Frizonsbloggen

Året var 2006

2009-11-25T06:44:00.000-08:00

Denna blogg skrevs framförallt under hösten 2006 med spridda uppdateringar därefter. Då arbetade jag för fackföreningen Free Trade Zones & General Services Employees Union på Sri Lanka. Denna lilla och progressiva fackförening har lyckats med konststycket att organisera arbetare inne i så kallade frihandelszoner. Detta har man lyckats med till stor del tack vare att man på ett mycket framsynt sätt arbetat globalt. Genom omfattande kontakter med fackföreningar och NGO's i Europa och USA samt genom att aktivt använda de multinationella varumärkenas etiska riktlinjer skaffade man sig nya vapen i kampen för mänskliga rättigheter i arbetslivet.

Jag fick se exempel på hur företagens CSR-policies ibland är slag i luften eller, än värre, ett spel för gallerierna. Men samtidigt såg jag också exempel på motsatsen; verklig förändring och som ibland sker helt i det tysta. Numera är jag verksam som CSR- och kommunikationsrådgivare. Mer information finns på min nuvarande blogg.

Seger på Sri Lanka

2008-01-16T06:07:00.000-08:00

Efter många års kamp har äntligen Trelleborg på Sri Lanka skrivit på ett kollektivavtal. Avtalet som innehåller en skrivning om levnadslöner eller "guaranteed Cost of Living Gratuity Payment". Det är första gången som en skrivning om levnadslön finns med i ett kollektivavtal rörande en anläggning i Sri Lankas frizoner och det hör helt klart inte till vanligheterna i någon frizon att man skriver kollektivavtal och än mer ovanligt att arbetarna garanteras en lön som går att leva på. Heder åt arbetarna som kämpat så hårt och så länge. Återigen visar den Sri Lankesiska fackföreningen Free Trade Zones and General Services Employees Union att man är en stark kraft att räkna med.

Här skrivs det inte mycket nuförtiden och rimligtvis kommer det ta ett tag innan denna blogg uppdateras regelbundet.

Etiskt betecknande - vad är etik?

2007-10-01T03:46:00.000-07:00

DN ekonomi skriver idag om att KPA trots hög svansföring när det gäller etik har placerat sina pengar i företag som BP, Statoil, Coca-Cola och Nike. När det gäller etik är det svårt att dra gränser, eller kanske snarare att sätta stämplar. Man behöver göra någon djupare analys av de etiska fondernas portföljer innan man inser att det är högst tveksamt om man kan kalla detta för etiskt. I alla fall om man med etiskt menar "garanterat schysst". Om man använder den definitionen finns det inte ett enda etiskt företag i hela världen. Men om det är det som man förväntar sig av det man kallar etiskt så finns det inte så mycket som är etiskt. Om man däremot med etisk menar att företaget på något sätt försöker eliminera de problem som finns så finns det ju väldigt många etiska företag och det skulle heller inte bli någon skillnad på DEM Collective och Nike, vilket ju känns helt fel. Problemet är att lyckas kvantifiera ansträngningarna och resultaten.

Detta är dock inte omöjligt, men om de etiska fonderna skulle kräva bevis av de företag man arbetar med att det inte förekommer några kränkningar mot säg, ILOs kärnkonventioner så skulle inget företag kunna vara med för det är omöjligt att bevisa.

Men allt är inte relativt. Det finns gränser. Och på samma tidningssida som nyheten om KPA finns en annan artikel om SEB:s etiska globalfond. Där framgår det att denna så kallade etiska fond har pengar placerade i ett oljebolag som är aktivt i Burma. Detta är bortom alla rimliga gränser. Burma är det enda land som ILO uppmanat till bojkott av. Att detta inte är det som DN gjort till huvudnyhet är mycket konstigt.

Räven smiter ner i grytet.

2007-09-24T07:41:00.000-07:00

Så har Rena Kläder satt ytterliggare några svenska klädföretag under luppen. Svenska Dagbladet slår upp stort i sin näringslivs del. Denna gång är det Polarn och Pyret, Fjällräven och Gudrun Sjödén som synas i sömmarna i en ny rapport. Eftersom två av företagen, Fjällräven och Gudrun Sjödén konsekvent har vägrat att ge någon som helst information till Rena Kläder så hamnar också frågan om transparens i centrum.

Även om det är uppenbart att inget av dessa företag har kommit speciellt långt i sitt etikarbete så hedrar det givetvis Polarn & Pyret att de inte räds en granskning. Ni kanske undrar hur jag så självsäkert kan påstå att de inte har kommit långt, men inget företag som arbetar med dessa frågor sluter sig som musslor när man ställer frågor. Det gör bara de företag som skäms och har anledning att göra så. Ett annan sak som avslöjar att Fjällräven är nybörjare vad det gäller etik är att man skickar fram sin ”PR och Event”-ansvariga för att svara på frågor som rör arbetsvillkor i produktionen. Det var tio år sedan Nike eller H&M placerade dessa frågor på PR avdelningens bord. Arbetsvillkor i kinesiska fabriker är handlar om mer om blod, svett och tårar än skojjiga "events" som Jonas Hellentin ordnar.

När Rena Kläder släppte sin rapport om Indiska i slutet av 2006 fick Indiska lite väl hårda smällar av media til följd av det. Jag hoppas innerligt att Fjällräven och Gudrun Sjödén får en långt mycket kärvare behandling för de förtjänar det så mycket mer än Indiska. Vi bör alla hjälpas åt och jaga dessa ljusskygga företag ut ur skuggorna och ut i dagsljuset. Respekt för mänskliga rättigheter är viktigt.

Vi kan aldrig lita på företagens egna kontroller av sina fabriker eller de kontroller som de har köpt. Därför är transparens nyckelordet för klädindustrin i framtiden. Det är så du kan bygga ett trovärdigt varumärke, det är så du bevisar att du gör ditt bästa. Bland annat av denna anledning så är det ett steg i fel riktning att gå med i BSCI, som Gudrun Sjödén gjorde till följd av Rena Kläders rapport, eftersom det är en helt ogenomskinlig organisation och process.

IHR

2007-09-21T05:51:00.000-07:00

Nu har det inte hänt mycket på denna blogg sedan en tid tillbaka. Jag har börjat på IHR vid Stockholms Universitet. Jag hoppas att under hösten kunna återigen uppdatera denna blogg med iaktagelser och spaningar från klädindustrin. Så länge vill jag tipsa om bibelbloggen Den Brinnande Busken som jag, Rasmus Fleischer och Jon Cullblad skriver.

Globalisering i UR

2007-07-30T14:37:00.001-07:00

Tittade just på UR:s program Globalisering som idag handlade om klädindustrin. En bra och pedagogisk genomgång av industrin. Glad blev jag också av att se flera av mina gamla engelska elever samt mina kamrater Anton och Annika. Jag antar att man faktiskt förstår inte bara vilka problem som finns i industrin utan faktiskt också hur krångligt det är att lösa problemen (det är tydligt att det är svårt även för företag som DEM Collective att garantera att allt är schysst).

Tråkigt att inte något vanligt mainstream företag får komma till tals. Några få citat av Ingrid Schullström klipps in och får henne och H&M att framstå som helt oseriösa. Alla som har någon kunskap om den här industrin vet att så inte är fallet. Jag säger inte att H&M är ett schysst företag, fortfarande tillverkas H&Ms kläder under oacceptabla arbetsvillkor (på vissa fabriker) och under mer acceptabla arbetsvillkor (rimligtvis på färre fabriker), men att indikera att ingenting händer hos de vanliga klädföretagen är att förenkla och föra folk bakom ljuset. Det gör knappast att fler företag vill förändra på sitt sätt arbeta. Och det får rimligtvis alla konsumenter som försökt att påverka H&M genom att skriva brev, ringa eller fråga i butiken att tänka att deras ansträngningar varit förgäves.

Veckans Affärer

2007-06-28T00:28:00.000-07:00

Senaste numret av Veckans Affärer ägnas åt CSR. Man har instiftat ett pris med det äckliga namnet Social Capitalist Award. Omslaget pryds av Annika Axelsson från DEM Collective och Hans Stråberg som är VD för Electrolux samt den osmakliga rubriken "Ljusets riddare", en ganska konstig rubriksättning när man samtidigt på flera ställe i tidningen påpekar att CSR inte handlar om välgörenhet. Trots en massa fjantigt snack om Kapitalism 3.0 och andra typiska hittepå uttryck så tycker jag om det jag läser. I synnerhet Pontus Schultz ledare, den grundläggande analysen är att företag behöver ta ett samhällsansvar för att det är affärsmässigt nödvändigt i ett långt perspektiv. Det behövs för att garantera en stabilitet. Samtidigt är det också klart att det finns en gräns för ansvaret, att företag inte ska ta över staters uppgifter.

Givetvis är det ett tecken i tiden att en tidning som Veckans Affärer sätter DEM Collective på omslaget och instiftar ett pris för snälla kapitalister. Men vi som inte är kapitalister får inte låta affärs tidningar, branschorganisationer och revisionsbolag sätta normer och gränser för CSR. Vad som är företags samhällsansvar måste hela samhället vara med och definiera, men företagen kommer aldrig att självmant ta in ett annat perspektiv. Det är därför viktigt att det civila samhället, och då framförallt den fackliga rörelsen, ser till att ta stor plats i dessa frågor och är med och formar agendan. Ett mer offensivt arbete från både LO, TCO och deras medlemsorganisationer efterlyses.

Play Fair 2008!

2007-06-12T02:52:00.000-07:00

Så har redan startskottet gått för den största kampanjen någonsin för bättre arbetsvillkor i klädindustrin. 2004 så drev den globala rörelsen mot sweatshops Play Fair at the Olympics. Det var en stor kampanj som drevs i både länder som producerar och länder som konsumerar kläder. Siktet var inställt på sportklädesindustrin. Nu är det dags att göra om den kampanjen i ännu större skala.

Den gången hade vi svårt att verkligen sätta press på den Internationella Olympiska Kommittén som genom sponsor-, licens- och leverantörsavtal är en maktfaktor inom sportklädesindustrin. IOC ville den gången inte känna vid något ansvar. Den här gången så har vi mer på fötterna när det gäller IOC inblandning. De organisationer som driver kampanjen i Hong Kong, presenterade häromdagen den första rapporten vilket uppenbarligen haft effekt. Rapporten handlar om de vilkor som alla de produkter som pryds med den olympiska loggan produceras under (allt är producerat inne i Kina). I morse kunde man läsa om det i DN.

Nu är det bara att ladda upp. Nästa sommar är det OS i Peking och den här gången ska inte sportklädesindustrin eller IOC kunna smita undan. Håll utkik på Rena Kläders hemsida om du vill bli inblandad.

Tillgängliga resurser

2007-05-29T04:52:00.000-07:00

Imorgon onsdag så talar jag på Habit Fashion Summit. Min talartid är kort så nedan drygar jag ut min talartid genom att länka till (mer eller mindre gratis) resurser som finns för de företag som vill arbeta seriöst med CSR.

ETI Workbook for companies är en guide- och tipsbok för företag som vill arbeta seriöst med CSR. ETI har också tagit fram skriften Getting smarter at auditing som tar upp problem som många företag upplever att de har när det gäller kvalitén på sina audits.

På det multistakeholder-initiativetsFair Wear Foundations hemsida kan man ladda ner deras manual för sina medlemsföretag samt deras manual för audits.

Jag har tidigare tipsat om Maquila Solidarity Networks texter och gör det igen. Speciellt vill jag tips om deras Codes Memo nr 20 som ger en ordentlig överblick över debatten om kodimplementering just nu.

Sist vill också lyfta fram Clean Clothes Campaigns skrift Looking for a quick fix, som går igenom problemen med dagens checklistebaserade audits, inklusive system som SA8000 och BSCI.

Broschyr om Globala Ramavtal

2007-05-21T05:54:00.000-07:00

Inte en dag för sent så har LO-TCO Biståndsnämnd tagit fram en text som förklarar vad globala ramavtal är. Den går att beställa här. I flera år har fackföreningsrörelse och andra framhållit globala ramavtal som ett oerhört viktigt verktyg i arbetet med att säkerställa mänskliga rättigheter i globala leverantörskedjor och då inte minst i klädindustrin. Ändå har det inte tagits fram en text som denna, som förklarar vad man egentligen menar med globala ramavtal på svenska, förrän nu.

Maquila Solidarity Network

2007-05-13T05:11:00.000-07:00

Jag har tidigare tipsat om diverse rapporter från det kanadensiska nätverket Maquila Solidarity Network som är den kanadensiska motsvarigheten till Rena Kläder. Nu har jag lagt upp en länk till deras hemsida som jag kan rekomendera mycket varmt. MSN har mycket stor kunskap om implementering av arbetstagares rättigheter i klädindustrin. Framför allt vill rekomendera deras rapporter. Här finns det mycket kunskap gratis för den intresserade konsumenten, studenten och inte minst klädföretaget.

Drivkraft för CSR

2007-05-03T06:51:00.000-07:00

Blev precis intervjuad av tre magisterstudenter från Lunds universitet. Det blev en intressant diskussion om motiv och svårigheterna för små och medelstora företag att arbeta med CSR och hållbar utveckling.

Under mina år som koordinatör för nätverket Rena Kläder så har intresset från studenter, brevid intresset från företag, journalister och konsumenter, att uppmärksamma dessa ämnen varit ett mått för mig på hur het denna fråga är. Och det går bara att konstatera att intresset ökar i samtliga grupper. Vad det gäller studenter så var det för några år sedan mest sådana från sociologiska och statskunskapsinstitutioner som intresserade sig för ämnet och då ur en strikt moralisk/politisk synvinkel. Men sedan ett par år tillbaka så är det nästan fler från företagsekonomiska utbildningar som tar upp dessa frågeställningar, ofta ur ett mer företagsekonomiskt perspektiv. Frågan är inte längre om företag bör ta ett ansvar utan snarare hur. En representant för denna utveckling är Niklas Egels-Zandén som är doktorand på Handels i Göteborg.

Detta ökande intresse blir i allt högre utsträckning ytterliggare en drivkraft för klädföretagen att försöka komma åt problemen i sin leverantörskedja. Det inte längre endast intressentgrupperna konsumenter och omvärld (typ NGO's och fack) som kräver av företagen att de ska sköta sig utan även medarbetare och ägare. Hållbar utveckling är innebär då inte längre bara hållbar utveckling för världen utan även för företaget i sig självt.

Försenad konsumtionsdebatt

2007-04-22T13:18:00.000-07:00

Per Wirtén kommenterar lyxkonsumtionsdebatten och menar att problemet snarare är att allt är för billigt än att det är för dyrt. Detta är ju i mångt och mycket ett riktigt påpekande. Priserna på kläder är i princip de samma idag som för 30 år sedan, så i reella tal har kläder blivit en hel del billigare, vilket inte skulle vara möjligt om kläderna inte producerades av mycket billig arbetskraft.

Innebär detta att kläder som är producerade under bra omständigheter måste vara mycket dyrare och innebär det att vi som konsumenter måste vara beredda att betala ett högre pris? Nej. För det första så är lönekostnaden i produktionsled idag en försvinnande liten del av vad du betalar i butiken, mellan en halv och fem procent hävdar Rena Kläder. Detta innebär att klädarbetarens lön skulle kunna dubblas utan att det skulle märkas på priset.

För det andra så är marginalerna i klädindustrin stora. Visst har priserna på kläder har sjunkit, men produktionskostnaderna har å andra sidan sjunkit mycket mer. Klädföretagen har helt enkelt råd att betala mer. För något år sedan så var det någon aktionsgrupp som hade någon kampanj att man skulle betala en femma extra när man handlade kläder på till exempel H&M för att visa att man ansåg att det var viktigt att de var producerande under goda arbetsförhållanden. Syftet var gott, men budskapet blir någonstans att det är konsumenternas ansvar att kläderna sytts under risiga arbetsvilkor. Vi ska inte kräva att få betala mer för våra kläder. Vi ska kräva att företag tar ansvar för sina produkter.

Men visst är det något sjukt när man köpa en t-shirt, som innehåller bomull som har odlats och sedan blivit till tyg och sedan blivit till ett klädesplagg och sedan transporterats till europa och sedan blivit uthängd i en butik, för mindre än femti spänn.

Två år sedan katastrofen i Bangladesh

2007-04-21T12:00:00.000-07:00

Det är nästan exakt två år sedan den hemska fabriksolyckan i Bangladesh när en sexvåningsfabrik rasade ihop. 64 arbetare omkom och 80 blev skadade varav 54 allvarligt. Sedan dess har aktivister och arbetare pressat de företag som hade tillverkning på fabriken att bidra till en kompensationsfond. Ansträngningarna har gett resultat och några företag har tagit sitt ansvar, i dagarna gjordes de första utbetalningarna. Det var många märken som tillverkade på fabriken och många har också valt att bidra till fonden, däribland svenska New Wave Group.. Men den gigantiska franska varuhuskedjan Carrefour vägrar att bidra. Sätt press på dem.

Tjänstledighet

2007-04-21T02:39:00.000-07:00

Är och hälsar på den gamla Rena Kläder aktivisten J i Malmö och hennes pojkvän M. Solen lyser fint och jag läser Torgny Lindgrens Bat Seba. Jag mår gott i den skånska solen.

Bomull och miljö

2007-04-19T07:10:00.000-07:00

Igår höll jag ett föredrag i Folkets Hus i Umeå. Efter mig så pratade Frida Hök från Svenska Naturskyddsföreningen om bomulls och klädindustrins påverkan på miljön. Bomull är en av de mest gift- och vattenintensiva grödor som finns. Jag skrev ner några siffror som Frida nämnde; 100 miljoner familjer jobbar med bomullsodling. För att ta fram ett kilo bomullsfibrer går det åt mellan 10 000 och 17 000 liter vatten. Sammantaget innebär detta att världens bomullsodlingar står för mellan 1 och 6 % av världens sötvattenanvändning.

Bomullsindustrin står för 11% av den totala bekämpningsmedelsanvändningen, men står för endast 2,4 procent av den totala åkerarealen. Enligt WHO så dör 40 000 bönder varje år på grund av kemiska bekämpningsmedel.

En positiv siffra; produktionen av ekologisk bomull ökade i snitt 76% per år mellan åren 2000 och 2005 (men står ändå inte för mer än 0,1% av den totala marknaden).

Het rapport för alla som vill lära sig något om hur

2007-04-13T04:56:00.000-07:00

Nu kommer ett tips som jag borde ha gett er mycket tidigare. I februari i år släppte kanadensiska nätverket Maquila Solidarity Network en av sina som vanligt mycket intressanta Codes Memo, en skrift som kommer ut regelbundet och som bevakar området uppförandekoder och kontroll. Denna gång med rubriken 2006 in Review: Heightened Global Competition Tests the limits of CSR Initiatives.

För den som inte har hängt med i debatten om implementering av uppförandekoder eller den som tycker det är svårt att hålla reda på multistakeholderinitiativ, verifieringsorgan och nya begrepp som dyker upp så är detta en ypperlig rapport. Denna rapport summerar på ett mycket bra sätt vilka erfarenheter som finns och vilka ansträngningar som har gjorts inom klädindustrin för att förbättra arbetsvillkoren.

Rapporten är i stort en summering av ett antal andra rapporter så det verkar som en dum idé att sammanfatta ännu mer. Men några saker ur rapporten vill jag göra er uppmärksamma på.

Det verkar som om det finns två huvudsakliga trender, en positiv och en negativ. Den positiva är att allt flera av de stora, ledande märkesföretagen verkar i allt högre utsträckning överge övertygelsen att det går att med audits kontrollera bort problemen. Alla rapporter som har släppts om ämnet visar att man måste involvera lokala organisationer i sitt kontrollarbete för att uppnå resultat. Detta är för oss inga nyheter men det som händer nu är att fler stora företag också förstår detta. Ett tecken på detta är att GAP och ITGLWF i november 2006 skrev under ett ”Joint programme of work”. Detta är inget globalt ramavtal, men helt klart ett steg i rätt riktning. Det är ju minst sagt spännande att det är ett amerikanskt klädföretag som är de som först närmar sig den globala fackliga rörelsen. Med tanke på att facket varken är starkt eller populärt i USA kan man inte beskylla GAP för att plocka billiga PR-poäng. Anledningen till avtalets uppkomst är snarare att man insett att stabila industriella relationer är den säkraste vägen till implementering av uppförandekoden.

Den negativa trenden är att det finns en rörelse som går i motsatt riktning. En stor grupp företag verkar ha bestämt sig för att satsa på de typer av kontroller som vi vet inte fungerar. BSCI fortsätter att vinna mark och fick i början av 2007 dessutom fick en efterföljare i GSCP. På något längre sikt har jag ändå svårt att se dessa organisationer som ett hot. Först och främst för att de inte kommer att leverera vad de lovar. De kommer inte att hitta de problem som finns. För det andra så har inget av dessa initiativ någon form av trovärdighet, eftersom varken NGOs eller fackföreningar har något som helst inflytande. Frågan vi måste ställa oss är givetvis varför de lyckats rekrytera så framgångsrikt.

Ledig!

2007-04-05T04:01:00.000-07:00

Från och med imorgon är jag tjänstledig från Rena Kläder. Jag har haft fem fantastiska år på detta ställe och arbetet har varit oerhört spännande. Mitt hjärta brinner fortfarande men jag behöver en tid för eftertanke för att veta vilket steg jag ska ta härnäst. Jag kommer hur som helst att fortsätta skriva på denna blogg.

Hållbara landsting

2007-04-03T05:22:00.000-07:00

Hittills har jag inte märkt av någon jätterusch kring den nya rapporten om vårdkläder och kirurgiska intstrument. Men i lördags skrev Rena Kläder, SKTF, Fair Trade Center och Rättvisemärkt en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Under hela processen när rapporten togs fram fördes en aktiv dialog med berörda landsting. De visste också att Kalla Fakta skulle sända ett inslag om det hela. Därför hade man varit smarta nog att agera i förväg. En vecka innan släppet gick de tre största landstingen ut och sa i ett pressmeddelande att man skulle börja ställa etiska krav i varuupphandlingen. Hur man skulle göra detta och vilka krav som skulle ställas var mer oklart. Alliansen bakom debattartikeln och Mina Skattepengar måste följa upp både rapporten och landstingens utspel. Om du bor i Stockholms läns landsting, Västra Götalands regionen eller Region Skåne föreslår jag att du hör av dig och frågar vad som händer. Det skulle innebära mycket.

Sjuka sjukhuskläder

2007-03-29T00:03:00.000-07:00

Idag släpper Rena Kläder, Swedwatch och Fair Trade Center rapporten Vita rockar och vassa saxar om hur sjuhuskläder och kirurgiska instrument som används på svenska sjuhus tillverkas i Pakistan och Indien under extremt dåliga förhållanden. Hoppas att detta gör att debatten om etiska krav i offentlig upphandling äntligen får lite fart. Ikväll blir det film om det hela på Kalla Fakta. I dagens DN fanns en helsida om Kalla Fakta programmet.

