljö som inbjuder till det. Frizonen med alla dess fabriker ligger i mitten och runt omkring den enkla baracker där arbetarna bor. Det finns lite affärer och dylikt i anslutning till bostäderna, men inte så mycket mer.

Om man inte vill arbeta inom klädindustrin men ändå tjäna ihop lite pengar så finns det ett huvudsakligt alternativ och det är att arbeta som hushållerska i utomlands. I Singapore, Italien, Kuwait, Saudi Arabien men framförallt i Libanon efterfrågas lankesiska hembiträden. Detta är arbeten som betalar sig bättre än klädindustrin men riskerna är definitivt större. Man vet inte vart man hamnar. Just nu är tidningarna fulla av historier om Lankesiska flickors skräckhistorier från krigets Beirut. Förutom krigets fasor har många också fått utstå extremt kränkande behandling av sina arbetsgivare. Både före och under kriget har många blivit misshandlade, förbjudna äta, utsatta för syraattacker och sexuellt trakasserade och utnyttjade.

Trots detta så väljer många att arbeta som hembiträde istället för att ta ett arbete inom klädindustrin. Det säger en del om vilket rykte de arbetsgivarna inom klädindustrin har här.

Men de människor som jag möter är inte nedtryckta och deppiga, där är förbannade. Förbannade för att arbetsgivarna inte respekterar deras rätt att organisera sig, förbannade för att de måste nå allt högre produktionsmål varje dag, vilket innebär att de måste arbeta över (arbetstiden är reglerad i lag, men genom att sätta upp höga mål för hur mycket man ska producera tvingas arbetarna att jobba över) och slutligen jäkligt förbannade för man ändå tjänar en extremt låg lön. Man arbetar hårt för att förändra situationen, blir lika hårt motarbetade men man ger inte upp. Och sakta, sakta vinner man mark. På fler och fler fabriker vinner man erkännande.

Och arbetsgivarna bör också tänka om, om inte annat för deras egen skull. Just nu finns det 30 000 lediga jobb som man inte hittar folk till.

Vad gör jag här?

Kanske har det varit otydligt vad jag egentligen sysslar med här. Jag är här på uppdrag av de svenska fackförbunden IF Metall och Handelsanställdas Förbund, till följd av en förfrågan från Free Trade Zones & General Services Employees Union (FTZ&GSEU). Mina uppgifter här är av ganska olika slag, men alla är på något sätt kopplade till området kommunikation.

Just nu så arbetar jag med ett case på en fabrik som heter Workwear Lanka, som jag tidigare skrivit om, där jag försöker få främst europeiska kunder till denna fabrik att sätta press på sin leverantör att sluta med sina antifackliga aktioner och istället erkänna fackföreningen. Detta gör jag genom att kommunicera med NGO’s och fackförbund i Europa som i sin tur sätter press på de kunder till Workwear Lanka som finns i respektive land. Detta är en viktig strategi för FTZ&GSEU för att lyckas organisera i det starkt antifackliga klimat som råder i frizonerna.

Jag arbetar också med en kampanj som snarare bygger på solidaritet mellan Lankesiska fackföreningar som organiserar klädarbetare än på internationell solidaritet. Denna kampanj är riktad mot den Lankesiska klädindustrins branschorganisation JAAF. Poängen med denna kampanj är att, JAAF talar med kluven tunga. Internationellt försöker man marknadsföra Sri Lankas klädindustri med argumentet att arbetsvillkoren är bra på Sri Lanka. Samtidigt så har majoriteten av JAAF:s medlemmar en starkt antifacklig attityd och i en rad fall, bland annat Workwear Lanka fallet, så bryter man mot en rad grundläggande rättigheter i arbetslivet.

För det tredje så håller jag varje lördag engelska workshops utanför frizonen Biyagama och varje söndag utanför frizonen Katanuyake. Deltagarna i dessa workshops är vad FTZ&GSEU kallar för Second Level Leaders, vilket är lokalt förtroendevalda från olika fackklubbar. Engelska lektionerna har vi precis dragit igång, i helgen genomfördes tillfälle nummer två.

