Självmordsattack

I förmiddags så genomfördes en självmordstattack i stadsdelen Kollupitiya här i Colombo. Enligt tv-nyheterna har 15 personer dött och många fler skadats. Attacken var riktad mot Defense Secretary Gothabaya Rajapakse som enligt LankaNewspapers.com dock inte skadades. Jag lever, men lämnar Colombo för att åka söderut imorgon.

Uppdatering: Tydligen so var det bara 2 som dog, uppgifterna ovan var de forsta som media gick ut med har. 17 personer skadedes dock.

GSP+

EU har utfärdat en så kallad GSP + status till en rad fattiga länder. Det innebär att länderna får bättre tillgång, så kallat förmåns tillträde, till den europeiska marknaden. Denna status villkorad så till vida att för att få GSP + status måste man uppfylla en rad villkor, bland annat måste respektera ILO:s kärnkonventioner. På detta sätt ska GSP+ bidra till en hållbar ekonomisk utveckling. Mer industri – men mänskliga rättigheter måste respekteras. Sri Lanka är det enda landet i denna region som har fått GSP+ status. Nu är det ju knappast så att man uppfyller alla de villkor som man egentligen ska. Denna blogg är fylld av exempel på motsatsen.

Detta är något som den fackliga rörelsen på Sri Lanka har försökt att använda. När inte arbetsmarknadslagstiftning respekteras kan man hota regering och arbetsgivare med att man ska skvallra för EU. GSP+ statusen innebär att Sri Lanka kan klarar sig i konkurrensen med länder där produktionen är ännu billigare, för på den europeiska marknaden kan man ändå, tack vare GSP+, erbjuda ett konkurrenskraftigt pris. Att förlora GSP+ statusen skulle innebära stora förluster för klädindustrin på Sri Lanka.

Problemet är att ingen fackförening här vill att Sri Lanka ska förlora sin GSP+ status, det skulle innebära katastrof för deras medlemmar. Men tillsammans med press från klädmärkesföretag så är hotet om förlorad GSP+ status några av de få saker som får klädfabrikörerna på Sri Lanka att lyssna på fackliga organisationer. Man har då helt enkelt inte råd att skita i facket.

Problem nummer två är att även om det redan nu enligt GSP+ förordningen finns möjlighet att tillfälligt dra in GSP+ statusen om kraven inte efterlevs så händer inte detta. EU har aldrig har gjort någon ordentlig uppföljning på huruvida kraven för GSP+ efterlevs och även om det har påtalats av till exempel Sri Lankesiska fackföreningar att villkoren inte efterlevs så har detta inte föranlett några åtgärder. Nu blir det förhoppningsvis ändring på det. För några veckor sedan så antog EU parlamentet en resolution för en effektivare övervakning av GSP+ systemet. Resolutionen uppmanar till en effektivare övervakning av efterlevnaden av GSP+ kraven och att detta bör göras i nära samarbete med ILO och lämpliga lokala organ.

Oväntat besök

Varje lördagkväll håller jag engelskaundervisning för arbetare i frizonen Biyagama. Att ta sig hem därifrån är ibland lite krångligt, bussarna följer inte någon speciell tidtabell. Har man tur så kommer det en buss, har man otur kommer det inte någon buss. I lördags hade jag otur, men efter mycket om och men kom jag hem klockan tio. Jag var trött och hungrig på mat och på pilsner. Först av allt behövde jag dock gå på toa. När jag ska tvätta händerna tittar jag mig i spegeln, och brevid spegeln ser jag något ytterst obehagligt.

Vid kackerlackor och råttor får man lov att vänja sig ganska snabbt här, annars står man inte ut. Men det jag nu tittade på var en spindel som var Jonas Wahlström stor. Kroppen mätte minst 3 centimeter på längden och en centimeter på bredden. Benen var tjocka och håriga.