För mer information om etiska krav i offentlig upphandling så kan ni kolla in kampanjen Mina Skattepengar.

NGO Maffia

2007-03-29T00:00:00.000-07:00

Igår var jag på ett seminarium arrangerat av Amnesty Business Group med titeln ”Ansvarsfullt Made in China?”. ABG är en verksamhet inom Amnesty med fokus på företags sociala ansvar. Man har en styrelse som i stort sett bara består av representanter från näringslivet. Det ABG gör som är bra är att man försöker vara någon form av folkbildare för företag genom att bland annat arrangera seminarium som det jag deltog i igår.

Till livs fick vi flera intressanta presentationer som ur flera vinklar belyste situationen i Kina, inte minst från Maria Granefelt som är Kina-samordnare för Amnesty International. Advokat Thomas Lagerqvist, delägare i den ansedda advokatbyrån Mannheimer Swartling menade att diskussionen om Kina var överdriven, både det positiva och det negativa. Lagerqvist menade att han hade stor erfarenhet av CSR i allmänhet och CSR i Kina i synnerhet. Sedan 1992 är han stationerad i Hong Kong.

Mot slutet av sin presentation känner Lagerqvist att han måste slänga in en brasklapp mot arga NGO’s. Dessa använder sig ibland enligt Lagerqvist av maffialiknande metoder (”fint företag, synd om det skulle råka ut för en liten skandal”).

Det där maffiasnacket har Johan Norberg kört med förr och visst kan jag skratta åt det, jag antar att det är enda sättet att behandla sådana oförskämdheter. Att känna sig tvungen att jämföra NGO’s som helt utan vinstintresse kämpar för en bättre värld med brottssyndikat visar givetvis hur desperata nyliberaler är över att tappa greppet.

Det finns knappast några NGO’s som orsakar skandaler, det gör företagen själva.

Sök mitt jobb!

2007-03-23T03:16:00.000-07:00

Jag ska lämna Rena Kläder, åtminstone för ett tag. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men förhoppningsvis kan jag lägga mer tid på denna blogg framöver. Rena Kläder letar efter någon som kan ta över mitt jobb. Kolla in annonsen om du känner dig manad.

CSR - skitsnack, substans eller både och?

2007-03-16T00:57:00.000-07:00

Deltog igår på ett arrangemang kallat ”The Nordic MarketPlace on CSR”. Bakom detta arrangemang stod CSR Sweden som består av ett gäng företag som anser att de arbetar aktivt med CSR. CSR Sweden är också den svenska förgreningen av CSR Europe.

Programmet bestod till största del av att ett antal företag fick ge sin syn på CSR samt hur man försökt att tillämpa detta i praktiken. Eftersom ganska många talare skulle hinnas med under dagen så fanns det knappast tid för några djupare fallstudier. En stor del av dagen hade ett investerar perspektiv. Detta är något jag tror vi kommer att få se mer av och jag tror att det är investerare snarare än konsumenter som kommer att driva på företagen till ett mer aktivt CSR arbete. Vi kan redan se sådana tendenser idag. Sportklädesföretaget UMBRO var konsekvent helt ointresserade av att ta tag i de problem i sin produktionskedja som Rena Kläders rapport Play Fair at the Olympics blottlade, men när man skulle börsintroduceras så gjorde man helt om.

Talarna igår var sådana som lever väldigt långt från de väldigt konkreta frågor om arbetsmiljö som diskuteras på den här bloggen. Det var styrelseordföranden, VD:ar och informationsdirektörer. För många av dessa var CSR något svårgreppbart och slutade endast i någon flummig form av välgörenhet, men till min förvåning var det ändå en stor del av deltagarna som ändå hade en ganska konkret förståelse av vad CSR innebär eller borde innebära. Visst finns det fortfarande många som verkar tro att CSR innebär att man stöttar välgörenhetsprojekt. Till exempel så fanns arbetsklädsföretaget Snickers med som utställare på den lilla minimässa som var en del av arrangemanget. Där berättade Snickers stolt om hur man stötte en välgörenhetsorganisation i Lettland vilket också var hela innebörden i begreppet CSR för Snickers. Visst det är inget fel med att stötta välgörenhetsprojekt, men det har inget med CSR att göra. CSR handlar om att man tar ansvar för de sociala och ekologiska problem som ens verksamhet orsakar. Snickers har inget seriöst arbete för angripa de problem som finns i klädindustrin. Det kan ni läsa om i rapporten ”Work in Progress”.

Det som förvånade mig var att några av alla de höjdare som deltog hade lämnat välgörenhetsperspektivet och istället betonade vikten av att städa upp sin egen verksamhet. CSR är till exempel att säkerställa att ILO-konventioner efterlevs och att minska sitt ekologiska fotavtryck, det är inte en tia till Situation Stockholm.

Men så djupa insikter hade knappast besökare nått. Något som under dagen framhölls som ett bra och innovativt CSR-grepp var att SAS börjat ge sina kunder möjligheten kompensera sitt koldioxidutsläpp genom att betala en extra avgift.

För mig är detta Consumer Social Responsibility - inte Corporate Social Responsibility. Det enda man gör är att erbjuda sina kunder en ny tjänst som man måste betala för. Om SAS vill ta ansvar så borde man själva kompensera varje resenärs utsläpp. Att låta en kund välja om den vill ta ansvar eller inte är att lämpa över hela ansvaret på kunden. Och att skyffla över ansvaret till någon annan är väl motsatsen till ett ansvarsfullt agerande.

Modebranchens Dag

2007-03-14T08:08:00.000-07:00

Den 30 maj går arrangemanget Modebranschens Dag av stapeln på Moderna Museet i Stockholm. Bakom arrangemanget står branchtidningen Habit. Bland talarna finns bland andra Amelia Adamo, Alexander Bard och, kanske minst, jag själv. Platserna till detta otroligt exklusiva arrangemang börjar dock ta slut. Om nån är intresserad av att gå bör man anmäla sig snart.

Fackaktivister utsatta för livsfara på grund av terroristanklagelser - gå till aktion nu!

2007-03-06T05:54:00.000-08:00

På bilden ser ni min vän Anton Marcus. Över hela Sri Lanka sitter det uppe affischer där det påstås att Anton arbetar för de Tamilska Tigrarna.

Under min tid på Sri Lanka var det uppenbart att regeringen inte hade mycket till övers för facket. Nu har man dock gått ett steg längre i sin antifackliga politik vilket kan leda till mycket allvarliga konsekvenser. Flera fackföreningsaktvister pekas ut, med namn och bild, som terrorister runt om i Sri Lanka.

Bakgrunden är följande; den sjätte februari i år kidnappades en fackföreningsaktivist från järnvägsarbetarfacket och två journalister i Colombo. Gärningsmännen var okända. Ett flertal fackföreningar, däribland Free Trade Zones & General Services Employees Union som jag arbetade med, arrangerade en protest mot dessa mystiska försvinnanden.

Samtidigt som protesten mot kidnappningarna den åttonde februari går regeringen ut och meddelar att de bortförda människorna är gripna misstänkta för samröre med de Tamilska Tigrarna (LTTE). Några bevis har inte presenterats. Regeringen och vissa extremistiska stödpartier parlamentet försöker nu utmåla alla som deltog i protesten mot att kidnappningarna som kopplade till terrorister.

Sedan en knapp månad tillbaka så sitter det uppe affischer, utan avsändare, över hela Sri Lanka på vilka sex fackföreningsaktivister utmålas som terrorister. Affischerna sitter bland annat uppe på sjukhus, tågstationer och utanför frihandelszonerna. De uthängda aktivisterna är följande: Anton Marcus från Free Trade Zones and General Services Employees’ Union (FTZGSEU), Sman Ratnapriya och Ravi Kumudesh från Health Sector Trade Union Alliance (HSTUA), Sampath Rajitha och Raja Kannangara från Joint Railway Trade Union Alliance och Joseph Stalin från Ceylon Teachers Union.

Detta är uppenbarligen en kampanj som medvetet försöker demonisera fackföreningsrörelsen och arbetare. För de drabbade aktivisterna är detta fullständigt livsfarligt. Sri Lanka är ett land i krig och att utmålas som anhängare av de LTTE innebär en mycket stor fara.

Polisen har gjort mycket lite för att utreda vem eller vilka som ligger bakom affisch kampanjen eller för att säkerställa säkerheten för de drabbade aktisterna.

Nu ber jag er att skicka ett mail till Sri Lankas president och uppmana honom att säkerställa att lagar och regler efterlevs, att rätten att bilda fackföreningar respekteras och att polisen gör en ordentlig utredning vad det gäller vilka som har satt upp affischerna.

Fax nummret är + 94 11 2542919 och emailadressen är gosl@presidentsl.org

Använd gärna brevet nedan.

The Hon. President of Sri Lanka,

Intimidation and threats of abduction to trade unionists

I write to you to express my grave concern about the risks that trade unionists face, while carrying out their legitimate activities, in Sri Lanka. I urge you to intervene and take strong action in support of the current trade unionists, whose lives are currently at risk and to support the right of all trade unionists to carry out their activities.

On 6 February, three men, including a trade unionist, were abducted in Colombo by unknown groups. This sparked a spontaneous protest the next day in front of the main Fort Railway Station by trade unionists. Two days later, on 8 February, your government declared that the abducted men, including the trade unionist, were in government custody, and that they were being interrogated on suspicion of collaboration with Liberation Tigers of Tamil Elam (LTTE) insurgents.

This seems to fit in with a campaign explicitly aimed at linking trade unionists with insurgents. Key trade union activists who participated in the Fort Railway Station protest on 6 February are now being publicly accused of being covert terrorist operatives.

Since 8 February, posters depicting trade union leaders as traitors and terrorists have begun to appear in many parts of the country, calling for their arrest. Anton Marcus of the Free Trade Zone and General Services Employees' Union (FTZGSEU)- which is affiliated to the International Textile, Garment and Leather Workers' Federation (ITGLWF), Sman Ratnapriya and Ravi Kumudesh of the Health Sector Trade Union Alliance (HSTUA), Sampath Rajitha and Raja Kannangara of the Joint Railway Trade Union Alliance (JRTUA), and Joseph Stalin of the Ceylon Teachers' Union (CTU) are among the targeted trade unionists.

As a result of these false allegations, several threats, including death threats, have been made against trade unionists. On 21 February, the FTZGSEU and the HSTUA lodged a number of complaints with the police, in order to seek protection for their right to continue their trade union activities and to protect their lives. I understand that to date the law enforcement authorities have failed to take constructive measures to guarantee their safety.

The exercise of trade union rights is enshrined in International Labour Organisation (ILO) Conventions numbers 87 (Freedom of Association) and 98 (the Right to Organise and Collective Bargaining), to which your country is a signatory. Your government should therefore take measures in order to provide a climate in which these rights, as stipulated in the abovementioned ILO Conventions, can be implemented.

Trade Unions have no objections to the government's plans of safeguarding law and order and are willing to extend their fullest cooperation to such efforts. However these efforts can not be at the expense of workers human rights or human rights in general, which I know would agree, are critical to democracy in your country.

I urge you to take immediate measures in order to:

* guarantee the safety of all trade unionists under threat, and ensure an environment which is free of intimidation and is conducive to a normal development of trade union activities;
* investigate the complaints lodged by the aforesaid trade unionists and guarantee their safety;
* ensure the due process of law on all acts of threats and intimidation.

I look forward to your timely intervention and response.

Yours respectfully,

Name
Organisation Name (optional)
e-mail address

Möte i Luxemburg

2007-03-02T06:20:00.000-08:00

Jag befinner mig just nu i Luxemburg på en workshop organiserad av EPSU, en europeisk facklig sammanslutning där de svenska facken SKTF, Kommunal och Vårdförbundet ingår. Här diskuterar vi sociala och etiska krav i offentlig upphandling. Detta är idag ingenting självklart. Även om klädindustrin inte är ”ren” på långa vägar så har man i många avseenden kommit längre än vad offentliga verksamheter har gjort. Man kan kritisera företagens uppförandekoder för att de bara är ord på ett papper, men även om det är fallet så innebär det att man ställer krav på sina leverantörer. Om vi tittar på stat, kommun och landsting så ställer man nästan aldrig några som helst etiska krav på sina leverantörer av olika varor. Det innebär att om en sjukhusrock har sytts av ett barn så har leverantören av rocken inte brutit mot avtalet med landstinget, eftersom landstinget inte ställer några som helst sådana krav. Det är mot denna bakgrund som SKTF, Rena Kläder, Rättvisemärkt och Fair Trade Center startade kampanjen Mina Skattepengar för snart ett år sedan.

Diskussionen på workshopen handlade mer om privatiseringar, utförsäljningar och något man kallar för Private Public Partnership (PPP) vilket är när privata aktörer helt eller delvis finansierar offentlig verksamhet. Detta är ett vanligt problem i Storbritannien, men i Sverige har vi bara några få exempel (typ Öresundsbron). Kopplingen till etiska krav i offentlig upphandling kan verka avlägsen, men antagligen inte. För när det gäller privatiseringar och entreprenader så ser vi redan hur även offentliga tjänster också flyttar till låglöneländer, till exempel sjukhus som förlägger sin telefonväxel till Mumbai. Sett i det perspektivet så blir etiska krav i offentlig upphandling något som samtliga fackliga organisationer måste engagera sig i snarast. Inte för att man vill stoppa handel eller globalisering, men för att man vill att mänskliga rättigheter i arbetslivet respekteras var man än befinner sig.

Mitt anförande om etiska krav i offentlig upphandling väckte stort intresse, men det var uppenbart att inte många sett offentlig upphandling ur det perspektivet innan.

Lokalen är ganska tråkig. Så här ser den ut:

Om ni inte har läst Rasmus fantastiska reseberättelse om vår turné till Sibirien så måste ni göra det. Den är komplett med text, bilder, musik och film.

Novosibirsk

2007-02-19T06:04:00.000-08:00

Jag lovar dyrt och heligt att denna blogg ska uppdateras mer frekvent i framtiden. Dock inte i den närmsta veckan då jag tillsammans med min gamla musikensemble Vox Vulgaris ska åka till Novosibirsk för att konsertera i dagarna två. En av medlemmarna, Rasmus Fleischer, skriver på sin blogg Copyriot om Novosibirsk.

Det finns ingen MR-rabatt för små företag.

2007-02-07T01:56:00.000-08:00

De senaste veckorna har jag träffat en rad svenska företag för att prata om hur det går med deras arbete att säkerställa att deras varor inte produceras under omänskliga arbetsvillkor. Även om jag ärligt kan säga att det verkligen finns en vilja att göra något så har de flesta företag inte gjort mycket alls. I vissa fall har man äntligen antagit en uppförandekod, i vissa fall har man försökt att genomföra en kontroll på en fabrik. Vad det råder brist på är kunskap. Ofta har man en generell förståelse för vilka problem som är vanliga i industrin; låga löner, långa arbetsdagar, men det är ytterst ovanligt att man har någon mer detaljerad kunskap om arbetsvillkoren i sin egen leverantörskedja. Man säger att man har den kunskapen – men när jag frågar vilka problem som finns så är det just de generella problemen som dyker upp; ”De jobbar väldigt mycket övertid”.

Ett företag har ett ansvar att veta hur deras produkter tillverkas. Grunden för ett effektivt och bra CSR-arbete ligger givetvis i att man känner till och förstår problemen i fabrikerna. Då räcker det inte med att låta en revisionsbyrå göra ett besök på en av de fabriker man använder. Erfarenheten visar att en sådan ”kontroll” ytterst sällan visar upp vilka problem som finns.

De flesta av de företag jag mött på de senaste veckorna är relativt små och relativt nystartade. Vad jag alltid får höra från dem är att de är för små för att kunna ta ett ansvar. Man menar att man inte har resurser till att kontrollera fabriker och/eller att man har svårt att påverka sina leverantörer för att man är en sådan liten kund.

Låt mig nu klargöra följande:

1.Det går inte att dela ut någon slags rabatt på mänskliga rättigheter bara för att man är ett litet företag.

2.Ett litet företag har färre leverantörer än ett stort. Därmed är det mycket enklare att hålla koll på hur ens kläder tillverkas.

3.De företag som har gjort allra mest är också de absolut minsta, typ DEM Collective .

Om man vill att ens varor ska produceras under bra omständigheter så är det fullt möjligt. Det som krävs är en vilja som genomsyrar hela organisationen.

Vardagen i Syrien och Baskien

2007-01-26T02:06:00.000-08:00

Vill tipsa mina kära läsare om två nystartade och utmärkta bloggar. Den första är Skurkstaten. Det är min mycket goda vän P som rapporterar om vardagslivet i Damaskus. P pluggar arabiska på universitet där och gör spännande iaktagelser av vardagen i en skurkstat.

Kolla också in situationen i Baskien hos min vän och föredetta medarbetare Jakob Lewander.

Argument i SVT

2007-01-22T05:38:00.000-08:00

Imorgon (tisdagen den 23 januari) så kommer jag och Renée Andersson från Indiska att medverka i programmet Argument i SVT 1. Vi kommer att prata om arbetsvillkoren inom klädindustrin kan och bör förbättras.

Vad är en levnadslön?

2007-01-18T07:32:00.000-08:00

I Rena Kläders rapport om Indiska kritiseras Indiska för att i sin uppförandekod endast kräva att de anställda hos leverantörerna erhåller lagstadgad minimilön. Rena Kläder framhöll att Indiska istället borde kräva att de anställda hos deras leverantörer erhåller en så kallad levnadslön, d.v.s. en lön som är möjlig att leva på. I debatten som följde blev Rena Kläder anklagade för att vara imperialister som inte respekterar den indiska demokratin eftersom vi inte respekterade de demokratiskt satta minimilönerna. Rena Kläder blev också kritiserade för att man inte kunde belägga att lönen i just de undersökta fabrikerna var för liten.

Kritiken bygger på missuppfattningar om vad begreppet levnadslön (och minimilön) innebär. Det är inte landet Indiens lönepolitik Rena Kläder vill påverka utan företaget Indiskas lönepolitik. En minimilön är dessutom just en miniminivå, man bryter knappast några lagar om man betalar mer.

De flesta större klädföretag har idag en så kallad uppförandekod. Uppförandekoden har man antagit för att man inte vill att mänskliga rättigheter ska kränkas i produktionen av de varor man saluför. Vilka villkor som det köpande företaget accepterar och inte accepterar. Ett område som man brukar ställa krav på är löner. Det vanligaste är att det köpande företaget hänvisar till den lagliga minimilönen, ofta innebär detta också en förbättring eftersom lönerna i många fall ligger under den lagstadgade miniminivån. Den som tvivlar på sanningen i det påståendet kan fråga företag som H&M och Nike huruvida illegala lönenivåer var ett problem innan de började kontrollera lönerna. Den stora majoriteten av klädföretag har heller inte en så omfattande kontrollverksamhet som de ovan nämnda och därför är det troligt att i de flesta fabriker är lönerna ofta under den lagstadgade miniminivån.

Problemet är dock större än så, i de flesta länder är minimilönen för låg för att leva på. 99 kronor i månaden är för lite att leva på i Bangladesh och 350 kronor är för lite på Sri Lanka. Om man inte tror på att detta är en för liten summa för att överleva på kan man ju själv åka till de båda länderna och försöka överleva samt försörja en halv familj på nämnda summa.

I Rena Kläders rapport om Indiska så ställdes inte krav på att Indien skulle ändra sina minimilönenivåer, vad Rena Kläder krävde var att om Indiska menar att mänskliga rättigheter ska respekteras i produktionen av deras varor vore det också rimligt att man arbetade för att de som producerar deras varor erhåller en lön som faktiskt går att försörja sig på, med andra ord en levnadslön.

Med levnadslön menas en lön som räcker till mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen, gå till doktorn och mediciner om man är sjuk, sätta barnen i skola och kanske lägga undan lite pengar.

Begreppet levnadslön kritiseras ibland för att det inte finns någon modell för att räkna ut vad en levnadslön är. Ovanstående utgifter är dock högst kvantifierbara. Ett kanske ännu enklare sätt att ta reda på vad som utgör en levnadslön är givetvis att fråga arbetarna själva.

Lunchmöte 31 januari

2007-01-16T00:23:00.000-08:00

Onsdagen den 31 januari klockan 11.30 berättar jag om mina erfarenheter från Sri Lanka på LO-TCO Biståndsnämnds första lunchmöte 2007. Alla är varmt välkomna, det kostar inget men antalet platser är begränsat så anmäl er i tid.

LO-TCO Biståndsnämnd bjuder på någon form av lunch. Föranmälan krävs och avboka din anmälan om du får förhinder (annars får ni pröjsa 50 spänn). Anmälan görs till Margareta Gadefelt 08-796 28 87, margareta.gadefelt@lotcobistand.org

Platsen för mötet är Estniska Huset, Wallingatan 32 - 34 i Stockholm.

Ytterliggare en ryggdunkarklubb.

2007-01-11T07:22:00.000-08:00

För ett par år sedan lanserades det dödfödda projektet BSCI. Nu får BSCI en lika onödig uppföljare och konkurrent i det så kallade Global Social Compliance Programme. Glädjande nog vet Financial Times, som först släppte nyheten, vilka man ska ringa för att få en expertkommentar. Läs mer på Realtid eller Financial Times.

Mer info om BSCI hittar ni i rapporten Looking for a quick fix.

ETI utesluter Levi Strauss & Co

2007-01-10T03:12:00.000-08:00

Det brittiska multistakeholder-initiativet Ethical Trading Initiative (ETI), där bland annat företag som GAP, Marks & Spencer, Chiquita och Debenhams är medlemmar, har uteslutit företaget Levi Strauss & Co. Anledningen är att Levi's vägrar att kräva att deras leverantörer betalar en levnadslön till sina anställda. Alla företag som går med i ETI, där också fackförbund och NGO's finns representerade måste skriva under och anta ETI's gemensamma uppförandekod ETI Base Code. Som lägsta lönenivå anger ETI Base Code "living wage", vilket innebär en lön som går att leva på.

ETI har ofta blivit beskyllt för att vara ett mjäkigt initiativ som inte kräver motprestationer av sina medlemsföretag. Möjligtvis är detta beslut ett försök att bevisa motsatsen.

Uteslutningen av Levis gäller i ett år.

Begreppet levnadslön upprörde en del personer här i Sverige när Rena Kläder släppte rapporten om Indiska, i resten av världen finns det en mycket större acceptans för detta begrepp även om det inte är okontroversiellt. Eftersom det verkar finnas en hel del missuppfattningar om vad levnadslön egentligen innebär så lovar jag att snart förklara det lite närmre.

Läs mer om uteslutningen av Levi's här.

Ljusning?