Syftet med min vistelse på Sri Lanka är att jag ska stärka, på kort och lång sikt, FTZ&GSEU:s kommunikativa kapacitet, i synnerhet när det gäller grupper i västvärlden. Men lika mycket är jag här för att lära mig och för att berätta för er i Sverige hur vardagen, arbetet och den fackliga kampen går till här. Mitt främsta verktyg för detta är denna blogg. Givetvis kommer jag också att bära med mig dessa erfarenheter hem för att kunna berätta vidare.

Förmågan att kommunicera över gränserna har för många fackliga rörelser i länder som Sri Lanka har blivit en mycket viktig del av den fackliga strategin. När allt större del av de varor produceras i en del av världen och konsumeras i en annan måste den fackliga kampen också föras över gränser. Detta är kanske något som den svenska fackföreningsrörelsen har insett, inte minst är det stora andelen fackliga organisationer som är medlemmar i Rena Kläder och Rättvisemärkt ett bevis på detta. Men den fackliga globala solidariteten måste gå bortom det ganska snäva konsument perspektivet. Hur vi agerar som konsumenter är viktigt men ofta handlar detta om att påverka de enskilda medlemmarna att handla Rättvisemärkt och därigenom visa sin fackliga solidaritet. Ibland sväller konsumentperspektivet till gälla hela organisationen och all deras upphandling vilket ju givetvis är bra.

Men facklig solidaritet är inte samma sak som vissa konsumtionsmönster. Global facklig solidaritet är när man gemensamma aktioner uppnår framgångar. Vill vi se en riktig effektiv facklig solidaritet så måste den fackliga rörelsen i Sverige använda sin styrka på hemmaplan för att stötta fackliga kamrater till exempel här i Sri Lanka. Detta kan göras på olika nivåer i den fackliga organisationen. Men många gånger har detta visat sig svårt att genomföra. Vid ett flertal tillfällen när ett svenskt företag eller ett svenskt företags leverantörer agerat klart antifackligt. I en stor del av dessa fall har det varit svårt att mobilisera den lokala fackklubben i den svenska fabriken, butiken eller lagret. Ofta har man då resonerat som klädföretagen resonerade för tio år sedan, man är rädd för att svärta ner företagets namn vilket man antagligen tänker kan leda till nedskärningar som sedan leder till uppsägningar.

Detta är ett bakvänt sätt att resonera. Det finns ett sunt, och klart uttalat, egenintresse i den fackliga solidaritets tanken; ingen arbetare någonstans tjänar på att någon annan får det sämre. Det är med denna tanke som den fackliga rörelsen kan bli sant global istället för snävt nationalistisk. Och när kapitalet och företagen är globala så måste också den fackliga rörelsen vänja sig vid att arbeta över gränser. Därför är den globala fackliga solidariteten inte någon välgörenhet, den är ett måste om man vill behålla sin styrka på lång sikt.

Så detta är syftet med min vistelse här, jag ska stärka FTZ&GSEUs förmåga att kommunicera globalt och förklara för er hur det fackliga arbetet går till och vilka utmaningar man möter här.

Jag har en ny frisyr. Den kostade mig 150 rupies, vilket är ca 12 kronor. Nu låter ju detta billigt, men med tanke på att en klädarbetare har 4500 rupies som ingångslön är det inte så billigt. Ett stort problem är att levnadsomkostnaderna är stora här. Jag kommer tillbaka till detta i kommande inlägg.

PS. Givetvis är också det fackliga biståndet en viktig del av den fackliga globala solidariteten. Mer om detta på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida.

Livet rullar vidare även utan kvoter

Det går ganska bra för klädindustrin på Sri Lanka, eller i alla fall bättre än vad någon trodde för några år sedan. Som jag tidigare har nämnt så togs de kvoter, som tidigare reglerade handeln med kläder, bort årsskiftet 2004/2005. De flesta prognoser som gjordes inför denna händelse var nästan all klädindustri omedelbart skulle flytta till Kina. Detta var också något som många arbetsgivare i Indien, Thailand, Bangladesh, Sri Lanka, ja i stort sett överallt hotade med; Om ni inte ställer upp på lägre löner och längre skift kommer all industri att flytta till Kina. Sri Lanka beräknades förlora mellan 80 000 och 100 000 arbetstillfällen.