2007-01-04T06:50:00.000-08:00

När den kinesiska regeringen låter meddela att man har att för avsikt att genomföra en lagreform som ska stärka arbetares rättigheter hörs jämmer och klagolåt från American Chamber of Commerce in China. AmCham representerar 7000 amerikanska företag och tycker att det vore katastrof om mänskliga rättigheter stärks i Kina. Som alltid hotar man med att flytta om situationen för arbetarna blir bättre (vart???). Men det är inte alla medlemmar som håller med. Nike har låtit meddela att man är positiva till att arbetstagares rättigheter stärks och inte ställer sig bakom AmChams hot. Läs mer här.

Lite töntigt, men kul

2007-01-04T05:33:00.000-08:00

Reaktioner

2007-01-03T06:08:00.000-08:00

Ett antal ”liberala” bloggare (se här och här) gick igång på Rena Kläders Indiska rapport, eller kanske snarare på medias rapportering om rapporten (få verkar ha läst själva rapporten). Det verkar dock som det föreligger en hel del missuppfattningar. Rena Kläder kritiseras för att vilja påverka det demokratiska Indiens minimilönenivåer och det ifrågasätts hur man kan veta att dessa minimilöner är för låga idag. Men Rena Kläder bryr sig inte om att påverka Indiens minimilönenivåer och vet bara att i de flesta asiatiska länder så är minimilönerna för låga för att leva på. Det krav som förs fram i rapporten är att Indiska borde kräva av sina leverantörer att de betalar en lön som går att leva på, vare sig det är en nivå som ligger över eller på samma nivå som den lagstadgade minimilönen.

Man anklagar också Rena Kläder för att ha en protektionistisk agenda, vilket känns väldigt tröttsamt. Rena Kläders åsikt är att det är bättre att klädindustrin finns i t.ex. Bangladesh än att den finns i t.ex. Sverige. Att flytta dit produktionen är billig är logiskt och bra för alla inblandade, men det ska väl inte behöva innebära att det är okej att gå över lik och att uttnyttja människor till sista blodsdroppen. Mänskliga rättigheter ska respekteras var helst klädindustrin finns.

Vidare så menar man att Rena Kläder endast bryr sig om arbetare som är med i facket. Vad man grundar detta på har jag ingen aning om. Rena Kläder arbetar för att förbättra villkoren för alla världens klädarbetare. Majoriteten av dessa finns i Kina där det är förbjudet att organisera sig i fria fackföreningar. Med andra ord så arbetar vi framförallt för arbetare som inte är med i facket.

Kritiken är tydligt ideologisk med ett perspektiv som gör gällande att det är direkt fel av företag att ta ett större ansvar för sin verksamhet än vad lagen kräver. Denna linje drevs också i den mycket snurriga, men inte poänglösa, boken Avlatsindustrin av Timbromannen Kristian Karlsson.

Rena Kläders utgångspunkt är att mänskliga rättigheter och nationell lagstiftning ska respekteras i klädindustrin. Problemet idag är att dessa ständigt kränks (alltså även lagar, men ett klädmärke har inget juridiskt ansvar att se till att deras leverantörer är laglydiga) runt om i klädindustrin. Men många klädföretag arbetar för att säkerställa att rättigheter inte kränks och att deras varor produceras på ett bra sätt, till exempel Indiska. Dessa företag kommer att göra det vad än politiska skribenter tycker om det. Frågan för dessa företag är hur man genomför ett sådant arbete effektivt. Det är utifrån en sådan utgångspunkt, hur vi bäst säkerställer goda arbetsvillkor, som Rena Kläder publicerade rapporten om Indiska.

Till skillnad från bloggarna ovan har flera multinationella klädföretag börjat inse vikten av stabila industriella relationer hos sina leverantörer, både för att det är det bästa sättet att övervaka och implementera goda arbetsvillkor och för att trygga leveranser. Jag har på denna blogg berättat hur bland annat GAP arbetar tillsammans med den globala fackliga organisationen ITGLWF för att skapa en dialog mellan arbetsgivare och fack. Anledningen till att man finns i ett sådant samarbete är för att stabila parter på arbetsmarknaden är det mest kostnadseffektiva sättet att se till att rättigheter inte kränks. Alternativet har vi sett i Bangladesh under året som har gått, när arbetare förbjuds att organisera sig och tvingas leva på löner som faktiskt är omöjliga att leva på så leder det till våldsamma upplopp där egendom och människor skadas. Samma sak händer med jämna mellanrum i Kina där det också är förbjudet att organisera sig fackligt.

Det ligger i allas intresse att människors rättigheter respekteras. Låt oss arbeta tillsammans för det.

Indiska rapport

2006-12-28T00:22:00.000-08:00

Idag släpper Rena Kläder en rapport om Indiskas etikarbete och SVD har slagit upp det ganska stort. Rapporten är som vanligt snällare än vad det låter i artikeln, men det som står i artikeln är sant; Indiskas arbete är undermåligt. Däremot måste det sägas att Indiska gör mycket mer än de flesta andra klädföretag. Man har en uppförandekod och man kontrollerar att den efterlevs. De flesta företag har inte ens en uppförandekod och om de har det så kontrollerar man inte att den efterlevs.

Jämför Indiska rapporten med den som Rena Kläder släppte i somras om nio modeföretag. Jämfört med de företagen framstår Indiskas arbete som ganska seriöst. De företagen gör å andra sidan i princip ingenting.

Is Fair Trade a good fit for the garment industry?

2006-12-21T03:02:00.000-08:00

Maquila Solidarity Network, den kanadensiska motsvarigheten till Rena Kläder, offentliggjorde tidigare år ett diskussionsunderlag där man redovisar de olika ståndpunkter kring huruvida ”rättvis handel” är ett lämpligt koncept och en strategi för klädindustrin. Rekommenderas för de flesta i Sverige då kunskapen om skillnaderna mellan de två vitt skilda strategierna etisk handel och rättvis handel är väldigt små.

Syftet med texten är inte argumentera för en ståndpunkt utan snarare att redovisa den mångfald av erfarenheter och åsikter som finns. Den amerikanska anti-sweatshop (etiskhandel/rena kläder) rörelsen har en ståndpunkt, den europeiska en annan. FLO:s (rättvisemärkts internationella kropp) olika nationella motsvarigheter har nästan alla var sin ståndpunkt. En erfarenhet som de flesta verkar ha är att det är i dagsläget direkt olämpligt att certifiera (märka) enskilda varor.

Men samtidigt är det uppenbart att det finns en tydlig efterfrågan från konsumenter på ”schysst” producerade kläder. Detta märks inte minst genom de stora antalet nya klädmärken som med olika stor trovärdighet hävdar att deras produkter är tillverkade under bra arbetsvillkor, till exempel American Apparel, Blackspot Sneakers o.s.v. Men det är här vi inte får tappa bort oss så att konsumentmakten blir missriktad, ingenting vi gör ska vi göra för konsumenternas skull utan för arbetarnas skull. Däremot bör vi ju tänka hur vi gör för att inte tappa konsumenternas intresse. Frågan är då hur vi kan lyckas med det utan att erbjuda konsumenter en avlat i form av ett rättvisemärke.

Ladda ner "Is Fair Trade a good fit for the garment industry".

Fair Trade och klädindustrin - funkar det?

2006-12-19T03:21:00.000-08:00

Nu är jag tillbaka i Sverige. Jag har precis hittat ett mycket intressant dokument som behandlar frågan huruvida rättvis handel som koncept passar för klädindustrin. Dokumentet är skrivet för att främja en diskussion som växer i betydelse och är framtaget av Maquila Solidarity Network , en Kanadensisk organisation som liknar Clean Clothes Campaign. Läs och tyck till. Det är vad jag ska göra. Dokumentet heter "Is Fair Trade a good fit for the garment industry".

Snart hemma igen.

2006-12-06T23:07:00.000-08:00

Så har min tid på Sri Lanka nått sitt slut. Åtminstone för den här gången. Imorgon bär det av hem till Sverige. Jag kommer att fortsätta att blogga om klädindustrin, så titta in här även i fortsättningen.

Jag lämnar ett land, en rörelse och en industri som alla står inför stora svårigheter att övervinna, men också ett stort antal möjligheter att utnyttja. För industrin så handlar det givetvis om att kunna stå emot konkurrensen från de andra länderna i regionen i allmänhet och India och Kina i synnerhet. För att klara det måste man erbjuda något som de andra inte kan erbjuda, goda arbetsvillkor är ett exempel på något Kina i dagsläget inte kan erbjuda.

De senaste 10 årens kampanjande mot klädföretag i Europa och USA har gett effekt. Även om dessa kampanjer inte hörs och syns så mycket idag, så har de satt sina spår. Det är inte för inte som klädindustrins branschorganisation på Sri Lanka lanserar en kampanj med namnet Garment without Guilt. Det gör man för att det finns en press och en efterfrågan på den globala klädmarknaden efter säkerställt goda arbetsvillkor. När köparna, klädföretagen, letar leverantörer så finns arbetstagares rättigheter med någonstans i bilden. Bilden blir dock ofta snedvriden på vägen, ett av de största tillverkningsföretagen på Sri Lanka, Brandix , har sitt eget CSR-nyhetsbrev där man berättar om sina vattenreningsprojekt, säkerhetsprojekt och allehanda välgörenhet. Säkert jättefina projekt, men tro mig, Brandix med sin VD Ashroff Omar (som också är ordförande i JAAF) i spetsen, hatar arbetare som försöker hävda sina rättigheter.

Om klädindustrin ska lyckas att säkerställa humana arbetsvillkor så måste det också finnas organisering underifrån. Detta ställer givetvis krav på den fackliga rörelsen som i många klädproducerande länder är splittrad och politiserad. Så även på Sri Lanka. Det finns några ljusglimtar som bland annat utgörs av den fackförening jag har arbetat med här, Free Trade Zones and General Services Employees Union. Man är fortfarande små (även om man är störst i klädindustrin här), men man har en stark vilja och kämpaglöd. Man är trött på att bli stampad på. Denna känsla av att ”nu är det nog” ser vi på flera ställen i världen, även om de ibland tar sig våldsamma uttryck som i till exempel Bangladesh det senaste året. Vi närmar oss en punkt när världens klädarbetare inte kommer låta sig utnyttjas hur som helt längre.

Här på Sri Lanka har den fackliga rörelsen inom klädindustrin just nu en rad möjligheter att utnyttja. Man har tre effektiva vapen i sin arsenal; 1) det råder arbetskrafts brist. Det finns 30 000 lediga jobb. Hur man lyckas använda detta gyllene tillfälle kommer att bli mycket intressant att se. 2) Att GSP+ skall få någon form av övervakningsmekanism är också en viktig möjlighet. Det innebär att man faktiskt har något att hota med som kan vara ekonomiskt kännbart för arbetsgivarna. Det är det enda sättet att få dem att lyssna. 3)Köparna och deras uppförandekoder. Jag måste säga efter min tid här att rätt utnyttjat så kan uppförandekoder vara ett bra verktyg (då framförallt i händerna på arbetarna själva, inte på några kontrollanter). Flera av FTZ&GSEUs framgångar har delvis sin förklaring i att man har effektivt kommunicerat med företag som Nike och GAP. Även här ligger effektiviteten i att man kan hota med något som kan drabba arbetsgivarna ekonomiskt.

Vad vi i Sverige och resten av Europa och USA måste förstå är att om man vill säkerställa goda arbetsvillkor måste fackliga rättigheter respekteras och stå i centrum för varje ansträngning som görs för att förbättra villkoren i tillverkningsindustrin. På andra områden som till exempel jordbruksprodukter ser det annorlunda ut, där kan säkert en prisgaranti räcka långt, men så fort det handlar om arbetstagare och arbetsgivare så måste det också finnas ett sätt för arbetstagaren att hävda sitt inflytande.

Under min vistelse här så besökte jag vid ett tillfälle fabriken Jaqalanka, som är en av de första fabriker i frizonen där en fackförening blev erkänd. Besöket skedde i sällskap av bland annat en aktivist i någon form av svensk rättvis handel grupp. Aktivisten uttryckte besvikelse efter besöket, eftersom det inte omedelbart hade förvandlats till den perfekta fabriken. Även om lönerna var något högre än på andra fabriker så var de ju fortfarande låga, det var fortfarande långa arbetsdagar o.s.v. Hon jämförde med Rättvisemärkta producenter där löner och arbetstider hade varit bättre men där det visserligen inte fanns någon fackförening. Hennes bedömning var att den rättvisemärkta enheten var bättre. Detta var målet. Jag menar tvärt om.

Vi kan inte sträva efter lösningar som är spricker om (när) konsumenterna slutar bry sig. Vi ska använda, men inte göra oss beroende av konsumenternas välvilja. Kan arbetarna organisera sig så ligger verktyget framför dem, om de har organiserat sig så sitter verktyget i deras händer. Nike, som när det begav sig pressade Jaqalanka att erkänna fackföreningen, står inte varje dag och kräver att fackföreningen ska erkännas, det behövs inte för den finns redan där. Därför är det en mer långsiktig lösning. Men är det inte viktigare med bra lön? Jo, i det korta perspektivet är det just de extremt låga lönerna som bekymrar arbetarna, men i det långa perspektivet är makten viktigare än lönen.

Det är därför också klädföretag borde koncentrera sina CSR-ansträngningar på att säkerställa fackliga rättigheter. För att lyckas med detta krävs ett mångintressentförhållningssätt (multi-stakeholder approach). Idag görs detta dels inom ramen för de permanenta forum och verifieringsinitiativ som finns typ FLA (som dock inte har några fackliga organisationer som medlem, stort minus), ETI och FwF. Dels i mer tillfälliga projekt som det som GAP och ITGLWF bedriver just nu. I Sverige så bör klädindustrins samtliga intressenter, fackliga organisationer, företag, NGOs och branschorganisationer ta sig en funderare på om det inte är dags att skapa något form av permanent forum för att gemensamt diskutera dessa frågor. Kanske i form av ett verifieringsinitiativ som FLA och FwF, kanske som ett ”finding best practice”-forum som ETI. Klädföretagen behöver det för att de saknar kunskap och resten behöver det för vi vill se förändringar.

Självmordsattack

2006-11-30T23:47:00.000-08:00

I förmiddags så genomfördes en självmordstattack i stadsdelen Kollupitiya här i Colombo. Enligt tv-nyheterna har 15 personer dött och många fler skadats. Attacken var riktad mot Defense Secretary Gothabaya Rajapakse som enligt LankaNewspapers.com dock inte skadades. Jag lever, men lämnar Colombo för att åka söderut imorgon.

Uppdatering: Tydligen so var det bara 2 som dog, uppgifterna ovan var de forsta som media gick ut med har. 17 personer skadedes dock.

GSP+

2006-11-30T13:01:00.000-08:00

EU har utfärdat en så kallad GSP + status till en rad fattiga länder. Det innebär att länderna får bättre tillgång, så kallat förmåns tillträde, till den europeiska marknaden. Denna status villkorad så till vida att för att få GSP + status måste man uppfylla en rad villkor, bland annat måste respektera ILO:s kärnkonventioner. På detta sätt ska GSP+ bidra till en hållbar ekonomisk utveckling. Mer industri – men mänskliga rättigheter måste respekteras. Sri Lanka är det enda landet i denna region som har fått GSP+ status. Nu är det ju knappast så att man uppfyller alla de villkor som man egentligen ska. Denna blogg är fylld av exempel på motsatsen.

Detta är något som den fackliga rörelsen på Sri Lanka har försökt att använda. När inte arbetsmarknadslagstiftning respekteras kan man hota regering och arbetsgivare med att man ska skvallra för EU. GSP+ statusen innebär att Sri Lanka kan klarar sig i konkurrensen med länder där produktionen är ännu billigare, för på den europeiska marknaden kan man ändå, tack vare GSP+, erbjuda ett konkurrenskraftigt pris. Att förlora GSP+ statusen skulle innebära stora förluster för klädindustrin på Sri Lanka.

Problemet är att ingen fackförening här vill att Sri Lanka ska förlora sin GSP+ status, det skulle innebära katastrof för deras medlemmar. Men tillsammans med press från klädmärkesföretag så är hotet om förlorad GSP+ status några av de få saker som får klädfabrikörerna på Sri Lanka att lyssna på fackliga organisationer. Man har då helt enkelt inte råd att skita i facket.

Problem nummer två är att även om det redan nu enligt GSP+ förordningen finns möjlighet att tillfälligt dra in GSP+ statusen om kraven inte efterlevs så händer inte detta. EU har aldrig har gjort någon ordentlig uppföljning på huruvida kraven för GSP+ efterlevs och även om det har påtalats av till exempel Sri Lankesiska fackföreningar att villkoren inte efterlevs så har detta inte föranlett några åtgärder. Nu blir det förhoppningsvis ändring på det. För några veckor sedan så antog EU parlamentet en resolution för en effektivare övervakning av GSP+ systemet. Resolutionen uppmanar till en effektivare övervakning av efterlevnaden av GSP+ kraven och att detta bör göras i nära samarbete med ILO och lämpliga lokala organ.

Oväntat besök

2006-11-27T14:03:00.000-08:00

Varje lördagkväll håller jag engelskaundervisning för arbetare i frizonen Biyagama. Att ta sig hem därifrån är ibland lite krångligt, bussarna följer inte någon speciell tidtabell. Har man tur så kommer det en buss, har man otur kommer det inte någon buss. I lördags hade jag otur, men efter mycket om och men kom jag hem klockan tio. Jag var trött och hungrig på mat och på pilsner. Först av allt behövde jag dock gå på toa. När jag ska tvätta händerna tittar jag mig i spegeln, och brevid spegeln ser jag något ytterst obehagligt.

Vid kackerlackor och råttor får man lov att vänja sig ganska snabbt här, annars står man inte ut. Men det jag nu tittade på var en spindel som var Jonas Wahlström stor. Kroppen mätte minst 3 centimeter på längden och en centimeter på bredden. Benen var tjocka och håriga.

Eftersom jag inte kan så mycket om spindlar visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag ringde Anton som gav mig ett kort och konsist råd; Kill him! Jag tänkte säga att det antagligen var en hona, men struntade i det. Jag tänkte sedan att det antagligen skulle regna i alla fall nästa dag och eftersom Anton inte varnade mig så tänkte jag att spindeln antagligen inte var så farlig (eller försökte jag intala mig). Däremot var den otroligt snabb. Snabbare än jag. Den hinner undan mina utfall med en ihoprullad tidning.

Efter ett tag ringer Anton en gång till och frågar hur det går. Eftersom Anton är allt annat än den oroliga typen och inte så ofta ringer för att kolla läget, började jag bli lite orolig. Eftersom Anton ringde en gång till innebar det att spindeln skulle kunna vara farlig. Jag frågade om spindeln kunde vara giftig och Anton svarade att finns spindlar som är mycket, mycket farliga på Sri Lanka. Jag sa att den var brun och hårig. Anton, som uppenbarligen sitter i en bil, konfererar med sina medpassagerare och ger mig efter ett tag beskedet att om den är brun så är den inte jättefarlig.

Det var ett besked som inte lugnade mig speciellt mycket. Nu hade dessutom spindeljäveln placerat sig högst uppe invid taket. Nu nådde jag inte ens spindeln. Jag hade inte lust att gå och lägga mig med spindeln kvar i lägenheten. I alla fall inte utan att någon kunde intyga att den inte var giftig.

Anton ringde en tredje gång. Denna gång sa han att han var i närheten. De var ett gäng från fackföreningen som hade åkt ner till frizonen Koggala utanför Galle under dagen för ett möte. Nu var de nästan tillbaka i Colombo. Jag tackade ja till ett erbjudande om hjälp med spindeln. Som vi med gemensamma krafter jagade ut ur lägenheten tio minuter senare. Den var ogiftig.

De hatar arbetare och deras representanter

2006-11-23T10:55:00.000-08:00

Igår hade vi möte med Joint Apparel Association Forum (JAAF), det vill säga branschorganisationen för klädtillverkare på Sri Lanka. De hade bjudit in till mötet på grund av vår reaktion på deras ”Garment without Guilt” kampanj. Detta kan ses som en framgång eftersom arbetsgivarna i vanliga fall inte ens tittar på fackföreningarna, man brukar vägra att ens möta fackföreningar. Men nu var vi inbjudna av dem. Vår motkampanj har uppenbarligen effekt.

På mötet fick jag erfara det kompakta hat mot arbetare och deras representanter som dessa människor känner. Inte helt öppet, inte till en början. Dessa PR-tränade höjdare bär på så mycket social kompetens att det stänker om det. Men när de säger att de vill skapa en social dialog och skapa stabila industriella relationer så är det på deras villkor. De vill att arbetarna och facket ska hålla käften och hjälpa dem att tjäna mer pengar. När Anton gjorde det klart för dem att vi inte skulle lägga ner vår kampanj (som uppenbarligen har skrämt arbetsgivarna) bara för att de bjöd in oss till ett möte, så gled ridån av trevlighet sakta åt sidan och Ashrof Omar, ordförande för JAAF, tog till hoten.

Följande hot uttalades:

1. Flytten
”Om inte ni skärper er så flyttar vi industrin till Bangladesh eller Vietnam.” Detta är allt annat än ett ovanligt hot utan tvärt om något vi även är vana att höra i Sverige. Det faller ju någonstans på att det helt enkelt inte är rimligt. Industrin är inte så flexibel som man vill ge sken av. Därför var Omar tvungen att även ta till ett annat hot.

2. Smutskastningskampanjen
”Vi skulle kunna satsa 100 000 dollar (mycket, mycket, mycket pengar på Sri Lanka) på en mediekampanj för att smutskasta facket om vi vill.” För att förstå det riktigt fula i detta hot måste man veta att i princip alla tidningar på Sri Lanka är helt och hållet regeringstrogna. Klädindustrin är den mest omhuldade industrin av regeringen, och följaktligen tidningarna skriver aldrig något kritiskt om JAAF eller klädindustrin. Däremot behandlas fackföreningsrörelsen mycket styvmoderligt av media. Jag trodde (eller tror) nog att Omar redan investerat sina 100 000 dollar.

3. Den gula fackföreningen
”Jag kan ta en avdankad vänsterpolitiker, ge honom 500 000 rupies, en fin bil, en chaufför och be honom att starta en fackförening åt mig. Jag skulle kunna konkurrera ut er fackförening” Att hota med att starta en gul fackförening visar tydligt vilket förakt dessa människor känner inför arbetstagares rättigheter.

När vi skulle lämna mötet och Anton och Omar skakade hand så sa Omar, ”Det är som att skaka Arafats hand.” Anton trodde att Omar menade att facket var terrorister. Jag trodde att Omar menade att Anton var gammal och snart skulle vara ute ur leken.

På vägen till mötet tyckte jag att temperaturen var sval och behaglig. Vi passerade en termometer (vilket jag inte sett sen jag lämnade Sverige), den visade 28 grader. Man har uppenbarligen vant sig vid värmen.

IKEA

2006-11-22T14:17:00.000-08:00

På uppdrag av belgiska belgiska Oxfam har Centre for Research on Multinational Corporations (SOMO) granskat arbetsförhållanden i IKEA:s leverantörskedja. Man har undersökt sju fabriker, fyra i Bangladesh och tre i Vietnam. Fabrikerna tillverkar lakan, påslakan och/eller örngott. Samma fabriker ingick också i en större undersökning av IKEA som gjordes av SOMO 2003.