Idag deltog jag i ett seminarium som bar det något långa namnet Assessment of Gender Related Labor Transition Issues Resulting from the expiration of the Multi Fibre Arrangement (MFA), som hölls i en väl luftkonditionerad lokal på Hilton Hotel. I stort var seminariet en presentation av en studie gjord av har Institute of Policy Studies of Sri Lanka . Studien var beställd och betalad av USAID, den amerikanska motsvarigheten till Sida. Syftet med studien var att titta på vilka effekter på klädbranschen som utfasningen av MFA verkligen gav.

Till att börja med kan man konstatera att effekterna blev mindre dramatiska än väntat. 50 fabriker har stängt sedan 2004, vilket innebar att tio tusen arbetare blev av med sina jobb. Samtidigt har dock 20 nya fabriker öppnat. Faktum är att fler arbetar inom klädindustrin idag än 2004. Det är en ytterst liten ökning, från 238 000 till 242 0000, men eftersom alla trodde att minst 80 000 jobb skulle försvinna är detta anmärkningsvärt. Det som har hänt är att tillväxten inom industrin har minskat från 9,9% 2004 till 6,05 2005. Likaså har ökar inte exporten lika kraftigt som tidigare, 3,52% 2005 jämfört med 10,59% 2004. Vad vi ser är alltså minskad ökning, men inte en minskning.

Denna minskade tillväxten kan också ha helt andra förklaringar. Det råder brist på arbetskraft i klädindustrin i Sri Lanka. Många klädfabriker producerar inte full kapacitet av den enkla anledningen att man har svårt att hitta arbetskraft. Detta är givetvis ett guldläge för en fackförening. På seminariet var dock denna rörelse något underrepresenterad, där satt främst akademiker, folk från departement och branschorganisationer. Mellan dessa utvecklas en intressant diskussion om hur den Sri Lankesiska klädindustrin ska klara sig i framtiden.

Det man inte kan förstå är varför det är så svårt att locka folk till klädindustrin. Man pratar om att bilden av klädarbetaren inte är tillräckligt glamorös, kanske borde man annonsera, eller byta ut vissa titlar. Machine operator låter inte så bra – kanske kan man hitta en fräsigare beteckning. Man borde påverka de som skriver manus till TV-serier att beskriva yrket lite mer glamoröst. Som ni förstår blir det en ganska konstig diskussion med bitvis en stor brist på självinsikt. De mest effektiva och trovärdiga ambassadörerna för klädindustrin i det här avseendet är givetvis de som jobbar i fabrikerna. Om de tycker att tillvaron är skit så är det vad de kommer att berätta för sina systrar och kompisar när någon gång om året kommer hem. Men om hon uppskattar sin tillvaro och sitt jobb så är det vad hon kommer att berätta.

Ett annat problem är också att folk inte stannar i industrin så länge, 75% av de som arbetar i klädindustrin har gjort det mindre än fem år. Också detta beror givetvis på att det är för slitigt och för dålig arbetsmiljö och lön. Också detta har ju den givna lösningen att höja levnadsstandarden för klädarbetarna. Levnadsförhållandena är dåliga för klädarbetarna håller alla med om, men man menar samtidigt att lönen är bra, det är levnadsomkostnaderna som är för höga. Dessutom har ju arbetsgivarna skrämt hela arbetskraften med att snart kanske klädindustrin går under, så då är det väl ingen som har börjat arbeta med en tanke på att stanna så speciellt länge.

Det ser hur som helst ut som att Sri Lankas klädindustri har klarat sig bra, även utan kvotsystem, men för varje år ökar konkurrensen om på den globala klädindustrin. Och helt kvotfri är ju inte klädhandeln, de extra insatta kvoterna mot Kina tas bort 2008. Och snacket går givetvis redan om att det är då den riktiga smällen kommer.

Om någon undrar hur det var med genusperspektivet, ordet gender fanns ju med i titeln på seminariet, så kan jag säga att det undrade jag också. Förutom att siffrorna vare uppdelade på kvinnor och män så fanns det inget som tydde på en sådan analys, men jag antar att man ville skapa rätt bild av seminariet.