Rapporten erbjuder inga större överraskningar; fabrikerna i Bangladesh bryter mot stora delar av IKEAs uppförandekod. Lönerna är mycket låga, men högre än lagstadgad miniminivå (vilket i Bangladesh verkligen inte säger ett skit eftersom minimilönen är typ 120 kronor i månaden). Löneutbetalningar var ofta försenade och övertidsersättningarna (för den ofta påtvingade övertiden) motsvarar sällan den överenskomna nivån. I Bangladesh uppgav några arbetare att man var osäker på hur unga några av deras kollegor egentligen var (vilket knappast är ett bevis på barnarbete, men innebär att det inte går att utesluta). Vad det gäller rätten till organisering så visste få arbetare vad facket var. Inte på någon av fabrikerna fanns det en fackförening men i samtliga fabriker hade arbetarna blivit uppmanade att inte gå med i facket, i en av fabrikerna hade man hotat med sparken om detta ändå skulle ske. På det stora hela så såg det med andra ut som på de flesta textil/konfektionsfabriker i Bangladesh.

De delar av rapporten som handlade om Vietnam var en något mer upplyftande läsning. Här gick det att se en tydlig positiv utveckling sedan undersökningen 2003. Även om förhållandena var enkla rådde inga större missförhållanden. Rapporten gav ingen förklaring till denna skillnad, vilket antagligen beror att det är en rapport om arbetsförhållandena i IKEAs leverantörskedja, inte en studie eller analys av deras CSR-arbete.

Jag antar att det var samma strikta avgränsning som gjorde att man inte tog upp IKEAs globala ramavtal, vilket jag ändå tyckte var konstigt. De standards man så att säga jämförde med var, IKEAs egna uppförandekod, ICFTUs (det hette fortfarande så när rapporten producerades) modellkod samt arbetsmarknadslagar i respektive land. Jag har visserligen inte sett IKEAs globala ramavtal, kanske är det formulerat på ett sådant sätt att det är svårt att använda som måttstock. Något angående det globala ramavtalet tycker jag dock man skulle kunna ha producerat. Rent generellt så är det inte så spännande att läsa en redogörelse för hur arbetsförhållandena ser ut utan att det sätts i ett större sammanhang. Rapportförfattarna har dock haft en ambition att analysera IKEAs inköpsstrategier, men stupat på att det både från fabrikerna och från IKEA varit i stort sett omöjligt att få ut någon sådan information, men vad det gäller IKEAs uppföljnings- och implementeringsarbete sägs ingenting.

Belgiska Oxfam som beställde rapporten bedriver just nu en kampanj mot IKEA.

Floor Level Wage

2006-11-20T13:30:00.000-08:00

I Indien så finns det en nystartad centralorganisation med namnet New Trade Union Initiative med ca 300 anslutna fackföreningar. Till skillnad från många andra fackliga centralorganisationer i Indien så har man ingen koppling till något politiskt parti, däremot har man en ganska klar vänsterprofil. Nyligen så lanserade man en idé som man kallar för Asian Floor Wage Level Campaign, (floor wage för att man vill distansera sig från minimum wage), en idé om regional minsta nivå på lön. Till en början var jag själv ganska skeptisk till denna idé, jag tyckte den mest påminde om det snurriga idén om en global minimilön som Sverker Lindström presenterade i sin bok Gränslösa Kläder, men när man tittar närmre på denna idé är den onekligen både intressant och väl underbyggd. Skillnaden mellan denna minimilöner och denna idé är också att grundtanken och syftet är att öka de lokala fackens förhandlingsstyrka.

Till att börja med så bygger idén på att denna minsta nivå är regional och regionen i fråga är Asien. Denna region har som bekant länge dominerat klädindustrin, och när kvotsystemet snart är helt borta förväntas regionens dominans över marknaden stärkas ytterliggare. De prognoser som WTO har gjort så kommer 75 % av alla kläder som säljs i USA och 45 % av kläderna som säljs i EU vara tillverkade i Asien (Turkiet och Hong Kong ej medräknade).

Kina och Indien är de stora vinnarna, men även regionen som helhet kommer rimligtvis att stärkas. Om industrin fortsätter sin konsolidering, så kommer detta ske inom regionen. De stora kommer rimligtvis vara Indien och Kina, produktionen samlas till mindre antal områden, Denna konsolidering pågår också inom länderna. Redan nu kan man på Sri Lanka se en sådan utveckling, de fabriker som inte överlevde efter årsskiftet 04/05 (när kvotsystemet nästan togs bort) var de små fabrikerna. Produktionen koncentreras till större enheter, som dock har klarat sig bra. Allt större del av klädmarknaden kontrolleras dessutom av jätteföretag som GAP och Wal-Mart och för att kunna leverera till dessa måste produktionsanläggningarna vara stora.

Att lönerna är låga i klädindustrin är ingen nyhet. En avgörande anledning till detta är givetvis den mycket låga organisationsgraden. Detta gör i sin tur att kollektiva förhandlingar blir mycket ovanliga vilket gör de lagstadgade minimilönerna till den enda existerande lönesättningsmekanismen (och eftersom i minimilönen i klädindustrin i de flesta asiatiska länder ligger under eller långt under 2 dollar om dagen är detta för lite). En viktig anledning till att organisationsgraden är så låg är de låga barriärer som finns för arbetskraft att komma in på arbetsmarknaden. Kompetenskraven för att börja arbeta i en klädfabrik är låga vilket gör det lätt för arbetsgivare att hota arbetare med sparken eller med flytt.

Den pågående konsolideringen förändrar dock denna bild. På en global nivå genom att industrin helt enkelt får färre och färre områden att flytta till. Om ytterliggare flyttar och konsolideringar sker så kommer det i sådana fall ske inom regionen Asien (med Asien avses i detta fall inte hela Asien utan snarare östra Asien). Afrika skulle givetvis kunna erbjuda industrin ännu lägre löner, men det i sig självt räcker knappast för en industri. Rörligheten minskar.

På en nationell nivå förändras bilden genom att investeringarna i de allt större produktionsenheterna är så pass omfattande att det inte längre är möjligt för ägarna att snabbt flytta produktionen till ett annat land eller annan region. Dessa företag investerar de också allt mer i ökad produktivitet, investeringar som både läggs på mera högteknologiska maskinparker men också på att höja personalens kompetens. Flexibiliteten minskar något.

Detta är en situation som den klädarbetarfack i Asien skulle kunna utnyttja, med ett visst mått av enhet så har man en stor möjlighet att öka sin förhandlingsstyrka västentligt. Det fackliga löftet, som är grundstenen för allt fackligt arbete är följande; Ingen av oss ska sälja vår arbetskraft som är under det överenskomna. Om ett sådant löfte finns så kan inte arbetsgivare spela ut arbetare mot arbetare, det är en lönekartell. Problemet i en värld där vissa industrier kan flytta väldigt snabbt över nations- och provinsgränser är att för att detta fackliga löfte skall få effekt så måste också löftet existera över gränser.

Som jag ser det så är denna Floor Wage Campaign, ett försök att om inte globalisera så i alla fall regionalisera det fackliga löftet. Asiens grepp om klädindustrin är i princip ohotad och rörligheten kan anses vara begränsad till Asien och därför skulle ett regionalt fackligt löfte i Asien få global effekt. Detta skulle stärka lokala fackföreningarnas förhandlingsposition eftersom arbetsgivarnas ”flyttvapen” radikalt skulle försvagas. Om lönenivåerna är små finns det ju ingen anledning att flytta. Och även om enheten inte är total så finns det inget land som har kapacitet att mätta den efterfrågan som idag riktas till hela regionen.

Till viss del är detta utopi, vad vi har framför oss är visserligen en geografiskt begränsad region, men om vi tittar på floran av fackföreningar så är den mycket rik och frågan är givetvis hur troligt det är att ens en bråkdel dessa skulle komma överens. Dessutom är de flesta klädarbetare överhuvudtaget inte är med i något fack.

Iden med denna kampanj är dock att inte bara ta med arbetsgivare och fack i beräkningarna, för om man diskuterar en industri som klädindustrin måste man inkludera hela produktionskedjan och i den ingår givetvis även de klädföretag som är kunder till fabrikerna. Krav måste helt enkelt ställas på dem också.

Clean Clothes Campaign och ITGLWF har ju länge krävt att företag ha ”levnadslön” istället för ”minimilön” som standard i sina uppförandekoder. Klädföretagen har å sin sida hävdat att det är för svårt att räkna ut vad en levnadslön är. Detta är ju givetvis ren rappakalja, eftersom det en levnadslön skulle räcka till är högst kvantifierbara kostnader; mat, husrum, kläder, hälsovård, försäkringar, skicka barnen till skola och möjlighet att lägga undan lite pengar. Om inte annat så visade den Sri Lankesiska NGO:n Alarm att det var fullt möjligt (se tidigare inlägg). Men om det skulle finnas en enhet kring vad som skulle kunna anses vara en ”floor wage” i Asien så skulle det vara mycket svårt för klädföretagen att inte använda denna nivå som standard. Nu vet jag dock inte hur, eller om, NTUI har tänkt att involvera dessa grupperingar.

Som det ser ut nu är detta främst en angelägenhet för asiatiska klädarbetarfack att diskutera kring och förhålla sig till. Det är först i ett senare skede som andra organisationer kommer in i bilden.

En svaghet, eller kanske snarare praktisk svårighet är givetvis att levnadsomkostnaderna är ganska skillda i dessa länder. Visst skulle man helt enkelt kunna besluta sig för att använda sig av den högsta nivån, men om ett sådant här förslag ska ha god genomslagskraft får det inte vara utopiskt, styrkan skulle ligga i dess rimlighet och genomförbarhet. Denna floor wage level kanske inte kan vara för hög. Å andra sidan är risken är med en för låg nivå är givetvis att den skulle riskera pressa ner lönerna i vissa länder, ett vanligt problem med minimilöner.

Vare sig denna idé genomförs eller inte så gläder det mig med det nytänkande som den innehåller. Den globala fackförenings rörelsen behöver nya, proaktiva idéer som denna för att kunna dra nytta istället för att skadas av industrins utveckling.

Mordet på Raviraj

2006-11-13T20:42:00.000-08:00

Det är måndag kväll. Regnet slår så hårt mot mitt tak att nästan inga andra ljud hörs. Bara åskans öronbedövande muller tränger igenom. Det är kolsvart ute, men var tjugonde sekund så lyses hela himlen upp av de kraftiga blixtarna. Jag tänker att åskan snart kommer komma ännu närmre. Det kommer smälla så där högt att man inte kan låta bli att hoppa till.

I torsdags gjorde sig kriget påmint hela vägen in i Colombo. Nadarajah Raviraj, en tamilsk parlamentsledamot med klar vänster- och antikrigshållning blev skjuten till döds inte långt från kontoret där jag jobbar. Vem eller vilka som ligger bakom mordet är oklart, men i de spekulationer som det pratas om bland folk är tigrarna uteslutna.

Idag på eftermiddagen var vädret vackert. Det var varmt, men inte för varmt och flera tusen människor samlades för att följa Ravirajs sista färd genom Colombo. Fackföreningar, kvinnogrupper, religiösa grupper, vänstergrupper och tamilska partier och tamiler som tagit ledigt från skolan eller kontoret för att delta. Budskapet är enkelt; Nej till politiska mord, nej till upptrappning av våldet och av kriget. Vi är de naiva. För här finns det ju heller inte något krig enligt regeringen. Bara tamilsk aggression som staten försvarar sig emot, och som i så många andra länder berättigar denna och liknande situationer antiterror-lagstiftningar som i allra högsta grad går ut över medborgerliga rättigheter.

Efter demonstrationen går jag och handlar. Bananer, tomater, tonfisk, avocado, potatis, nudlar och öl. När jag går till affären ser jag hur svarta moln rullar in. Jag vet att det kommer bli oväder. Jag hoppas att jag hinner handla och gå hem innan regnet kommer så jag slipper ta en tuktuk. Jag hinner, men så fort jag kommer innanför dörren så kommer ovädret.

Freden känns mycket mer avlägsen nu. Raviraj kämpade för en tamilsk nation, men han gjorde det inte som LTTE med vapen han gjorde det på demokratisk väg i parlamentet. Ändå så blev han mördad. Kanske var det också just därför han blev mördad, kanske blev han farligare så. I det Sri Lankesiska parlamentet finns det ett flertal tamilska partier och Raviraj representerade ett av de mer vänsterradikala, men på senaste tiden hade flertal av de tamilska partierna lyckats samlas till en koalition. I denna koalition spelade Raviraj en viktig roll, jag antar att detta gjorde honom ännu farligare.

Nu är åskvädret precis ovanför. Det smäller så högt att jag måste hålla för öronen, händerna åker upp av ren reflex. Det låter som taket ska trilla ner på mitt huvud och jag undrar var blixten tar vägen. Den måste ju slå ner precis intill mitt hus. Varför slår den aldrig ner i mitt hus? Under monsunen så är det ganska vanligt med dessa åskväder, men det brukar inte vara mer än någon timme, inte på så här nära håll i alla fall. Klockan är bara halv åtta, så när det är dags att sova hon nog åskan vandrat vidare. Skönt.

På gatorna hör man rykten som kanske låter konspiratoriska, men det är svårt att inte lyssna till dem. ”State terrorism” säger man, för många är det ingen tvekan om att det är regeringen som ligger bakom. Jag har svårt att smälta något sådant, så kan det väl inte vara. Jag tänker mig att armén kanske har handlat på eget bevåg, men då är det ju ändå regeringen som måste hållas ansvarig. Det är inte utrett men de 15 tamiler som jobbade för fransk biståndsorganisation blev rimligtvis dödade av armen. I ett av de sista uttalande som den förra svenska chefen för Sri Lanka Monitoring Mission Ulf Henriksson gjorde menade han att mycket pekade mot att det var armén. I tidningarna här kunde man då läsa om hur folk häcklade Ulf och man sa att detta var hans avskedspresent till tigrarna. Jag har aldrig tidigare sett en konflikt på så här nära håll för att verkligen förstå att när någon försöker ställa sig mitt emellan de två parterna så tycker båda parter att den som försöker stå i mitten är partisk. Det känns hopplöst.

Åskan har dragit förbi och regnet har också avtagit och smattret mot taket låter lite tröstande och när åskan mullrar dovt från långt borta förmedlar den snarare trygghet än rädsla. Jag hämtar en öl från kylskåpet. Om inte så lång tid åker jag hem till Sverige igen.

Garments without Guilt 4

2006-11-09T14:30:00.000-08:00

För snart två månader sedan så lanserade den Sri Lankesiska klädindustrins branschorganisation JAAF en kampanj som heter Garment without Guilt, som jag tidigare har skrivit om. Kampanjen går ut på att marknadsföra klädindustrin med goda arbetsvillkor. Strategiskt så var detta ett misstag, i alla fall när man lanserar en sådan kampanj utan att på något sätt konsultera arbetarna och deras representanter. Som jag också har skrivit tidigare har FTZGSEU lanserat en motkampanj, eller kanske snarare en komplementkampanj, ”Garments without Guilt? The Truth will come out in the wash”. Man håller med om att det är en bra idé att marknadsföra Sri Lanka med goda arbetsvillkor, bara man säkerställer att arbetsvillkoren verkligen är bra. Tre fackföreningar har nu lovat att hjälpa JAAF att hitta arbetsgivare som inte sköter sig.

Idag öppnade en stor mässa för klädindustrin på Sri Lanka som bland annat JAAF står som värd för. FTZGSEU ansåg att det var ett utmärkt tillfälle att påminna JAAF om att deras ”The truth will come out in the wash”-kampanj inte var någon tillfällig idé utan en pågående kampanj. En liten demonstration eller ”awareness raising event” som det stod i pressmeddelandet arrangerades. Över 200 arbetare från en flera olika fabriker slöt upp. En stor del kom från två fabriker som stängde för några veckor sedan. När fabrikerna lades ner så erbjöd man de arbetarna anställning i en fabrik flera timmars bilfärd därifrån. När arbetarna tackar nej så säger företaget att man tolkar det som att de säger upp sig.

Det var en snabb och kort aktion. Vi lyckades oss trixa oss förbi (ganska schysst när man är mer än 200 pers) poliserna utanför mässområdet och tog oss ända fram till byggnaden där mässan skulle öppna några minuter senare. Förvirring uppstår och poliserna som har släppt in 200 demonstranter får skämmas. Vi får stå en liten stund utanför mässan, sen avslutar vi aktionen. Pressmeddelandet skickade vi ut igår och dagens tidning stod det att aktionen skulle genomföras.

En sak var dock lite mystisk. Igår innan vi ens skickat ut ett pressmeddelande så började polisen ringa och fråga vad vi skulle ha för någon typ av aktion idag. Vi hade inte talat med någon utomstående.

En tvättäkta sweatshop

2006-11-08T11:10:00.000-08:00

Så fick Sverige en ny skandal på halsen. Indiska, ICA och Jysk har skamlöst använt sig av en tvättäkta sweatshop och blev avslöjade av Uppdrag Granskning. Chatten som var öppen efter att programmet sändes för mer än en vecka sedan ligger kvar och det är intressant att se tittarnas, ofta väldigt upprörda, reaktioner. Och visst har de rätt. Detta är fruktansvärt upprörande, men inte förvånande.

Den modell som de flesta företag som säger sig försöka säkerställa goda arbetsvillkor arbetar efter, att ha en samling regler och sedan åka till fabriken för att kontrollera att de efterlevs, fungerar inte. Detta är ingen nyhet, ändå fortsätter företag att arbeta efter precis den här hyfsat värdelösa modellen. Och företagen som fanns med i programmet är ypperliga exempel. Om du vill att en kontroll ska ge utdelning så måste arbetarna själva vara involverade. Journalisten lyckas uppenbarligen oftast, företaget gör det sällan.

Vad det gäller Jysk och ICA vet jag inte, men Indiska hävdar ju i alla fall att man har ett seriöst kontrollarbete av sina fabriker. I våras på en debatt arrangerad av Föreningen för Utvecklingsfrågor (FUF) så sa en representant för ett företag att anledningen till att det inte fanns fackföreningar på fabrikerna ofta var att arbetarna inte var intresserade av att gå med i facket. Enligt företaget, som har en stor del av sina leverantörer i Indien, berodde detta på att så många fackföreningar är dåliga och korrupta. Uppenbarligen verkar det snarare förhålla sig tvärt om. Men det är en inställning som är väldigt vanlig hos många företag och med en sådan inställning är det svårt att nå resultat. Vill man säkerställa goda arbetsvillkor så är det absolut viktigaste att säkerställa rätten till organisering. Om arbetstagarna har ett forum och ett verktyg att själva bevaka sin situation möjliggörs alla andra förbättringar. Och då räcker det inte att ha det inskrivet i sin uppförandekod och att vid fabriksbesök förklara för fabriksägaren att fackföreningar inte är farliga, man måste inta en proaktiv attityd till fackföreningar, om någon undrar hur man gör det så kan ni läsa gårdagens inlägg.

Nu har jag inte koll på alla detaljer, uppkopplingen här är inte den bästa och jag inte lyckats se programmet. Jag blir dock väldigt nyfiken på Jysks etiska riktlinjer. Det som enligt SVT:s hemsida fick Jysk att avbryta kontakten med det indiska företaget var tydligen att den indiska reportern hade blivit misshandlad, även om det stod helt klart att arbetarna på fabriken blev misshandlade på regelbunden basis. Jag tänker mig att det i Jysks uppförandekod står; misshandel av fabriksarbetare är okej, misshandel av reporter är oacceptabelt.

Även om folk på chatten verkar vara fly förbannade på ICA för att de fortsätter att handla med fabriken så måste jag säga att de ändå verkar mest seriösa. Detta beror givetvis på hur man agerar framöver, men ICA säger att man ska ta hjälp av internationell människorätts organisation. Om detta är en organisation med relevanta erfarenheter och mandat och ICA avser att förbättra hela sitt sätt att köpa in låter detta i mina öron mycket bra. Frågan är givetvis vilken organisation man avser och hur man avser att arbeta med den. Återigen innehåller gårdagens inlägg ett bra tips.

Äntligen konkreta metoder

2006-11-07T10:15:00.000-08:00

Jag har i tidigare inlägg nämnt det projekt som den amerikanska klädjätten GAP och den globala federationen av klädarbetarfack ITGLWF gemensamt driver där man försöker underlätta en dialog mellan klädfabrikörer och lokala fackföreningar. Nu har ITGLWF skickat ut ett officiellt pressmeddelande om detta projekt. Jag anser att detta är något av det mest intressanta vi har sett på länge. Jag tror att detta är en mer konkret modell än något annat tidigare, med klart fokus på fackliga rättigheter. Därmed är det inte sagt att detta är en modell som löser allt, men vi har helt klart fått ett nytt verktyg i verktygslådan. Det är också en modell som är avsett att fungera som ett verktyg för den lokala fackföreningen, vilket jag från FTZGSEU:s perspektiv ser som väldigt troligt att man lyckas med.

Eftersom ITGLWF inte har lagt upp detta pressmeddelande på sin hemsida så slänger jag in det i sin fulla längd här nedanför.

Making the Social in CSR Sustainable

Gap Inc. and the global union for textiles, the International Textile, Garment and Leather Workers Federation are blazing the trail in translating corporate social responsibility into long-term sustainable practice at factory level. In a joint work programme the two are now engaged in the initial stages of developing and promoting a mature system of industrial relations throughout the Gap Inc. supply chain.

As part of the programme the ITGLWF have embarked on joint work with Gap Inc. at global, sub-regional and national levels with the aim of creating a better understanding of the right of workers to form unions and to bargain with their employers as part of the process of social dialogue on which mature systems of industrial relations are based.

Staff from the ITGLWF engaged recently in detailed briefings for the entire Gap Inc. social compliance team some 100 persons on the theory and practice of freedom of association and on how collective bargaining can secure and maintain standards in line with national law and international practice.

In a second tier of action, the ITGLWF and its national affiliates have met with Gap Inc. social compliance staff in two sub-regions South Asia and South East Asia - to better understand how both organizations work, to examine some of the key compliance issues and to establish how better to improve industrial relations in the company s supply chain.

In Delhi, India, Gap Inc. staff, the ITGLWF and trade unions from Sri Lanka, Bangladesh and India conducted an overview of the company s CSR operations in these countries, while a similar exercise in Jakarta, Indonesia brought together Gap Inc. staff, the ITGLWF and trade unions from Vietnam, Cambodia, Thailand, Malaysia and Indonesia. In both exercises the emphasis centered on developing a long-term sustainable approach at national and supplier level.

Discussions revolved around how to identify whether freedom of association and collective bargaining are respected, how to proceed where there are, at present, no unions, how employer resistance to deal with unions can be overcome, how to develop in-plant capacity on the part of both management and unions, and how promote the benefits of mature systems of industrial relations.

The next stage of the process involves developing a national dialogue, in the different countries, with Gap Inc. suppliers and involving Gap Inc. buyers and compliance staff, manufacturers supplying Gap Inc. and the relevant trade unions with a view to identifying and resolving industrial relations issues in the Gap Inc. supply chain.

Says ITGLWF General Secretary Neil Kearney, Moving beyond auditors, consultants and the host of other CSR fads is essential for long-term sustainability in good labour practice in global supply chains. Key to such sustainability is the establishment of mature systems of industrial relations built around social dialogue.

In the industrial context effective dialogue requires a voice for workers as well as management. Unfortunately, serious shortcomings in the application of the right of workers to freedom of association and to bargain collectively make social dialogue almost impossible.

Increasingly, it is recognized that no matter how well intentioned the corporate social responsibility approach of brands and retailers, the impact is limited and unsustainable in the longer term without social dialogue. Given that social dialogue is a key outcome of unionisation and collective bargaining it is now essential that these be at the heart of any CSR programme.

The ITGLWF commends Gap Inc. on its far-sightedness and its pioneering efforts in the garments supply chain. We welcome the opportunity to work with Gap Inc. to help build a mature system of industrial relations grounded in social dialogue across the global garment industry and we look forward to engaging with other brands in the same endeavor.

Res på dig, du mäktiga konfederation

2006-11-06T11:10:00.000-08:00

I förra veckan blev sammanslagningen av World Confederation of Labour (WCL) och International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU) klar. Detta innebär att den största fackliga globala konfederationen någonsin har bildats, under namnet International Trade Union Confederation (ITUC). Tillsammans har man över 400 anslutna organisationer med samlat medlemsantal på över 200 miljoner människor. Sammanslagningen, som det har talats om ganska länge, kommer förhoppningsvis ge mer politisk tyngd åt den globala fackliga rörelsen.

Det absurda är givetvis att trots att ovanstående rörelse är den i särklass största demokratiskt organiserade folkrörelsen i världen någonsin så är det väldigt få som någonsin har hört talas om någon av organisationerna. Kanske kan detta enande göra att man hörs lite bättre. Eller så gör det att man måste väga varje uttalande än noggrannare vilket skulle kunna göra rösten än mer urvattnad.

Som ett första försök till enad röst och kanske också en fingervisning om var tonen kommer att ligga så skrev de båda general sekreterarna för ICFTU och WCL, Guy Ryder och Willy Thys redan för nästan två veckor sedan en debattartikel i Financial Times. Jag kan inte se någon tydlig linje alls i denna artikel. Istället för att ta sikte på en framtid där den globala fackliga rörelsens röst inte går att undvika, går stora delar av artikeln till förklara att man varken är för eller emot globaliseringen, en diskussionsämne jag trodde var mer än väl uttjatat och uttömt för tre år sedan.

Jag ser inte någon tydlig linje eller vilja. Kanske beror detta på att sammanslagningen än inte var genomförd när man skrev artikeln och att det ligger mycket diplomati i alla uttalanden. Men frågan är vad man då vill visa upp världen?

Den fackliga rörelsen lider ibland av dåligt självförtroende, vilket är onödigt och farligt. Nu har man skapat den mäktiga organisationen ITUC och då tycker jag att man ska slå sig för bröstet.

Market access

2006-11-02T16:00:00.000-08:00

För ett tag sedan så diskuterade jag och Anton Marcus (som är joint secretary i FTZGSEU, fackföreningen jag jobbar med här på Sri Lanka) begreppet Fair Trade, rättvis handel. Anton hade inte så jättebra kläm på vad det handlade om, men för honom stod det helt klart att det inte var något som snarare kom fabriksägarna än arbetarna till godo. Antons association till rättvis handel var begreppet ”market access” och att rättvis handel var något som därmed snarare något som angick arbetsgivarna (då i rollen som tillverkare eller producenter som det kallas) snarare än arbetarna.

Denna händelse fick mig att klura lite och jag tycker att den på ett bra sätt illustrerar ett av de stora problemen med rättvis-handelrörelsen (i bred bemärkelse).

Hur mycket rättvis-handelrörelsens representanter än pratar om ILO:s kärnkonventioner och arbetstagares rättigheter (vilket de gör mer i Sverige än andra länder), så ligger ändå fokus för rättvis-handelrörelsen på just på ”producenten” som ska få ”market access”. Det var ingen slump att Anton associerade rättvis handel med detta begrepp. Detta är inget fel i sig. När större delen av världens befolkning försörjer sig som bönder och ”producenten” är en sådan bonde, så är det ju utmärkt att kunna tillgängliggöra en marknad för dem och garantera dessa ett bra pris. Men så fort ”producenten” utgörs av en arbetsplats som till exempel en fabrik, en plantage eller ett kooperativ som har anställda så handlar det om arbetsgivare och arbetstagare och då blir detta perspektiv ett problem.

För att kunna garantera goda arbetsvillkor i en sådan relation krävs det att man gör mer än att garanterar ett bra pris, vilket är en annan av grundpelarna inom rättvis handel. Att säkerställa goda arbetsvillkor är svårt, men den säkraste vägen dit är att lyckas säkerställa att fackliga rättigheter respekteras. Och detta är, som den trogna läsaren av denna blogg redan vet, inte det enklaste. Och där har rättvis-handelrörelsen samma nöt att knäcka som ett antal multinationella företag och ett antal mång-intressentinitiativ.

Idén med ”market access” bygger dessutom så klart på att man har lyckats skapa den marknad som man ger tillgång till. Detta tillsammans med ett fokus på enskilda produkter istället för hela företag gör rättvis handel till en mycket sårbar strategi för att säkerställa mänskliga och fackliga rättigheter.

Istället för att det krävs av företagen att se över all sin produktion så kan de erbjuda en eller två rättvisemärkta varor i sitt sortiment. Om dessa produkter sedan inte säljer så är det väldigt lätt att lämpa över ansvaret för konsumenten genom att sluta sälja produkterna och skylla på att konsumenterna inte ville ha dem. Därför kommer rättvis handel aldrig bli något annat än ett alternativ och därför kommer den rättvisa handelns frukter aldrig kunna skördas annat än av endast ett fåtal. Rättvis handel kommer säkerligen kunna fortsätta att utmana mainstream business, vilket givetvis är bra, men rättvis handel kommer aldrig att bli mainstream business. Om vi då vill att det enorma proletariat som arbetar i tillverkningsindustri runt om i världen ska kunna åtnjuta sina rättigheter måste vi hitta en annan strategi.

Men det som krävs ju bara att verkligen alla börjar köpa rättvisemärkt, säger aktivisten. Med risk för att låta cynisk så måste jag säga att det tror jag aldrig kommer att hända. Någon sådan gemensam konsumentaktion har aldrig hållit längre än i mycket korta intervaller, klorblekt papper är tillbaka på marknaden. Och dessutom förutsätter det att rättvis-handelrörelsen skulle kunna säkerställa fackliga rättigheter och detta har jag ännu inte sett bevis på.

Vad jag vill säga med detta är att vi ska inte satsa alla våra ansträngningar på att bygga upp ett system som helt och hållet bygger på konsumenters goda vilja. Det är ett allt för förgängligt system. När vi arbetar för att mänskliga rättigheter ska säkerställas i tillverkningsindustrin så måste alla våra ansträngningar gå ut på att se till att människor har verktyg i sina egna händer för att förändra sin egen situation. Verktyg som finns kvar även när konsumenters intresse har svalnat eller efterfrågan har minskat.

Släpp in oss!

2006-10-26T11:30:00.000-07:00

Förra veckan släpptes rapporten The ETI code of labour practice: Do the workers really benefit? Det är en omfattande studie gjord av Institute for Development Studies , University of Sussex och ett seriöst försök att utvärdera huruvida mångintressent-initiativet (om någon har ett förslag på bättre översättning av multistakeholder-initiative så tipsa mig gärna) ETI har lyckats med sitt huvusakliga syfte; att förbättra arbetsvillkoren i sina medlemsföretags leverantörskedjor. IDS engagerades för tre år sedan att genomföra denna studie. Genom 29 medlemsföretag så täcks någonstans omkring 20 000 leverantörer av ETI:s uppförandekod. Frågan är nu alltså om arbetsvillkoren hos dessa leverantörer har förbättrats till följd av företagens engagemang i ETI. Eftersom ETI är ett av de absolut mest tongivande mångintressent-initiativen är detta givetvis intressant, om än ej på något vis överraskande läsning på nästan 70 sidor (det finns dock en sammanfattning på sex sidor).

Att uppförandekoder i sig inte leder till så stora förändringar är ingen nyhet, men detta handlar inte bara om en uppförandekod, detta handlar om vilken effekt ett av de mångintressentintiativ som ses som de mest seriösa har lyckats åstadkomma. Vem som helst kan anta en uppförandekod, men att ingå i ett mångintressent initiativ som FLA, ETI eller FWF ses ändå som ett bevis på att ett företag försöker lite mer. Sett från den synvinkeln så är detta även en undersökning av hur dessa mångintressent-initiativ fungerar. Föga förvånande är resultatet nedslående. De effekter som går att se är som vanligt av mer kosmetisk art. Vad det gäller hälsa och säkerhet samt barnarbete kan man se vissa effekter. Man har till och med lyckats spåra vissa effekter på löner, men då handlar det endast om att nå upp till en nivå av lagstadgad minimilön, något som borde uppnåtts i alla fall och något som är föga tillfredställande (se tidigare inlägg).

Rapportförfattarna är helt liksom de flesta andra aktörer, inklusive tongivande företag, att det som är avgörande att kunna säkerställa goda arbetsvillkor är just att säkerställa rätten till organisering. Detta på grund av att (jag vet att jag tjatar detta likt ett mantra), det är bara när arbetarna själva har en möjlighet att övervaka sin egen situation som vi får en förändring. Hur som helst är det just på denna punkt, rätten till organisering som författarna har haft svårt att se någon förändring. Detta går helt i linje med tidigare undersökningar såsom Looking for a quick fix .

Med detta skulle man kunna döma ut allt CSR arbete, man skulle kunna skylla på att företagen egentligen inte är intresserade av att säkerställa fackliga rättigheter och att det är detta som är anledningen till att ingenting händer. Men detta skulle vara att göra det lätt för sig. För att när varuproduktionen är organiserad som den är idag, när nästan all produktion är oursourcad är rätten till organisering kanske det svåraste att säkerställa. Av alla standards som normalt ingår i en hyfsad uppförandekod är rätten till organisering det svåraste att ta på. Barnarbete går att se med blotta ögat, en skitig och farlig arbetsmiljö går också att se med blotta ögat, men rätten till organisering går inte att se med blotta ögat. Det handlar om mänskliga relationer (som jag försökte, föga framgångsrikt, förklara i mitt förra inlägg).

Ponera följande; H&M skickar en kontrollant till en fabrik som frågar fabriksledningen om arbetarna tillåts att gå med i facket. Själklart svarar de ja. Kontrollanten följer upp med att fråga om det finns någon fackklubb på fabriken och fabriksledningen svarar nej. Kontrollanten frågar då varför och fabriksledningen rycker på axlarna och svarar att deras anställda inte är intresserad av en att gå med i facket. Det är väldigt svårt att bevisa motsatsen. Så frågan för ETI och för alla andra, i synnerhet klädmärken, som vill att mänskliga rättigheter respekteras i tillverkningsindustrin blir då; hur säkerställer vi att arbetarna kan gå med i facket om de vill?

Den globala fackliga rörelsen har länge förordat så kallade globala ramavtal som en del av lösningen. Globala ramavtal skulle innebära ett starkare verktyg för lokala fackliga organisationer än en uppförandekod, men det finns inget som säger att rätten till organisering blir lättare att säkerställa. Precis som en uppförandekod skulle även implementeringen av ett globalt ramavtal behöva övervakas och vad det gäller rätten till organisering så är det som sagt var mycket svårt. Än så länge finns dock inget globalt ramavtal som täcker tillverkning av kläder och därför så vet vi inte än hur det skulle fungera. En lite fågel har dock viskat i mitt öra att inom några månader så kan ett sådant vara i hamn med en av de större europeiska klädkedjorna, så vi får väl se.

Men det senaste året har en nygammal idé introducerats nämligen så kallade ”access agreements”. Detta är en vanlig företeelse i till exempel USA och är ett avtal mellan fack och företag för hur fackföreningen ska få tillgång till arbetsplatsen. I länder som Sri Lanka där kanske det största problemet är just att komma in på arbetsplatsen (eftersom de oftast befinner sig i en taggtrådsomgärdad frizon) kan detta vara en lösning.

De flesta företag som har en uppförandekod har inkluderat denna i det kontrakt man har med sin leverantör. När leverantören accepterar diverse kvalitets och priskrav accepterar man också att följa uppförandekoden, problemet är att man sällan efterlever uppförandekoden och att det är kostsamt och svårt för det köpande företaget att kontrollera huruvida uppförandekoden efterlevs eller inte. Men om man i dessa avtal också skulle inkludera ett ”access agreement” skulle detta kunna förändras. Detta skulle ge lokala fackföreningar möjlighet att kräva tillgång till arbetsplatsen för att informera arbetarna om deras rättigheter och om facket. Det amerikanska klädmärket GAP är en väldigt stor köpare från klädindustrin på Sri Lanka, om de ha ”access” klausul i sina leverantörsavtal skulle vi i ett slag få tillgång till ett stort antal fabriker på Sri Lanka, där det idag är helt omöjligt att komma in.

GAP genomför dessutom just nu ett annat mycket intressant projekt. I de regioner där GAP har många leverantörer arrangerar man möten mellan leverantörer och lokala fackföreningar, först på en regional nivå för att sedan göra samma sak på en nationell nivå, på detta sätt försöker man underlätta bättre relationer mellan arbetsgivare och fack. Detta är ett mycket bra initiativ, FTZGSEU deltog på ett sådant regionalt möte i Indien för en dryg sedan och snart kommer ett sådant möte arrangeras på Sri Lanka. GAP är en mycket stor köpare och fabriksägarna är mer eller mindre tvungna att lyssna.

Idag kan den lokala fackföreningen använda märkesföretags uppförandekoder som ett sätt att sätta press på arbetsgivare. Uppförandekoder är på så vis, om än inte så kraftfullt, ett användbart verktyg. Ett globalt ramavtal skulle fungera som ett liknande, men helt klart kraftigare, verktyg. När ett företag aktivt försöker föra samman fack och arbetsgivare, som GAP, så är det en tydlig fingervisning åt leverantören och förstärker uppförandekodens värde något, men om detta skulle kombineras med access agreement så tror jag att vi på riktigt börjar närma oss en hållbar proaktiv strategi för säkerställandet av fackliga rättigheter i globala produktionskedjor.

Varför så rädda för att komma överens?

2006-10-24T22:26:00.000-07:00

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist, jag ber om ursäkt för detta. Under denna tid har åtminstone en avgörande händelse inträffat. Free Trade Zones & General Services Union, fackföreningen jag jobbar med, har undertecknat sitt första kollektivavtal någonsin. Detta kollektivavtal blir det tredje i klädindustrin på Sri Lanka. Detta trots att denna industri är en av de viktigaste för Sri Lanka och som 275 000 människor arbetar inom (endast arbetare räknade, inte tjänstemän) och som givetvis försörjer ännu fler.

Jag har tidigare skrivit att det är extremt svårt att få en arbetsgivare att erkänna fackföreningen, men om man har lyckats med detta så är arbetsgivarna ofta extremt rädda för att ta nästa steg – att genomföra kollektiva förhandlingar och underteckna ett avtal. I en fabrik här på Sri Lanka som ägs av ett svenskt företag, som visserligen inte tillverkar kläder, menar fabriksledningen att det sedan man erkände fackföreningen nu råder en känsla av ”industrial peace and harmony” på arbetsplatsen och att det på grund av detta inte är nödvändigt med ett kollektivavtal. På så vis låter det i många fabriker, eftersom läget är så bra just nu så behövs det inget avtal. Hela tiden försöker arbetsgivarna, alltså även i de fall där de erkänt fackföreningen, glida undan.

Det är inte svårt att lista ut varför arbetsgivarna är så rädda för kollektivavtalet; ett kollektivavtal säkerställer arbetstagarnas inflytande över sin vardag och sitt liv. Detta inflytande vill företaget helst ha för sig själv. Med det är inte sagt att det är bättre för ett företag att inte ha ett kollektivavtal, däremot så tror arbetsgivarna det.

Kollektivavtalet är viktigt, utan kollektiva förhandlingar så kan inte man inte heller säga att fackföreningsfrihet råder. Men kollektivavtalet är viktigt även utöver detta. Jag sträcker mig till och med så långt att jag menar att kollektivavtalet är ett av de viktigaste instrumenten vi har för att säkerställa en hållbar utveckling i världen idag. I detta ligger att jag tror att det är handel snarare än bistånd som kommer att utrota fattigdomen i världen. Att det finns en klädindustri på Sri Lanka och att den fortsätter att växa är viktigare än något bistånd. Det som däremot är av helt avgörande vikt just för att klädindustrin (eller någon annan tillverkningsindustri) ska kunna bidra till en stabil ekonomisk utveckling och minska fattigdomen är att grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet respekteras och att de människor som säljer sin arbetskraft får skäligt betalt. Så är det inte idag, det vet vi. Frågan är hur man bäst säkerställer att så sker.

Vi vet redan att regeringar i länder med enklare tillverkningsindustri inte brukar vara speciellt effektiva när det gäller att säkerställa dessa saker. Tvärtom så är man ganska snabba med att, när man inte bara helt enkelt ser mellan fingrarna på brott mot den egna befolkningen, utarma och försvaga just dessa rättigheter, bland annat genom att instifta frihandelszoner. I detta avseende är inte Sri Lankas regering något undantag. Givetvis beror detta på att man behöver en exportindustri och för att locka till sig sådan industri måste man tillfredsställa en marknad som kräver allt lägre produktionskostnader (vilket är detsamma som löner). Nu vet vi att marknaden är mer komplex än så en rad andra faktorer en pris spelar in, men om vi ska hitta en förklaring så är detta den rimligaste.

Vi kan konstatera att Sri Lankesiska regeringen trots att man frikostigt håller arbetsgivarna under armarna, inte kommer att göra speciellt mycket för att säkerställa att arbetstagares rättigheter efterlevs. Därför måste detta göras på annat sätt. Som i många andra problematiska situationer så tror jag att den mest hållbara lösning står att finna så när källan till problemet som möjligt. Närmare bestämt i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Relationer mellan arbetsgivare, arbetstagare och fack kallas ofta för ”industrial relations”, vilket låter byråkratiskt och just väldigt industriellt. I grund och botten handlar IR om relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Sett ur detta perspektiv är alltså IR detsamma som mänskliga relationer. Relationen mellan individer mycket mer föränderlig och kanske också mer förgänglig. En dispyt och ett missförstånd kan göra vänner till ovänner ganska snabbt. Nu handlar det dessutom inte om jämbördiga vänner utan om en part med betydande makt och inflytande över den andra partens liv. Det är därför rätten till organisering är en så avgörandemänsklig rättighet, det möjliggör för arbetstagarna att använda sitt stora antal som en styrka. Om goda de industriella relationerna är goda på ett företag så existerar det antagligen ett kollektivavtal, det är viktigt för att ett sådant avtal säkrar de goda relationerna över tid, om man är överens om hur saker ska gå till minskar risken för problem.

Nu är det uppenbart att arbetsgivarna inte håller med om detta. De menar tvärt om att om det råder goda industriella relationer så behövs det inget kollektiv avtal, relationerna är ju bra ändå. Det goda i den relationen vilar dock endast på arbetsgivarens goda vilja, om arbetsgivaren vill ändra villkoren kan han göra det när som helst. Om han gör det kommer givetvis fackföreningen att vidta stridsåtgärder och då kan arbetsgivaren peka på fackföreningen och säga att det var de som vidtog stridsåtgärder och förstörde de goda relationerna. På detta sätt läggs alltid bevisbördan på fackföreningen.

Vill man bygga en stabil utveckling så måste alla parter ha inflytande, detta innebär att någon måste ge ifrån sig av sin makt, i detta fall arbetsgivarna. När de gör klart att detta är något man vägrar att göra, då kommer fackföreningarna inte att ge upp utan ta upp kampen. När den kampen går framåt så är det också ett framsteg för demokratin och ett bakslag för fattigdomen. Därför måste vi säkerställa att fackliga rättigheter respekteras. Detta är viktigt att vi som konsumenter tänker på och detta är än mer viktigt att företag som producerar sina varor i länder som Sri Lanka tänker på. Vi har alla en roll att spela.

Lön som går att leva på: 12 504 rupies, Lön idag: 5500 rupies

2006-09-28T10:30:00.000-07:00

Jag har i tidigare inlägg nämnt att lönerna i klädindustrin är mycket låga, detta i synnerhet om man jämför med levnadsomkostnaderna. Nu har jag fått lite mer kött på benen i denna fråga och vill därför dela med mig av lite ny information.

Idag presenterades en studie gjord av Alarm (Apparel Industry Labour Rights Movement) på ett seminarium/presskonferens. Antalet deltagare var stort press, arbetsgivare och departement var alla välrepresenterade. Alarm är en koalition som består av fem fackföreningar och fem NGO:s och som bildades i och med utfasningen av kvotsystemet eftersom man ansåg att i den allmänna debatten så hade arbetstagarnas perspektiv och rättigheters förbisetts. Nu fungerar man som något av en lobby/research grupp. Studien som presenterades igår handlade om lönerna i klädindustrin och var ett av de mest seriösa försök att definiera vad som utgör en rimlig levnadslön i klädindustrin på Sri Lanka.

Levnadslön eller ”living wage”, är ett begrepp som har funnits med ett bra tag i anti-sweatshop-debatten. Det är ett begrepp som används i Clean Clothes Campaigns modellkod, det är ett begrepp som har funnits med i de utkast till Globala Ramavtal som ITGLWF har visat upp, det finns också med i ett antal Multi Stakeholder initiativs uppförandekoder. Problemet är dock att rent konkret kvantifiera vad en levnadslön i själva verket är. Man brukar säga att det ska räcka till; mat, tak över huvudet, kläder, hygienartiklar, man ska kunna gå till doktorn, man ska kunna försörja åtminstone en halv familj, man ska kunna skicka sina barn till skolan och man ska kunna spara lite pengar. Men detta är fortfarande inte reda siffror och detta faktum används ofta av företag, både tillverkare och klädmärken, för att visa på att levnadslön är ett omöjligt krav.

Givetvis är det svårt att ange en generell formell för något som detta. Många faktorer, som kan skilja sig stort från plats till plats, spelar in. Men vad Alarm här på Sri Lanka har gjort är att åtminstone räkna ut vad en levnadslön är här.