Ny intressant rapport

Fler och fler av omvärldens blickar riktas mot frizonerna på Sri Lanka och de fackliga rörelser som verkar här. Antalet utländska besökare till vårt lilla kontor är stort. Säkerhetsläget har fått en hel del männsikor att stanna hemma i Europa, i annat fall skulle vi princip ha några ”studiebesök” varje vecka. Lägligt till att jag precis har kommit ner hit så har International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU) valt att titta lite närmre på utvecklingen här. I augusti släppte man en högst läsvärd reportageskrift om den fackliga organiseringen i frizonerna på Sri Lanka. På åtta sidor med mycket och liten text hinner man ge en bra bild av läget.

Det är tre fackföreningar som är aktiva i frizonerna, det är Free Trade Zones & General Services Employees Union (som jag arbetar med), Progressive Union och The National Workers Congress. De två förstnämnda är båda nystartade fackföreningar vilket också är lite utmärkande för situationen här, de traditionella fackföreningarna har inte visat så stort intresse av att ta sig in i frizonerna.

För att lyckas organisera arbetarna i det starka antifackliga klimat som råder i frizonerna så har man varit tvungen att anpassa sina fackliga strategier.

För det första så har det varit avgörande att fysiskt finnas nära arbetarna. Arbetsdagarna inne i frizonerna är långa och man jobbar minst sex dagar i veckan. Frizonerna ligger också en dryg timmes bilfärd eller mer från Colombo, där de flesta fackföreningar har sina kontor. För arbetarna i frizonerna så är det helt enkelt inte möjligt att ta sig in dit för att gå på möten efter arbetsdagen eller på den enda lediga dagen. Lösningen på detta problem är att ha ordentliga lokaler i anslutning till frizonerna. I dessa lokaler har man möten, utbildningar, men här har man också sång och dramagrupper. För de som arbetar på fackföreningens kontor innebär detta att man ständigt måste resa till de olika zonerna, vilket jag ju också beskrivit i tidigare inlägg.

För det andra så har man på ett mycket aktivt sätt använt sig av de globala fackliga federationerna samt nätverket Rena Kläder för att nå framgång. I de flesta fall där arbetarna har lyckats organisera sig och fått fackföreningen erkänd, så har de också fått support genom någon form av internationell kampanj. Grupper i Europa och USA har satt press på antingen fabriksägare eller kunder till den aktuella fabriken. På detta sätt använder man konsumenttryck i väst och köpande företags uppförandekoder för att pressa arbetsgivaren att erkänna fackklubben.

Denna strategi har blivit starkt ifrågasatt, inte minst av de äldre fackliga organisationerna på Sri Lanka. När man aktivt använder sig av fabrikens kunder och kundernas uppförandekoder för att tvinga arbetsgivaren att erkänna facket så menar många att man privatiserar arbetsmarknadslagarna. Man ersätter arbetsrätt med uppförandekod och arbetsmarknadsdomstol med Nike eller verifieringsorgan som Fair Labour Association(FLA). Den kritiken går inte att vifta bort hur lätt som helst. Vill vi se en värld där företag som Nike eller kontrollorganisationer som FLA, Fair Wear Foundation eller för den delen FLO (Rättvisemärkts kontrollorgan) fungerar som några slags privata, globalt operativa arbetsmiljöverk? I ett längre perspektiv måste dessa frågor ställas.

Men just nu så kan man fråga sig vilka alternativ som finns för dessa fackföreningar; när man försöker använda den juridiska vägen i landet är det ofta dyra och långa processer där arbetsgivarna har tillgång till dyra advokater och gör överklagande på överklagande. Men om en kund till fabriken hotar med indragna beställningar blir det annat ljud i skällan och man agerar väldigt snabbt. I en värld där fattiga länder är starkt beroende av en typ av exporterande industri, som klädindustrin på Sri Lanka, ser man ofta mellan fingrarna på branschens överträdelser av diverse arbetsmarknadslagstiftningar.

I en sådan värld måste man hitta nya och annorlunda strategier. Eller som Anton Marcus på FTZ&GSEU säger; ”Vi har blivit anklagade för att privatisera arbetsrätten, men från vårt perspektiv så var den redan privatiserad eftersom myndigheter, domstolar och regeringen står på arbetsgivarnas sida.”

Bildern föreställer två nyblivna sömmerskor utanför sina enkla hus.