Man har gått till grunden med alla tänkbara variabler. Man har genomfört en omfattande undersökning och intervjuat 800 arbetare, noga undersökt vad mat, boende m.m. kostar i områdena kring fabrikerna, vilka andra kostnader arbetarna har, om de har en familj att försörja och så vidare. Man har till och med beräknat hur många kalorier en arbetare måste få i sig varje dag samt hur många rupies varje kalori kostar. Denna metodologi gör givetvis att det inte går att göra några generaliseringar, resultaten är väldigt specifika för klädindustrin på Sri Lanka. Å andra sidan är säger resultaten väldigt mycket om den faktiska situationen för klädarbetare på Sri Lanka. Studien i sig visar också att det faktiskt är möjligt att räkna ut en levnadslön och metodologin kan givetvis användas av andra.

I studien rekommenderas två olika nivåer av levnadslöner. En högre för arbetare som arbetar i frizonerna och en lägre för de som arbetar i fabriker utanför frizonerna. Detta beror på att kostnaderna för mat, kläder och boende är alla väsentligt mycket högre i frizonerna och i dess omedelbara närhet. Det inte är helt ovanligt att klädföretag i Sverige och annorstädes påpekar att lönerna i exportindustrin är högre än i den inhemska industrin, men eftersom stora delar av exporterande industri just finns i frizoner runt om i världen så är det inte otänkbart denna högre nivå helt enkelt äts upp.

Hur som helst; en levnadslön för en arbetare i någon av frizonerna på Sri Lanka skulle vara 12 504 rupies vilket motsvarar ca 980 svenska kronor. En levnadslön för en klädarbetare utanför frizonerna skulle vara 10 183 (vilket för övrigt råkar vara exakt vad DEM Collective betalar de anställda i sin fabrik).

Den genomsnittliga lönen för en arbetare i en klädfabrik på Sri Lanka idag är 5500 rupies vilket motsvarar ca 430 kronor. Nu undrar ni säkert hur man då kan överleva på knappt hälften av det man behöver för att överleva – och det undrar jag med. Det man inte gör när man inte tjänar tillräckligt är att man inte sparar pengar, man utbildar sig inte och man kan kanske inte kan gå till doktorn när man ofta som egentligen borde. 5500 är alltså den genomsnittliga lönen och den ligger ändå under fattigdomsgränsen om man går efter FN:s två dollar om dagen, 27 % procent av de intervjuade arbetarna tjänade mindre än 4000 rupies, trots att den lagstadgade minimilönen är 4500 rupies. 5,5 % tjänade mindre än 3100 rupies och lever därmed enligt FN:s normer i absolut fattigdom. Det står helt klart att klädarbetarna tjänar långt mycket mindre än vad de borde, trots att man ofta är välutbildade, disciplinerade och arbetar hårt.

Men om lönerna ska höjas uppstår givetvis en kostnad som måste absorberas någon annanstans. Rapporten ger oss fyra möjligheter:

• Pris
• Vinst
• Produktivitet
• Antal anställningar

På denna punkt har heller inte rapporten något klart svar. För att prishöjningar ska vara möjliga så måste ju givetvis köparna, klädföretagen, agera radikalt annorlunda mot vad de gör idag, vilket ju också arbetsgivarna är snabba med att påpeka – det är inte vårt fel de är de globala klädföretagen.. Kanske är det mer troligt då att företagen skulle ta från sin profit. Men enligt Ajith Dias som är vice ordförande i JAAF så var den samlade vinsten för Sri Lankas klädindustri förra året 140 miljoner dollar, medan en höjning av lönerna till den föreslagna nivån skulle kosta 160 miljoner dollar. Jag säger att det är en bit på vägen i alla fall. Flera arbetsgivare i publiken menar att man gärna skulle man ju inte göra något hellre än att betala högre löner om man bara kunde , men det har väl å andra sidan arbetsgivare sagt i alla tider. Men det är ingen som ifrågasätter nödvändigheten i höjda löner. Som det ser ut idag så är lönerna helt enkelt för låga och Alarms rapport ger oss detta faktum svart på vitt.

För att det ska vara möjligt att utveckla en hållbar strategi för klädindustrin på Sri Lanka måste arbetsgivare och fackföreningar agera gemensamt. Lönerna måste höjas, att betala folk för lite är ingen långsiktigt hållbar strategi. Om inte annat behöver detta göras för att locka arbetskraft till industrin.

Garment without Guilt 3

2006-09-26T17:15:00.000-07:00

Tidigare har jag skrivit om att regeringen på grund av kriget infört en reglering som hindrar arbetare inom en stort antal sektorer att t.ex. strejka eller vidta några andra stridsåtgärder. På detta sätt bakbinder man helt och hållet de fackliga organisationerna Detta också är en helt klar kränkning mot ILO:s kärnkonventioner som Sri Lanka har ratificerat.

Denna lagstiftning har lett till kraftiga protester och igår genomfördes ett möte där ett stort antal fackföreningar uttryckte sin ilska över denna reglering. TV var närvarande och sände ett reportage redan går kväll. Detta ledde till att arbetsmarknadsministern idag i TV:s morgonsoffa lovade att dra tillbaka denna reglering. En seger vilket givetvis känns bra, bara det att detta är saker som man borde kunna ta för självklara.

Denna morgon mötte vi några av de riktiga höjdarna inom Sri Lankas klädindustri. Vi möte JAAF:s ordförande som också är VD för Brandix som är den absolut största arbetsgivaren i klädindustrin här. Man har ca. 20 000 anställda på 12 fabriker, plus att man äger fabriker utomlands i till exempel Indien. Så herrarna vi mötte denna morgon leder både branschorganisationen och det största företaget. Vi var här för att diskutera den kampanjen Garments without Guilt som JAAF lanserat för att marknadsföra den Sri Lankesiska klädindustrin samt den ”motkampanj” som vi lanserat.

Vi får höra en lång utläggning om hur osäker framtiden är för Sri Lankas klädindustri. Exporten i juli i år var 14% mindre än juli 2005. För de flesta varugrupper minskar exporten drastiskt, detta gäller de varugrupper som inte längre är belagda med kvoter över huvudtaget. Inom några varugrupper står man sig än stark, men detta är de varugrupper där kvoterna gentemot Kina fortfarande gäller och om ett år är dessa kvoter borta. Regionen är stark, Indien går framåt och det gör också Bangladesh. Sri Lanka har den sämsta tillväxten av dessa, den enda i regionen som det gått sämre för är Nepal som numera är helt ute ur leken. Mycket talar för att Sri Lanka kommer att gå samma öde till mötes menar JAAF representanterna. Dessutom har både Kina och Indien har högre produktivitet. På grund av detta kan inte arbetarna kräva högre löner.

Vi förklarade att vi givetvis inte vill sabotera klädindustrin, det ligger knappast i medlemmarnas intressen. Enligt grundtanken med Garment without Guilt, att marknadsföra Sri Lankas klädindustri som mer etisk, låter som en superbra ide, bara det att man då givetvis också måste se till att ”etiken” och goda arbetsvilkor också råder. Därför är vår (fackföreningarnas) kampanj ett sätt att hjälpa JAAF genom att exponera de arbetsgivare som inte strävar åt Garment without Guilt, utan åt motsatt håll. De stora hotet mot klädindustrin i Sri Lanka är arbetsgivare som beter sig illa och svärtar ner bilden av Sri Lankas klädindustri, inte de fackföreningar som försöker förbättra arbetsvillkoren.

JAAF menar också att fackföreningar istället för att kräva högre löner hela tiden borde klura på hur de kan hjälpa till att förbättra produktiviteten. Vi upplyser JAAF om att på Trelleborgs fabrik i Biyagama ökade produktiviteten med 7% efter det att fackföreningen erkändes, vi säger åt dem att kontakta ledningen för fabriken Jaqalanka som marknadsför sig med det faktum att det finns en fackförening på fabriken.

JAAF drar istället upp gammal skåpmat om fackföreningar som har drivit företag i konkurs genom att kräva mer betalt. Samma gamla visa som arbetsgivare alltid har dragit. Vi fick även höra den gamla klyschan att anledningen till att det inte finns fackföreningar i klädfabrikerna inte nödvändigtvis behöver bero på anti-fackliga arbetsgivare utan lika gärna kan bero på att arbetarna helt enkelt inte vill gå med i facket. JAAF säger att relationen mellan dem och fackföreningarna behöver en nystart, men samtidigt drar det hela tiden upp historien. Men det var vi som tog initiativ till detta möte. JAAF hade inte någon som helst kontakt med fackföreningarna innan man lanserade Garment without Guilt.

Så varför vill JAAF träffa oss nu? Kanske för att det har begått det strategiska misstaget att lansera en kampanj som handlar om goda arbetsvillkor utan att överhuvudtaget kontakta berörda fackföreningar, den enda trovärdiga partnern för en sådan kampanj. De har målat in sig i ett hörn, de hävdar att arbetsvillkoren är goda men facket hävdar motsatsen. JAAF vet att vi har kontakt med flera av de större märkena, d.v.s. deras kunder, och de vet vilket nätverk vi sitter på med konsumentgrupper i väst. Därför var det tvugna att denna gång åtminstone acceptera ett möte.

Mötet resulterade knappast i något konkret, men det hade ingen heller väntat sig. Vi ville bara markera att vi var seriösa och att vi kommer att fortsätta med vår kampanj tills vi ser konkreta förändringar. Om JAAF vill säkerställa goda arbetsvillkor måste de givetvis också se till att deras medlemmar lever upp till detta.

Tsunami, hårt jobb och obetalda löner

2006-09-19T23:44:00.000-07:00

Jag har lärt mig att jobba hårt här, det är en sak som är klar. Jag har en ledig dag varannan vecka. Givetvis är det kul och jag har gått med på att göra det, men när man når slutet av en 14-veckors period, då är man ganska trött. Så är det i detta nu, och då avslutade vi denna period med en resa som påbörjades i måndags klockan halv två på morgonen och avslutades klockan 10:00 tisdag kvällen. 80 procent av den tiden tillbringades i en bil på skumpiga och slingriga vägar. Så nu är man lite mör.

Det var hur som helst en mycket intressant resa. Vi skulle titta på ett antal tsunami återuppbyggnadsprojekt. Efter den tragiska katastrofen för snart två år sedan så vimlar det av biståndsprojekt och västerlänningar här. Biståndsorganisationer står i kö för att ge tsunami hjälp. Vad som uppstår är ett rent infrastrukturellt problem; hur ska alla dessa pengar slussas ner till de som behöver den? För att lyckas med detta måste man ha lokala partners. Alltså blir det huggsexa om de trovärdiga sådana som finns. Och bland dessa återfinns bland annat Free Trade Zones and General Services Employees Union. Följaktligen så är man ansvariga för flera hundra husbyggen (som också ska gå till arbetare som miste sina hus) samt till byggandet av 3 skolor. ”Beställarna” av projekten är bland annat Trade Union Congress (brittiska LO), Oxfam Belgium, nederländska Novib.

Så här ser det ut för många organisationer. Och det är ju bra att det finns resurser och hjälp, men problemet blir att denna hjälp, som så mycket annat, ibland är något kortsiktig. Det ska gå snabbt, man vill se resultat. Trade Union Congress, som väl annars är att betrakta som seriösa, ville att ”deras” hus skulle bli klara på en månad. När det ska gå snabbt tas ibland knasiga beslut. Till några av de hus som FTZ&GSEU som är ansvariga för upptäckte man att byggmästaren hade använt asbestmaterial till taken. Av någon konstig anledning så är inte asbest förbjudet att använda i Sri Lanka.

Med oss på resan har vi Eric som är Tsunami Programme Officer för Oxfam Belgium. Han menar att kvalitén på det stora hela är väldigt låg.

- Vi har råkat ut för problem som asbesttaken, men på det stora hela tycker jag att vi (Oxfam) håller ganska bra kvalité (taken har gjorts om, Joels anm). Men i många fall är projekten jag ser extremt dåliga. Husen som byggs håller extremt låg standard, ofta är husen som byggs långt mycket sämre än de hus som folk hade innan Tsunamin.

Detta problem har uppstått trots att varenda biståndsorganisation med någon form av självaktning, ett stort antal nationer samt andra typer av organisationer har projekt här (och i resten av de Tsunami drabbade länderna). När hela världens främsta hjärnor inom området utvecklingssamarbete koncentrerar sig på att lösa ett och samma problem kunde man ju tänka sig att det skulle leda till kvalitativa och långsiktiga projekt. Men dessvärre ser det inte ut på det sättet om man får tro Eric och Anton. Tvärtom så har det nu genomförts ett stort antal projekt vars kvalité man kan ifrågasätta och dessa projekt är ändå för få. Sri Lankas regering uppskattade antalet förstörda hus till 80 000, men fram till dags datum bara byggts ca 12 000 hus. Och nu håller de flesta organisationer på att ”fasa ur” sina projekt. Vad detta säger om världens biståndsorganisationer kan vi ju ta att klura på.

När vi är på väg hem på tisdag kvällen måste vi ta en sväng förbi frizonen Koggalla. På en fabrik har inte arbetarna fått ut sina löner, de skulle ha betalats för 10 dagar sedan. Detta är inte första gången som det händer, tidigare har arbetarna spontant strejkat när det har inträffat och då fått sina löner. För en månad sedan bestämde man sig för att bilda en fackförening och blev medlemmar i FTZ&GSEU. När arbetsgivaren nu återigen skiter i att betala ut lönerna, vill man åter gå ut strejk. Anton tror dock att arbetsgivaren den här gången medvetet provocerar arbetarna för att de ska gå ut i strejk.

Nyligen har en ny lag trätt i kraft som ännu inte är prövad till fullo. Den nya lagen går ut på att på grund av säkerhetsläget anses vissa branscher så känsliga att de inte får störas av konflikter, exportindustrin anses vara en av dessa. Detta innebär i princip att alla former av strejker, maskningsaktioner och dylikt är förbjudna. Lagen har dock inte tillämpats än i ett fall som detta. Anton tror att arbetsgivaren i detta fall vill försöka använda den nya lagen för att snabbt och effektivt krossa den nystartade fackföreningen. Arbetarna är förbannade och vill gå ut i strejk på en gång. En lång diskussion följer och i skrivandets stund vet jag inte hur arbetarna bestämde sig för att göra.

Detta visar hur som helst återigen att fabriksägare här ofta agerar som helt samvetslösa skurkar. Garments without Guilt, ja det i alla fall uppenbart att arbetsgivarna inte känner någon form av skuld. Det visar också hur staten försöker använda kriget för att förhindra arbetare att tillvarata sina rättigheter, det behövs väl knappast påpekas att denna lag är helt oförenlig med de ILO-konventioner som Sri Lanka ratificerat.

Nu ska jag njuta av min lediga dag.

Bilderna föreställer ett skolprojekt, glada skolbarn samt strejksugna arbetare.

Anton, Neil, jag och hala arbetsgivare

2006-09-19T23:42:00.000-07:00

I lördags hade jag, Anton och Neil Kearney ordnat möten med några fabriksägare. Det var mycket intressant att delta på dessa möten och visade verkligen hur problematisk situationen kan vara. Fabriksägaren vi träffade var från Hong Kong och han också med sig sin HR chef som var lankes. Till skillnad från många andra arbetsgivare så hade dessa åtminstone erkänt fackföreningen. Problemet är att de nu inte var intresserade av att gå så mycket längre än så.

I de flesta länder så har facket laglig rätt att kräva av arbetsgivaren att medlemsavgifterna till fackföreningen dras av från direkt från den anställdes lön och betalas direkt till fackföreningen. Detta kan låta som en liten detalj, men ni kan säkert förstå vilket arbete det innebär att gå runt till 14 000 medlemmar varje månad och ”för hand” kräva in medlemsavgifterna. Hur som helst har fabriksägaren vi mötte i lördags vägrat att göra så. Man har till och med hävdat att det är olagligt. Detta är ren nonsens, lagtexten är helt klar att om den anställde har givit sin tillåtelse så arbetsgivaren skyldig att dra av medlemsavgiften på lönen. Problemet är att arbetsgivaren har råd med en dyr advokat som säger att det inte alls förhåller sig på detta vis. Fackföreningen har inte råd med en dyr advokat.

Denna situationen är väldigt vanlig och extremt frustrerande. I många olika fall är det uppenbart att arbetarna och facket har rätten på sin sida, men arbetsgivarna drar igång rättsprocesser där man hävdar motsatsen. Även om fackföreningen får rätt i slutändan så går det åt extremt mycket arbete och energi bara för att se till att lagen respekteras.

För facket här är det ofta extremt svårt att ens få till ett möte med arbetsgivarna, de vägrar helt enkelt att prata med facket, även i de fall där man erkänt fackföreningen som förhandlingspart. I de lägena är det mycket bra att vara en del av global federation. Det är, av någon konstig anledning, mycket lättare att få arbetsgivarna till ett möte när vi säger att Neil också ska vara med på mötet.

På kvällen gav jag som vanligt en engelska workshop för arbetare i frizonen Biyagama. Trots att ett antal nya ansikten hade dykt från förra lördagen så var vi färre än vanligt. En större gäng i klassen som alla arbetar på samma fabrik hade varit tvungna att arbeta över idag. Den lagstadgade arbetstiden i frizonerna på Sri Lanka är 45,5 timmar i veckan. 8 timmar på veckodagar och lite kortare på lördagar. Detta är en helt rimlig lagstiftning. Problemet är, som jag tidigare sagt, är att man sätter upp så höga production targets att det är omöjligt att hinna på den reguljära arbetstiden och resultatet blir omfattande övertid.

Återigen; arbetarna har rätten på sin sida, men arbetsgivarna gör som de vill. Hala som ålar. Nu måste vi se till att ovan nämnda arbetsgivare inte smiter iväg, vi måstet få till ett nytt möte med ovan nämnda arbetsgivare inom de närmsta veckorna, denna gång utan Neil.

Garment without Guilt 2

2006-09-15T16:36:00.000-07:00

Idag lanserade vi (Free Trade Zones & Gerneral Services Employees Union, National Workers Congress, Progres Union och National Association of Trade Union Research and Education), en motkampanj för att kontra de Sri Lankesiska arbetsgivarnas marknadsföringskampanj Garment without Guilt. Eller vi ska väl inte säga att det är en motkampanj, självklart tycker alla organisationer ovan att det är alldeles utmärkt att marknadsföra Sri Lankas klädindustri, men man bör kanske också leva upp till det man lovar.

Mohammed från Friedrich Ebert Stiftungs lokala kontor hade hjälpt oss att göra logga och en banderoll och amerikanska fackföreningsrörelsens Solidarity Center hade hjälpt oss att finansiera en lokal.

Presskonferensen började klockan 10. En halvtimme tidigare plockade jag och Anton upp en extremt trött Neil Kearney på Hilton Colombo. Neil är generalsekreterare för International Textile, Garment and Leather Workers Federation ITGLWF som är den globala federationen för klädarbetarfack. Dagen innan hade både han och Anton varit på samma möte i Delhi. Vi trodde att han hade tagit en direkt flight kvällen innan och var utvilad, men det visade sig att Neils flight hade blivit försenad och han hade checkat in på hotellet 45 minuter innan vi plockade upp honom. Neil skulle bidra med lite internationell känsla och tyngd till vår presskonferens, vilket han också trots sömnbrist lyckades med.

Det blev en bra presskonferens. Klimatet är dock annorlunda här, jämfört med i Sverige. Fackföreningar betraktas med stark skepsis. Både av media och av vanligt folk. Eller som Anton Marcus sa i ICFTU rapporten jag skrev om för ett tag sedan; ”Det tar lång tid att förklara att vi inte är terrorister”. Detta tycker jag nog att man kunde varit lite mer förbered på. När man vet att man ska möta skeptiska journalister är det verkligen viktigt att ha snabba och framförallt tydliga svar. Nu kändes det snarare som många i panelen utgick från att alla journalister förstod varför rätten till organisering var helt avgörande för om arbetsvillkoren är goda eller inte.

Hur som helst kändes det ganska lyckat, både TV, radio och tidningar var representerade. Vi får väl se ikväll och imorgon hur resultatet blev. Det har varit väldigt roligt och spännande jobba gentemot media här. Jag har gjort liknande i Sverige många gånger. Jag trodde nog att det skulle vara större skillnad, men media verkar funka likadant överallt. Måste säga att det verkar lite lättare att få journalister att komma till en press konferens här.

Neil stannar över helgen och vi har ordnat en hel del möten med fabriksägare. Det ska bli spännande. När Neil är här blir det uppenbart vad viktigt det är för en liten fackförening som verkar i en fackföreningsfientlig miljö att vara medlem i en global facklig federation. I en sådan miljö som behöver man styrkan och det moraliska stödet från hundratals andra fackföreningar från hela världen. ”Vi är inte ensamma”, är en känsla som många arbetare ger uttryck för, ”vi är en del av en global rörelse”.

Finns det ett val?

2006-09-14T03:48:00.000-07:00

Att arbeta i en klädfabrik på Sri Lanka är tungt. Arbetsdagarna är långa, oljudet i klädfabrikerna är högt, lönerna är låga och arbetstakten är snabb. Att försöka göra någonting åt situationen är svårt. Men när jag åker ut till frizonerna så är det inga offer jag möter. Det är stolta individer som vill och försöker förändra sin situation, det är människor som vill ta makten i sina egna händer.

Beslutet att lämna sin hemby för att arbeta i en klädfabrik är ett stort steg, det finns ett socialt stigma knutet till klädindustrin. Klädfabriksarbeterskan är i folks ögon en något misslyckad, sorgsen och tragisk individ. Arbetar du i någon av frizonerna lever du också nästan helt avskärmad från resten av samhället i små enklaver. De som arbetar här gör det kanske i fyra eller fem år för att spara ihop lite pengar. Ytterst få gifter sig, skaffar barn och skapar sig ett liv här. Det är helt enkelt inte en miljö som inbjuder till det. Frizonen med alla dess fabriker ligger i mitten och runt omkring den enkla baracker där arbetarna bor. Det finns lite affärer och dylikt i anslutning till bostäderna, men inte så mycket mer.

Om man inte vill arbeta inom klädindustrin men ändå tjäna ihop lite pengar så finns det ett huvudsakligt alternativ och det är att arbeta som hushållerska i utomlands. I Singapore, Italien, Kuwait, Saudi Arabien men framförallt i Libanon efterfrågas lankesiska hembiträden. Detta är arbeten som betalar sig bättre än klädindustrin men riskerna är definitivt större. Man vet inte vart man hamnar. Just nu är tidningarna fulla av historier om Lankesiska flickors skräckhistorier från krigets Beirut. Förutom krigets fasor har många också fått utstå extremt kränkande behandling av sina arbetsgivare. Både före och under kriget har många blivit misshandlade, förbjudna äta, utsatta för syraattacker och sexuellt trakasserade och utnyttjade.

Trots detta så väljer många att arbeta som hembiträde istället för att ta ett arbete inom klädindustrin. Det säger en del om vilket rykte de arbetsgivarna inom klädindustrin har här.

Men de människor som jag möter är inte nedtryckta och deppiga, där är förbannade. Förbannade för att arbetsgivarna inte respekterar deras rätt att organisera sig, förbannade för att de måste nå allt högre produktionsmål varje dag, vilket innebär att de måste arbeta över (arbetstiden är reglerad i lag, men genom att sätta upp höga mål för hur mycket man ska producera tvingas arbetarna att jobba över) och slutligen jäkligt förbannade för man ändå tjänar en extremt låg lön. Man arbetar hårt för att förändra situationen, blir lika hårt motarbetade men man ger inte upp. Och sakta, sakta vinner man mark. På fler och fler fabriker vinner man erkännande.

Och arbetsgivarna bör också tänka om, om inte annat för deras egen skull. Just nu finns det 30 000 lediga jobb som man inte hittar folk till.

Vad gör jag här?

2006-09-10T22:17:00.000-07:00

Kanske har det varit otydligt vad jag egentligen sysslar med här. Jag är här på uppdrag av de svenska fackförbunden IF Metall och Handelsanställdas Förbund, till följd av en förfrågan från Free Trade Zones & General Services Employees Union (FTZ&GSEU). Mina uppgifter här är av ganska olika slag, men alla är på något sätt kopplade till området kommunikation.

Just nu så arbetar jag med ett case på en fabrik som heter Workwear Lanka, som jag tidigare skrivit om, där jag försöker få främst europeiska kunder till denna fabrik att sätta press på sin leverantör att sluta med sina antifackliga aktioner och istället erkänna fackföreningen. Detta gör jag genom att kommunicera med NGO’s och fackförbund i Europa som i sin tur sätter press på de kunder till Workwear Lanka som finns i respektive land. Detta är en viktig strategi för FTZ&GSEU för att lyckas organisera i det starkt antifackliga klimat som råder i frizonerna.

Jag arbetar också med en kampanj som snarare bygger på solidaritet mellan Lankesiska fackföreningar som organiserar klädarbetare än på internationell solidaritet. Denna kampanj är riktad mot den Lankesiska klädindustrins branschorganisation JAAF. Poängen med denna kampanj är att, JAAF talar med kluven tunga. Internationellt försöker man marknadsföra Sri Lankas klädindustri med argumentet att arbetsvillkoren är bra på Sri Lanka. Samtidigt så har majoriteten av JAAF:s medlemmar en starkt antifacklig attityd och i en rad fall, bland annat Workwear Lanka fallet, så bryter man mot en rad grundläggande rättigheter i arbetslivet.

För det tredje så håller jag varje lördag engelska workshops utanför frizonen Biyagama och varje söndag utanför frizonen Katanuyake. Deltagarna i dessa workshops är vad FTZ&GSEU kallar för Second Level Leaders, vilket är lokalt förtroendevalda från olika fackklubbar. Engelska lektionerna har vi precis dragit igång, i helgen genomfördes tillfälle nummer två.

Syftet med min vistelse på Sri Lanka är att jag ska stärka, på kort och lång sikt, FTZ&GSEU:s kommunikativa kapacitet, i synnerhet när det gäller grupper i västvärlden. Men lika mycket är jag här för att lära mig och för att berätta för er i Sverige hur vardagen, arbetet och den fackliga kampen går till här. Mitt främsta verktyg för detta är denna blogg. Givetvis kommer jag också att bära med mig dessa erfarenheter hem för att kunna berätta vidare.

Förmågan att kommunicera över gränserna har för många fackliga rörelser i länder som Sri Lanka har blivit en mycket viktig del av den fackliga strategin. När allt större del av de varor produceras i en del av världen och konsumeras i en annan måste den fackliga kampen också föras över gränser. Detta är kanske något som den svenska fackföreningsrörelsen har insett, inte minst är det stora andelen fackliga organisationer som är medlemmar i Rena Kläder och Rättvisemärkt ett bevis på detta. Men den fackliga globala solidariteten måste gå bortom det ganska snäva konsument perspektivet. Hur vi agerar som konsumenter är viktigt men ofta handlar detta om att påverka de enskilda medlemmarna att handla Rättvisemärkt och därigenom visa sin fackliga solidaritet. Ibland sväller konsumentperspektivet till gälla hela organisationen och all deras upphandling vilket ju givetvis är bra.

Men facklig solidaritet är inte samma sak som vissa konsumtionsmönster. Global facklig solidaritet är när man gemensamma aktioner uppnår framgångar. Vill vi se en riktig effektiv facklig solidaritet så måste den fackliga rörelsen i Sverige använda sin styrka på hemmaplan för att stötta fackliga kamrater till exempel här i Sri Lanka. Detta kan göras på olika nivåer i den fackliga organisationen. Men många gånger har detta visat sig svårt att genomföra. Vid ett flertal tillfällen när ett svenskt företag eller ett svenskt företags leverantörer agerat klart antifackligt. I en stor del av dessa fall har det varit svårt att mobilisera den lokala fackklubben i den svenska fabriken, butiken eller lagret. Ofta har man då resonerat som klädföretagen resonerade för tio år sedan, man är rädd för att svärta ner företagets namn vilket man antagligen tänker kan leda till nedskärningar som sedan leder till uppsägningar.

Detta är ett bakvänt sätt att resonera. Det finns ett sunt, och klart uttalat, egenintresse i den fackliga solidaritets tanken; ingen arbetare någonstans tjänar på att någon annan får det sämre. Det är med denna tanke som den fackliga rörelsen kan bli sant global istället för snävt nationalistisk. Och när kapitalet och företagen är globala så måste också den fackliga rörelsen vänja sig vid att arbeta över gränser. Därför är den globala fackliga solidariteten inte någon välgörenhet, den är ett måste om man vill behålla sin styrka på lång sikt.

Så detta är syftet med min vistelse här, jag ska stärka FTZ&GSEUs förmåga att kommunicera globalt och förklara för er hur det fackliga arbetet går till och vilka utmaningar man möter här.

Jag har en ny frisyr. Den kostade mig 150 rupies, vilket är ca 12 kronor. Nu låter ju detta billigt, men med tanke på att en klädarbetare har 4500 rupies som ingångslön är det inte så billigt. Ett stort problem är att levnadsomkostnaderna är stora här. Jag kommer tillbaka till detta i kommande inlägg.

PS. Givetvis är också det fackliga biståndet en viktig del av den fackliga globala solidariteten. Mer om detta på LO-TCO Biståndsnämnds hemsida.

Livet rullar vidare även utan kvoter

2006-09-06T17:06:00.000-07:00

Det går ganska bra för klädindustrin på Sri Lanka, eller i alla fall bättre än vad någon trodde för några år sedan. Som jag tidigare har nämnt så togs de kvoter, som tidigare reglerade handeln med kläder, bort årsskiftet 2004/2005. De flesta prognoser som gjordes inför denna händelse var nästan all klädindustri omedelbart skulle flytta till Kina. Detta var också något som många arbetsgivare i Indien, Thailand, Bangladesh, Sri Lanka, ja i stort sett överallt hotade med; Om ni inte ställer upp på lägre löner och längre skift kommer all industri att flytta till Kina. Sri Lanka beräknades förlora mellan 80 000 och 100 000 arbetstillfällen.

Idag deltog jag i ett seminarium som bar det något långa namnet Assessment of Gender Related Labor Transition Issues Resulting from the expiration of the Multi Fibre Arrangement (MFA), som hölls i en väl luftkonditionerad lokal på Hilton Hotel. I stort var seminariet en presentation av en studie gjord av har Institute of Policy Studies of Sri Lanka . Studien var beställd och betalad av USAID, den amerikanska motsvarigheten till Sida. Syftet med studien var att titta på vilka effekter på klädbranschen som utfasningen av MFA verkligen gav.

Till att börja med kan man konstatera att effekterna blev mindre dramatiska än väntat. 50 fabriker har stängt sedan 2004, vilket innebar att tio tusen arbetare blev av med sina jobb. Samtidigt har dock 20 nya fabriker öppnat. Faktum är att fler arbetar inom klädindustrin idag än 2004. Det är en ytterst liten ökning, från 238 000 till 242 0000, men eftersom alla trodde att minst 80 000 jobb skulle försvinna är detta anmärkningsvärt. Det som har hänt är att tillväxten inom industrin har minskat från 9,9% 2004 till 6,05 2005. Likaså har ökar inte exporten lika kraftigt som tidigare, 3,52% 2005 jämfört med 10,59% 2004. Vad vi ser är alltså minskad ökning, men inte en minskning.

Denna minskade tillväxten kan också ha helt andra förklaringar. Det råder brist på arbetskraft i klädindustrin i Sri Lanka. Många klädfabriker producerar inte full kapacitet av den enkla anledningen att man har svårt att hitta arbetskraft. Detta är givetvis ett guldläge för en fackförening. På seminariet var dock denna rörelse något underrepresenterad, där satt främst akademiker, folk från departement och branschorganisationer. Mellan dessa utvecklas en intressant diskussion om hur den Sri Lankesiska klädindustrin ska klara sig i framtiden.

Det man inte kan förstå är varför det är så svårt att locka folk till klädindustrin. Man pratar om att bilden av klädarbetaren inte är tillräckligt glamorös, kanske borde man annonsera, eller byta ut vissa titlar. Machine operator låter inte så bra – kanske kan man hitta en fräsigare beteckning. Man borde påverka de som skriver manus till TV-serier att beskriva yrket lite mer glamoröst. Som ni förstår blir det en ganska konstig diskussion med bitvis en stor brist på självinsikt. De mest effektiva och trovärdiga ambassadörerna för klädindustrin i det här avseendet är givetvis de som jobbar i fabrikerna. Om de tycker att tillvaron är skit så är det vad de kommer att berätta för sina systrar och kompisar när någon gång om året kommer hem. Men om hon uppskattar sin tillvaro och sitt jobb så är det vad hon kommer att berätta.

Ett annat problem är också att folk inte stannar i industrin så länge, 75% av de som arbetar i klädindustrin har gjort det mindre än fem år. Också detta beror givetvis på att det är för slitigt och för dålig arbetsmiljö och lön. Också detta har ju den givna lösningen att höja levnadsstandarden för klädarbetarna. Levnadsförhållandena är dåliga för klädarbetarna håller alla med om, men man menar samtidigt att lönen är bra, det är levnadsomkostnaderna som är för höga. Dessutom har ju arbetsgivarna skrämt hela arbetskraften med att snart kanske klädindustrin går under, så då är det väl ingen som har börjat arbeta med en tanke på att stanna så speciellt länge.

Det ser hur som helst ut som att Sri Lankas klädindustri har klarat sig bra, även utan kvotsystem, men för varje år ökar konkurrensen om på den globala klädindustrin. Och helt kvotfri är ju inte klädhandeln, de extra insatta kvoterna mot Kina tas bort 2008. Och snacket går givetvis redan om att det är då den riktiga smällen kommer.

Om någon undrar hur det var med genusperspektivet, ordet gender fanns ju med i titeln på seminariet, så kan jag säga att det undrade jag också. Förutom att siffrorna vare uppdelade på kvinnor och män så fanns det inget som tydde på en sådan analys, men jag antar att man ville skapa rätt bild av seminariet.

Ny intressant rapport

2006-09-03T22:00:00.000-07:00

Fler och fler av omvärldens blickar riktas mot frizonerna på Sri Lanka och de fackliga rörelser som verkar här. Antalet utländska besökare till vårt lilla kontor är stort. Säkerhetsläget har fått en hel del männsikor att stanna hemma i Europa, i annat fall skulle vi princip ha några ”studiebesök” varje vecka. Lägligt till att jag precis har kommit ner hit så har International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU) valt att titta lite närmre på utvecklingen här. I augusti släppte man en högst läsvärd reportageskrift om den fackliga organiseringen i frizonerna på Sri Lanka. På åtta sidor med mycket och liten text hinner man ge en bra bild av läget.

Det är tre fackföreningar som är aktiva i frizonerna, det är Free Trade Zones & General Services Employees Union (som jag arbetar med), Progressive Union och The National Workers Congress. De två förstnämnda är båda nystartade fackföreningar vilket också är lite utmärkande för situationen här, de traditionella fackföreningarna har inte visat så stort intresse av att ta sig in i frizonerna.

För att lyckas organisera arbetarna i det starka antifackliga klimat som råder i frizonerna så har man varit tvungen att anpassa sina fackliga strategier.

För det första så har det varit avgörande att fysiskt finnas nära arbetarna. Arbetsdagarna inne i frizonerna är långa och man jobbar minst sex dagar i veckan. Frizonerna ligger också en dryg timmes bilfärd eller mer från Colombo, där de flesta fackföreningar har sina kontor. För arbetarna i frizonerna så är det helt enkelt inte möjligt att ta sig in dit för att gå på möten efter arbetsdagen eller på den enda lediga dagen. Lösningen på detta problem är att ha ordentliga lokaler i anslutning till frizonerna. I dessa lokaler har man möten, utbildningar, men här har man också sång och dramagrupper. För de som arbetar på fackföreningens kontor innebär detta att man ständigt måste resa till de olika zonerna, vilket jag ju också beskrivit i tidigare inlägg.

För det andra så har man på ett mycket aktivt sätt använt sig av de globala fackliga federationerna samt nätverket Rena Kläder för att nå framgång. I de flesta fall där arbetarna har lyckats organisera sig och fått fackföreningen erkänd, så har de också fått support genom någon form av internationell kampanj. Grupper i Europa och USA har satt press på antingen fabriksägare eller kunder till den aktuella fabriken. På detta sätt använder man konsumenttryck i väst och köpande företags uppförandekoder för att pressa arbetsgivaren att erkänna fackklubben.

Denna strategi har blivit starkt ifrågasatt, inte minst av de äldre fackliga organisationerna på Sri Lanka. När man aktivt använder sig av fabrikens kunder och kundernas uppförandekoder för att tvinga arbetsgivaren att erkänna facket så menar många att man privatiserar arbetsmarknadslagarna. Man ersätter arbetsrätt med uppförandekod och arbetsmarknadsdomstol med Nike eller verifieringsorgan som Fair Labour Association(FLA). Den kritiken går inte att vifta bort hur lätt som helst. Vill vi se en värld där företag som Nike eller kontrollorganisationer som FLA, Fair Wear Foundation eller för den delen FLO (Rättvisemärkts kontrollorgan) fungerar som några slags privata, globalt operativa arbetsmiljöverk? I ett längre perspektiv måste dessa frågor ställas.

Men just nu så kan man fråga sig vilka alternativ som finns för dessa fackföreningar; när man försöker använda den juridiska vägen i landet är det ofta dyra och långa processer där arbetsgivarna har tillgång till dyra advokater och gör överklagande på överklagande. Men om en kund till fabriken hotar med indragna beställningar blir det annat ljud i skällan och man agerar väldigt snabbt. I en värld där fattiga länder är starkt beroende av en typ av exporterande industri, som klädindustrin på Sri Lanka, ser man ofta mellan fingrarna på branschens överträdelser av diverse arbetsmarknadslagstiftningar.

I en sådan värld måste man hitta nya och annorlunda strategier. Eller som Anton Marcus på FTZ&GSEU säger; ”Vi har blivit anklagade för att privatisera arbetsrätten, men från vårt perspektiv så var den redan privatiserad eftersom myndigheter, domstolar och regeringen står på arbetsgivarnas sida.”

Bildern föreställer två nyblivna sömmerskor utanför sina enkla hus.

Kina och en osäker framtid

2006-08-30T22:20:00.000-07:00

Pete Castelli som arbetar på den amerikanska fackföreningsrörelsens solidaritetscenter i Colombo är mycket säker på sin sak när han säger att hela klädindustrin på Sri Lanka kommer gå i graven inom några få år.

Anledningen till Petes mycket bestämda uttalande är att alltmer tillverkningsindustri flyttar till Kina, och klädindustri är inget undantag. Inom några få år kommer vartannat klädesplagg att vara tillverkat i Kina. För länder som är beroende av sin exporterande klädindustri som t.ex. Sri Lanka, är detta givetvis framtidens riktigt stora utmaningar. Eftersom handeln med kläder länge var reglerat med ett kvotsystem så kunde länder som Sri Lanka i lugn och ro bygga upp en klädindustri. Årsskiftet 2004/2005 så togs dessa kvoter bort. Både klädarbetare och fabriksägare bävade för att deras försörjning nu skulle försvinna. Precis som väntat ökade importen från Kina lavinartat till EU och USA, som svarade med att återinföra kvoterna, men enbart mot Kina denna gång.

Detta protektionistiska agerande (intresset låg i att skydda de egna industrierna, man återinförde inte kvoterna för att rädda lankesiska jobb direkt), räddade antagligen en stor del av klädindustrin här på Sri Lanka. Snart kommer dock även dessa återinförda kvoter att försvinna och det är vid denna tidpunkt som Pete är övertygad om att klädindustrin kommer att utplånas från Sri Lanka.

Jag tror inte att det är så enkelt, det finns många olika saker som spelar in när ett företag väljer var man ska producera sina varor. Pris, kvalité, produktivitet och pålitlighet är alla mycket viktiga aspekter som vägs in. Om det bara var pris som avgjorde skulle all klädindustri finnas i Afrika där det verkligen går att hitta de lägsta lönerna och givetvis skulle det inte finnas någon klädindustri i Portugal fortfarande, vilket det ju gör.

Däremot måste man profilera sig gentemot Kina, leverera något som Kina inte kan leverera. Problemet är att Kina är bra på det mesta, utom givetvis mänskliga och fackliga rättigheter. Av rädsla för att få sitt varumärke nedsvärtat (eller är det kanske på grund av genuin hederlighet) efterfrågar allt fler klädföretag bra arbetsförhållanden. Och om man på något sätt kan visa att arbetsvillkoren är acceptabla kan detta bli ett starkt argument att marknadsföra sig med. Ett tydligt är fabriken Jaqalanka, där FTZ&GSEU för några år sedan vann en mycket viktig seger.

Fabriken ville absolut inte erkänna fackföreningen och motarbetade men ytterst grova metoder som bland annat inkluderade mordhot. Sri Lankas Commissioner General of Labour konstaterade att fabriksledningen agerat felaktigt. ILO konstaterade samma sak. Ingenting bet på fabriksägarna. Men tillslut hotade en av fabrikens kunder, Nike, med att inte lägga fler beställningar på fabriken. Detta fick fabriksägarna att göra helt om. Efter år av kamp erkände fabriksledningen äntligen fackföreningen. Det intressanta med detta är att Jaqalanka nu ett par år senare aktivt använder fackföreningen i sin marknadsföring.

Ur denna synvinkel förstår man JAAF’s tanke med Garments without Guilt (se tidigare inlägg), problemet är ju bara att man, liksom på fabriken Jaqalanka, måste säkra de goda arbetsvillkoren först. Klarar man av det (borde inte vara så svårt, det är bara att respektera lagstiftning som redan finns) så har man en klar fördel gentemot Kina.

Äntligen ett litet hem

2006-08-29T23:22:00.000-07:00

Har inte skrivit något på några dagar. Det beror till stor del på att jag har jagat en lägenhet och, till min stora glädje hittat en. Äntligen kan jag börja laga min egna mat och få vara helt ifred. Det blir inte så privat på ett vandrarhem. Nu börjar jag verkligen känna mig hemma här i Colombo.

Tills vidare får ni hålla till godo med lite bilder på min nya lägenhet.

Mitt vardagsrum.

Mitt sovrum

Söndagsmöten

2006-08-28T23:22:00.000-07:00

Söndagarna är här fyllda med möten. Det är den enda dag då en majoritet (men absolut inte alla) arbetare är lediga och därför måste man passa på. Igår mötte vi en medlemmar från en helt nystartad fackklubb från frizonen i Koggala. Deras situation är mardrömslik; under högsäsong börjar de sju på morgonen och arbetar till två på natten. Sedan sover de vid sin maskin inne i fabriken och för att börja arbeta klockan sju på morgonen igen.

Pensionsavgifter och socialförsäkring betalas av arbetsgivaren och arbetstagaren gemensamt. Arbetsgivaren drar en del av lönen och lägger sedan själv till en del och betalar in till staten. Den här arbetsgivaren har dragit av arbetstagarens del från deras löner, men inte betalat in någonting på det senaste två åren.

På Sri Lanka är det vanligt att arbetsgivaren står för någon form av lunch. Det gör den här arbetsgivaren också, alla arbetare får en liten kaka var. En kakburk räcker till hela fabriken och då kanske det blir typ fem kakor kvar. Fabriksledningen har gjort det helt klart att om någon arbetare äter upp de resterande kakorna måste hon köpa en helt ny kakburk.

Ägarna till fabriken slarvar med att betala sina elräkningar, så ibland så stängs elen av och fabriken står still. Vid dessa tillfällen, då det givetvis inte går att producera någonting, drar arbetsgivaren från arbetarnas övertid (som är omfattande och påtvingad). De har aldrig fått ut de två veckors semester som man har laglig rätt till på Sri Lanka. Det finns aldrig tvål på toaletterna eller tillgång till dricksvatten (eller förresten när köpare kommer och besöker fabrikerna lägger man dit tvålar, när besöket är över tar man bort och säljer tvålarna).

Så här har det sett ut i nästan tio år på den här fabriken. Nu har man hur som helst bildat en fackklubb. Fabriksledningen är informerad om att så är fallet, men har ännu inte reagerat. När de gör de kommer det med all sannolikhet vara en hård och aggressiv reaktion. De kommer att försöka krossa fackklubben, den saken är klar. Jag lär ha anledning återkomma till detta fall.

Av den information jag har hittills så finns det inga europeiska företag som köper från fabriken, det är mindre och okända amerikanska märken som utgör deras kundregister. Wal-Mart var dock och besökte fabriken för att i framtiden kanske bli en kund till fabriken. Svårt att säga om det gör saken bättre eller sämre.

Vill tacka er som hörsammade min förfrågan om att kontakta svenska Ejendals som är kunder till Workwear Lanka. Ejendals har nu försökt komma i kontakt med mig. Förhoppningsvis är de intresserade av att agera för stötta de illegalt avskedade och ersatta arbetarna på Workwear Lanka. Vi får se.

Som avslutning idag vill jag berätta att det är väldigt svårt att hitta lägenhet i Colombo och det är också hemskt mycket dyrare än vad jag trodde. Men jag kan inte stanna på vandrarhem hela min vistelse här. Dagens musiktips är Bill Fay och låten Parasite Child.

Garments without Guilt

2006-08-25T03:15:00.000-07:00

Sri Lankas klädtillverkares branschorganisation Joint Apparel Association Forum (JAAF), har fattat att det här med etik är viktigt. Kina tar över allt mer av klädindustrin och konkurrensen är hård. Det gäller att, precis som på alla andra marknader, att profilera sig för att överleva. Och profilering ska det också bli, JAAF återlanserar sig själva med namnet Sri Lanka Apparel och sloganen ”Garments without Guilt”. Sri Lankas kläder ska säljas med etik som inpackat mervärde. Man menar att budskapet och profilen är förankrat i det faktum att på Sri Lanka är arbetsvillkoren i fabrikerna bra och barnarbete förekommer inte. Arbetsvillkoren i fabrikerna är bra enligt vem? Det är ju knappast JAAF:s medlemmar fabrikörerna som kan avgöra en sådan sak. Men å andra sidan är det väl en global trend att sätta upp sina egna kriterier för att sedan lätt kunna följa dem.

Svenska Textilimportörernas VD Åke Weyler är en av drivande krafterna bakom initiativet BSCI som består av ett antal europeiska klädföretag som själva har gått ihop och bestämmer vilken nivå som utgör bra arbetsvillkor och, framförallt, hur det kan säkerställas. Åke har varit duktig på att värva svenska medlemmar JC, Lindex och Polarn och Pyret har alla gått med. För mer info om BSCI ladda ner rapporten ”Looking for a quik fix?” från Rena Kläders hemsida.

Problemet med båda initiativen är att man pratar om etik och goda arbetsvillkor när man i själva verket inte alls är rätt personer att avgöra vad som är goda arbetsvillkor. Det är ju varken Åke Weyler eller Ashroff Omar (JAAF:s ordförande), som sitter bakom symaskinerna. Åke och Ashroff kan ju sätta en OK stämpel på sina egna kontor, men inte vad som är okej för någon annan.

Den ökade medvetenheten om hur kläder, datorer eller kaffe produceras medför också vissa risker. Efterfrågan på det som är stämplat som ”etiskt” ökar, både från konsumenter men också från klädföretag som letar efter leverantörer. I en marknadsekonomi där det finns hundratals kvalitets-, miljö- och säkerhetscertifieringar så är det naturlig utveckling att man också kan certifiera mänskliga rättigheter. Nu är det dock högst osäkert om man kan certifiera mänskliga relationer, vilket arbetsförhållanden i slutändan handlar om. Men det är helt klart att finns en efterfrågan på saker som är stämplade som bra. Och det är detta utrymme JAAF och i vis mån BSCI försöker utnyttja.

JAAF ser naturligtvis att man måste marknadsföra sig på något sätt, ”nischa sig” och efter en ordentlig marknadsundersökning ser man att fler och fler företag efterfrågar pålitliga leverantörer och goda arbetsvillkor. Jag tror inte att JAAF anser att de luras när de lanserar Garments without Guilt, de anser nog att arbetsvillkoren på fabrikerna är bättre än annorstädes. Därför är det otroligt viktigt att alltid vara glasklar med vad som menas med etisk produktion, etisk handel och för den delen goda arbetsvillkor.

Ni som har följt den här bloggen vet var jag kommer att landa: De enda som kan avgöra vad som är bra eller dåliga arbetsvillkor i en fabrik är arbetarna själva. Utan deras direkta deltagande så kan vi inte stämpla kläder, eller någon annan produkt heller för den delen, som etiskt bra. Och om de ska ha en möjlighet att delta och påverka sin situation så måste de åtnjuta den mest grundläggande rättigheten i arbetslivet; rätten till organisering.

Workwear Lanka Pvt. Ltd.

2006-08-23T21:34:00.000-07:00

Idag ska jag göra en snabb sammanfattning av en lång och segdragen konflikt. Den hur arbetsgivarna på Sri Lanka i stort sett kan göra hur de vill, samtidigt som både politiker och rättssystem verkar motarbeta, snarare än att skydda, arbetstagare.

I frizonen Biyagama ligger en fabrik som heter Workwear Lanka. Workwear Lanka tillverkar gummihandskar av olika slag. Deras kunder är företag från hela världen, bland annat det svenska företaget Ejendals. Den 27 december 2003 så hade arbetarna på inte fått ut den lön som de egentligen skulle ha fått den 25 december. En kvinna från tillskärnings- och syenheten på fabriken gick å de andra anställdas vägnar till ansvarig chef och frågade när de skulle få sina löner. Chefen skällde då ut kvinnan efter noter, detta inför en stor mängd personer, så att hon gråtande sprang tillbaka till sin enhet. När de andra arbetarna såg detta vägrade de att fortsätta arbeta, en spontan strejk utbröt. Resterande fyra timmarna av arbetsdagen var det ingen som arbetade.

Dagen efter startade man en fackförening. Omedelbart började ledningen motarbeta facket och det har man gjort ända fram till idag. När man först bildade fackföreningen så sparkades hela fackklubbens styrelse och ett antal aktiva. Den första fackföreningen krossades. Då startade arbetarna en ny fackförening. Denna gång nöjde man sig med att sparka ordföranden och kassören i fackklubben, men man väckte hela fackklubbens vrede, som gick ut i strejk. Företaget svarade med att avskeda samtliga som deltog i strejken.

Givetvis ville företaget nu anställa folk för att ersätta de strejkande arbetarna. Men de blev, något förvånande, stoppade av den myndighet som kontrollerar frizonerna, Board of Investment (BOI). BOI menade att eftersom de sparkade arbetarna strejkade när de blev avskedade, så skulle nyanställningar bryta mot rätten till organisering, därför kunde inte BOI utfärda det nödvändiga tillståndet för nyanställningar.

Workwear Lanka klagade då direkt till ministern med ansvar för BOI, när denne minister var på studiebesök i frizonen. På stående fot sa ministern åt tjänstemännen på BOI att utfärda ett tillstånd till Workwear Lanka.

Detta ganska grova exempel på ministerstyre gjorde givetvis arbetarna förbannade. De strejkande arbetarna demonstrerade utanför presidentpalatset och när generalsekreteraren för den globala fackliga sammanslutningen International Textile, Garments, and Leather Workers Federation, Neil Kearney, besökte Sri Lanka så sa han i landets största dagstidning att Sri Lanka hade två veckor på sig att ändra detta beslut. Om inte hotade Kearney med att påverka EU att se över den GSP Plus status som Sri Lanka har (vilket innebär att Sri Lanka har bättre tillgång till de europeiska marknaden mot att de ska respektera mänskliga rättigheter och inte minst fackliga rättigheter). BOI tog detta som en ganska stark signal och drog tillbaka tillståndet de hade utfärdat till Workwear Lanka. Då gick företaget till en appellationsdomstol som upphävde BOI:s beslut att dra tillbaka tillståndet.

Facket har svarat med att anmäla arbetsgivaren till arbetsmarknadsdepartementet samt till arbetsmarknadsdomstolen för att man avskedade de strejkande arbetarna. Dessa fall är fortfarande inte avgjorda, ofta dröjer det ganska länge och väldigt sällan dömer man till arbetstagarnas fördel.

Så nu är man nästan tillbaka på ruta ett. Det som går att göra nu är att övertyga Workwear Lankas kunder om att de måste pressa sin leverantör att erkänna fackföreningen och återanställa de strejkande arbetarna. Och detta skulle ju även du som läser det här hjälpa till med. Kontakta på något sätt Ejendals och uppmana dem att agera.

Två veckor

2006-08-22T21:36:00.000-07:00

Så här ser det ut på mitt kontor, det är Anton Marcus, joint secretary för Free Trade Zone & General Services Employees Union som sitter vid datorn. Idag har jag varit här i precis två veckor. Det känns som om jag har börjat att landa, sakta men säkert hittar jag en vardag här; börjar känna att jag fyller en funktion på kontoret, börjar hitta lite sköna ställen att hänga på kvällarna. Det som har visat sig svårare att hitta är lägenhet. Jag bor fortfarande på YWCA:s vandrarhem. Det är okej, men jag måste snart börja kunna laga mat själv. Lankesisk mat är god, men variationerna är inte så stora.

Igår hittades en ny bomb i här i Colombo, faktum är att de hittade den i området Borella där jag letar efter lägenhet. Det blir som en påminnelse, helt säkert är det inte på Sri Lanka, inte ens i Colombo.

Det har regnat nästan varje dag sedan jag kom hit, vilket har varit skönt så till vida att det har hållit temperaturen nere. Nu börjar det sagt bli bättre lite sol varje dag, regn på eftermiddagen/kvällen. Jag har svårt att uppskatta temperaturer men, det går nog aldrig under 25. Idag är det soligt så antagligen är det också en bra bit varmare.

Ute i fält

2006-08-20T22:56:00.000-07:00

Av helgens 48 timmar har jag åkt bil i ca 24 timmar. Anledningen var att vi skulle besöka tre fackklubbsmöten. Ett i syd utanför staden Galle, ett i Frizonen Katunayake och ett i Kottmale. Samtliga platser ligger inom en radie av 10 – 12 mil från Colombo, men infrastrukturen ser ut på ett sådant sätt att det tar mycket lång tid att ta sig mellan dessa platser.

Givetvis är det jobbigt att sitta så länge i bil, speciellt på slingriga och gropiga vägar. Jag blir ganska lätt åksjuk. Men det är väldigt intressant att få vara med på dessa möten. Jag förstår snabbt att det här är en ganska viktig del av arbete för de anställda på fackföreningens kontor. Det är mycket som behöver förklaras.

De olika klubbarna sitter i ganska olika positioner, utanför Galle håller man just på att starta en fackklubb på en fabrik, i Katunayake på fabriken Sinitex har man nästan lyckats få arbetsgivaren att erkänna fackföreningen och i Kottmale närmar man sig slutet på en konflikt som pågått i fem år, då över 200 arbetare blev avskedade på grund av facklig verksamhet. Under tiden har företaget sålts och förändrats.

Under alla dessa möten lyckas jag också skapa mig en bild av hur de här människorna lever. Det är inte direkt några överraskningar. Den lagstadgade minimilönen/ingångslönen är 4500 rupies, vilket då motsvarar knappt 400 kronor. Arbetsveckan är på 45 stimmar. Ackorden är väldigt höga, så för att klara av att tillverka det man ska måste man ofta jobba någon timme extra. Eftersom lönen är låg ser man gärna till att arbeta ännu lite mer för att kunna kamma in lite bonus.

I Katunayake bor de flesta arbetarna i baracker som ligger i direkt anslutning till frizonen. Två till tre personer på en 18 kvadratmeter stor yta. Väldigt, väldigt enkelt. För detta betalar de mellan 100 till 180 kronor, alltså en betydande del av inkomsten om du inte jobbat så länge. De flesta är lediga åtminstone en dag i veckan. Jag frågar några kvinnor vad de gör på sin lediga dag. Det visar sig ett så ledig är den inte. Man är skyldig att städa i och runt sitt rum och sin barrack. Sedan måste man ju givetvis göra sådant som att tvätta kläder. Den enda lediga dagen är också då det finns tid att ha möten med fackklubben. Det visar sig dock att de har en drama och en musikgrupp och med denna brukar de repetera. I november släpper de en skiva och igår, söndag åkte man till frizonen Biyagama på miniturné. Pjäserna och musiken handlar om problemen i fabrikerna.

Kottmale är förresten ett namn kanske klingar bekant. Det beror i sådana fall antagligen på att det där finns en enorm damm, ett högst ifrågasatt 70-tals projekt, genomdrivet i nära samarbete med Sida och Skanska. Den i Berlin bosatta konstnären Jesper Nordahl håller just nu på med ett antal mycket intressanta projekt om både Kottmale-projektet, arbetsförhållandena i frizonerna och arbetarnas kamp för anständiga förhållanden.

Peace in pieces

2006-08-17T05:41:00.000-07:00

Bevittnade idag torsdag en mycket absurd och tråkig händelse, som kan tolkas som ett tecken på att freden är mycket, mycket långt borta. Som jag tidigare har nämnt så arrangerades idag en stor fredsmarsch. Eller, den var åtminstone tänkt att vara stor, man hade inte lyckats mobilisera så speciellt många deltagare, kanske någonstans mellan 500 och 1000 deltagare. Antagligen berodde den dåliga uppslutningen delvis på den bomb som exploderade i Colombo i måndags och dödade sju personer (jag tror inte att det har rapporterats så friskt om det i svensk media). Folk var helt enkelt rädda.

Även om antalet deltagare var få så var ändå stämningen på topp i demonstrationståget. Jag gick tillsammans med personalen på de kvinnocenter som FTZ&GSEU (fackföreningen jag jobbar på) arbetar mycket tillsammans, och delar lokaler med. Och även om tåget var litet så är det något jag tycker är så vackert med demonstrationer och parader. Jag har svårt att hålla tårarna borta. Frontbanderollens text är både på sinhala, tamil och engelska allt i samförståndets anda.

Tåget slutar i en fin amfiteater som definitivt hade kunde vara mer välfylld. Här på Sri Lanka har man också en konstig tradition att ganska många människor ska vara på scenen. Och på scenen fanns en hel del politiker och aktivister men framför allt representanter för de olika religionerna som finns på Sri Lanka ett gäng buddist munkar, ett gäng muslimska herrar, ett par hinduiska präster och ett par katolska präster. Alla religioner fick inleda min en talare var.

När talen har hållit på ett tag beslutar vi oss för att gå. När vi står utanför amfiteatern och inte ser in, så utbryter ett fruktansvärt oväsen. Först tror jag att vi med nöd och näppe har undkommit en terroristattack, men vi ser hur folk verkar springa dit snarare än därifrån. Vi beger oss in igen och då är det fullt slagsmål på scenen. Vi får berättat för oss att några av buddistmunkarna (som uppenbarligen också var singales nationalister) har mitt under pågående tal rest sig upp och vecklat ut en banderoll med texten ”Denna demonstration stödjer de tamilska tigrarna”.

Denna oerhörda provokation tände givetvis krutdurken. Folk skriker och slåss, kastar stolar och försöker köra ut munkarna. Vilket tar en lång stund. Det ska sägas att en stor del av de buddistiska munkarna verkar sympatisera med demonstrationen. Det känns som freden är långt borta när en fredsmarsch slutar i bråk. Självklart kommer dagens händelse användas av regeringen (presidenten vill inte ens erkänna att det pågår ett krig) för misstänkliggöra fredsrörelsen; ”Titta hur de gör med munkarna”. Det tog mindre än en timme innan händelsen sändes på TV. Det finns ju ganska starka fördomar om buddistmunkar; fredsälskande, snälla och tålmodiga. Värre krigshetsare än så här får man leta efter.

Ett allt bistrare klimat

2006-08-16T21:06:00.000-07:00

Sri Lanka har en historia av antifacklig politik, regeringar har ofta använt undantags- och antiterroristlagar för att begränsa fackföreningsrörelsen. Långa fängelsestraff kan utdömas för strejker och demonstrationer. Sedan 1994 har det dock varit något bättre då vänsterkoalitionen Folkalliansen tog över makten i parlamentet från det tidigare styrande Förenade Nationella Partiet (UNP), som då hade suttit vid makten i 17 år. Fackföreningar behövde inte utstå lika stor repression som tidigare. UNP fick makten åter 2001, men klimatet har trots det varit bättre än tidigare.

Sedan årsskiftet har det politiska klimatet på Sri Lanka blivit radikalt bistrare för den fackliga rörelsen. Den nya presidenten, Mahinda Rajapaksa, var tidigare arbetsmarknadsminister och visade då också på en insikt i fackliga frågor. Sedan han blev president har han dock svängt helt och hållet, politiken är nu aktivt fackföreningsfientlig. Till exempel gjorde Rajapaksa ett uttalande för ett tag sedan där han gjorde klart att han ansåg att kampen för arbetstagares rättigheter är ett hot mot rikets säkerhet. Regeringen sprider helt enkelt antifacklig propaganda och utnyttjar dessutom det spända säkerhetsläget, på ett mycket cyniskt sätt, för att underminera den fackliga kampen.

Under det senaste året har det pågått tre större fackliga konflikter i landet, järnvägsarbetare, hamnarbetare och oljearbetare har genomfört strejker. I de två första fallen handlade det om krav på högre löner, i det sista fallet så motsatte sig arbetarna en förestående privatisering av det statligt ägda petroleum företaget. Gemensamt för samtliga fall är att de i samtliga fall har ansvarig minister (hamn, järnväg och raffinaderi är statligt kontrollerade och regeringen har stort inflytande över respektive myndighet) uppmanat myndigheten att gå till brottsdomstol med arbetarnas uppror. I samtliga fall har domstolarna dömt till arbetsgivarnas fördel och utdömt strejkerna som olagliga. Detta är solklara brott mot både ILO:s konventioner 87 och 98 som säkerställer rätten till organisering och kollektiva förhandlingar.

Nu har dock 40 fackföreningar gått samman för att mobilisera mot denna nya politik. I måndags höll man ett offentligt möte i Colombos bibliotek. Det blev tre timmar av tal på ett tal på ett språk jag inte förstår. Jag blev trött, mycket trött. Den retoriska metod som verkar vara på modet här är att tala mycket intensivt, förbi gränsen mot skrik. Men å andra sidan jag förstår att de är förbannade. Nu ska man anmäla Sri Lanka till ILO.

Förövrigt vill jag utnämna Fairfield Parlours låt ”Glorious on the wall” från 1970 till en av rockhistoriens sämsta låtar, men jag vill samtidigt utnämna låt ”Chalk on the wall”, med samma grupp och från samma år (båda från albumet ”From home to home”), till en av rockhistoriens bästa låtar. Det är sjukt ensamt här, min Ipod är min absolut bästa vän. Så det lär komma en del recensioner framöver.

En bomb i Colombo

2006-08-14T21:11:00.000-07:00

Igår måndag briserade en bomb inne i Colombo. Detta hör inte till vanligheterna, men det är heller knappast någon som är förvånad. Självklart misstänker, eller tar för själklart att det är Tigrarna som ligger bakom dådet, som dödade sju personer. Detta är dock inget man ska ta för självklart. Det finns många grupper, på båda sidor, som gärna ser att Colombos befolkning blir rädd. Bomben kommer väldigt nämligen väldigt lägligt för att skrämma folk så att de inte deltar i den stora fredsmarsch som skall hållas på torsdag.

I lördags fick tillfälle att besöka frizonen Biyagama där ca 25 000 personer arbetar. Inne i frizonen skulle jag besöka Trelleborgs anläggning (vilken alltså inte ligger i Katunayake som jag skrev sist) och delta på ett fackklubbs möte. Detta är en av de få fabriker där det finns en fackklubb och den är erkänd av fabriksledningen. Nu var det inte så att det svenska företaget tog med sig en tradition av respekt för fackliga rättigheter till Sri Lanka. Länge var fackföreningen starkt motarbetad av fabriksledningen som då innehöll flera svenska företagspampar. Om den kampen har journalisten Mats Wingborg skrivit en mycket läsvärd rapport.

Efter påtryckningar från internationellt håll och från ett mycket hårt arbete från den lokala fackklubben erkände fabriksledningen fackföreningen. Kort efter erkännandet ökade fabrikens produktivitet med sju procent. Alla var glada. Trelleborg var glada, fackföreningen var glad och den globala fackliga rörelsen fick ett sifferexempel att skryta med; organisering leder till ökad produktivitet. Problemet är att processen stannade vid steg ett. Erkännandet. Nu när fackföreningen vill teckna ett kollektivavtal är inte Trelleborg lika intresserade längre. Man pekar på en rad förbättringar man har gjort och menar att har genomfört alla önskade förbättringar, då är det väl onödigt med ett avtal.

Men arbetstagares rättigheter handlar inte om arbetsgivarens goda vilja, det handlar om båda parters inflytande. Och om man erkänner fackföreningen men vägrar teckna kollektivavtal kan man fråga sig om fackföreningsfrihet verkligen råder.

Nu ska det sägas att arbetsvillkoren på Trelleborgs fabrik i Biyagama är helt klart bättre än på någon annan fabrik i zonen och antagligen på hela Sri Lanka. Detta gör det inte mindre viktigt att också de fackliga rättigheterna respekteras. För det är först då som arbetarna själva kan få ett inflytande över sin egen vardag. Det handlar om demokrati.

Vadå Frizon?

2006-08-11T22:38:00.000-07:00

På Frizonsbloggen kommer du att under hösten kunna följa kampen för mänskliga rättigheter i de ekonomiska frizonerna på Sri Lanka.

Jag anlände i onsdags till Sri Lanka, här kommer jag att arbeta som volontär för fackföreningen Free Trade Zone & General Services Employees Union (FTZ&GSEU). Det är en ny och liten fackförening. Denna fackförening har lyckats med konststycket att organisera arbetare inne i frizonerna. Om det är något som fabriksägarna inne på frizonerna inte vill veta av så är det att människorna som arbetar i fabrikerna ska få inflytande över sin egen vardag.

Omedelbart efter att jag kommer av planet åker vi till en kursgård som tillhör en katolsk organisation. Här håller fackföreningen en workshop om genus och jämlikhet för manliga medlemmar. Det är det andra steget i en trestegsraket. Först höll man en motsvarande workshop för kvinnliga medlemmar, och om några veckor ska man ha en tredje gemensam workshop. Trots att det är en av få lediga dagar är det ganska många som har kommit, å andra sidan är det ju bara just på det sällsynta lediga dagarna som man kan arrangera aktiviteter som denna. Det borde dessutom varit ännu fler deltagare, men flera har blivit tvingade att jobba övertid hela helgdagen och kunde därför inte vara med.

På kvällen när workshopen är slut tar vi en tripp runt Sri Lankas största frizon, Katunayake. Denna onsdag är det nationell helgdag, Poya. De flesta affärer, banker och restauranger är stängda, men inne i frizonerna är det full aktivitet, även klockan åtta på kvällen. Från utsidan ser den ut som ett fängelse (faktum är att fängelset inne i huvudstaden Colombo ser mycket mer gästvänligt ut). Hela frizonen är omgärdad av taggtråd. Ingångarna är tungt bevakade av ett stort antal beväpnade vakter. Här inne arbetar 58 000 människor. De flesta arbetar i klädfabriker, men det finns också fabriker som tillverkar elektronik- och gummiprodukter. Varorna exporteras sedan till USA, Europa, Kina och Japan. Här inne tillverkar Nike, GAP och tusentals andra märken till sina kläder. Svenska gummiföretaget Trelleborg äger en egen fabrik (något som vi kommer ha andledning att återkomma till).

Jag har som koordinatör för Nätverket Rena Kläder i fyra år arbetat för bättre arbetsvillkor i klädindustrin. Detta genom att sätta press på de multinationella företag som tillverkar sina produkter på fabriker i och utanför frizoner runt om i världen. Jag åkte hit för att jag ville se på nära håll vad det här egentligen handlade om. Det är aldrig aktivisterna hemma i Sverige och Europa som förbättrar arbetsvillkoren, vi kan bara hjälpa till (dock nog så viktigt). De som verkligen kan förändra och förändrar arbetsvillkoren är givetvis arbetarna själva. Det kan låta självklart, men jag tycker det är något som måste understrykas. Det är de som för den hårdaste kampen. Jag ville vara med där världen förändras på riktigt, där det globala proletariatet sätter ner sin snart mäktiga fot. Och de är medvetna och moderna. Jag ska se och lära och förhoppningsvis kunna bidra med något.

Frizonsbloggen startar

2006-05-08T04:11:00.000-07:00

I augusti startar Frizonsbloggen. En blogg om facklig kamp i ekonomiska frizoner och svältlönefabriker.