Eftersom jag inte kan så mycket om spindlar visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag ringde Anton som gav mig ett kort och konsist råd; Kill him! Jag tänkte säga att det antagligen var en hona, men struntade i det. Jag tänkte sedan att det antagligen skulle regna i alla fall nästa dag och eftersom Anton inte varnade mig så tänkte jag att spindeln antagligen inte var så farlig (eller försökte jag intala mig). Däremot var den otroligt snabb. Snabbare än jag. Den hinner undan mina utfall med en ihoprullad tidning.

Efter ett tag ringer Anton en gång till och frågar hur det går. Eftersom Anton är allt annat än den oroliga typen och inte så ofta ringer för att kolla läget, började jag bli lite orolig. Eftersom Anton ringde en gång till innebar det att spindeln skulle kunna vara farlig. Jag frågade om spindeln kunde vara giftig och Anton svarade att finns spindlar som är mycket, mycket farliga på Sri Lanka. Jag sa att den var brun och hårig. Anton, som uppenbarligen sitter i en bil, konfererar med sina medpassagerare och ger mig efter ett tag beskedet att om den är brun så är den inte jättefarlig.

Det var ett besked som inte lugnade mig speciellt mycket. Nu hade dessutom spindeljäveln placerat sig högst uppe invid taket. Nu nådde jag inte ens spindeln. Jag hade inte lust att gå och lägga mig med spindeln kvar i lägenheten. I alla fall inte utan att någon kunde intyga att den inte var giftig.

Anton ringde en tredje gång. Denna gång sa han att han var i närheten. De var ett gäng från fackföreningen som hade åkt ner till frizonen Koggala utanför Galle under dagen för ett möte. Nu var de nästan tillbaka i Colombo. Jag tackade ja till ett erbjudande om hjälp med spindeln. Som vi med gemensamma krafter jagade ut ur lägenheten tio minuter senare. Den var ogiftig.

De hatar arbetare och deras representanter

Igår hade vi möte med Joint Apparel Association Forum (JAAF), det vill säga branschorganisationen för klädtillverkare på Sri Lanka. De hade bjudit in till mötet på grund av vår reaktion på deras ”Garment without Guilt” kampanj. Detta kan ses som en framgång eftersom arbetsgivarna i vanliga fall inte ens tittar på fackföreningarna, man brukar vägra att ens möta fackföreningar. Men nu var vi inbjudna av dem. Vår motkampanj har uppenbarligen effekt.

På mötet fick jag erfara det kompakta hat mot arbetare och deras representanter som dessa människor känner. Inte helt öppet, inte till en början. Dessa PR-tränade höjdare bär på så mycket social kompetens att det stänker om det. Men när de säger att de vill skapa en social dialog och skapa stabila industriella relationer så är det på deras villkor. De vill att arbetarna och facket ska hålla käften och hjälpa dem att tjäna mer pengar. När Anton gjorde det klart för dem att vi inte skulle lägga ner vår kampanj (som uppenbarligen har skrämt arbetsgivarna) bara för att de bjöd in oss till ett möte, så gled ridån av trevlighet sakta åt sidan och Ashrof Omar, ordförande för JAAF, tog till hoten.

Följande hot uttalades:

1. Flytten
”Om inte ni skärper er så flyttar vi industrin till Bangladesh eller Vietnam.” Detta är allt annat än ett ovanligt hot utan tvärt om något vi även är vana att höra i Sverige. Det faller ju någonstans på att det helt enkelt inte är rimligt. Industrin är inte så flexibel som man vill ge sken av. Därför var Omar tvungen att även ta till ett annat hot.

2. Smutskastningskampanjen
”Vi skulle kunna satsa 100 000 dollar (mycket, mycket, mycket pengar på Sri Lanka) på en mediekampanj för att smutskasta facket om vi vill.” För att förstå det riktigt fula i detta hot måste man veta att i princip alla tidningar på Sri Lanka är helt och hållet regeringstrogna. Klädindustrin är den mest omhuldade industrin av regeringen, och följaktligen tidningarna skriver aldrig något kritiskt om JAAF eller klädindustrin. Däremot behandlas fackföreningsrörelsen mycket styvmoderligt av media. Jag trodde (eller tror) nog att Omar redan investerat sina 100 000 dollar.

3. Den gula fackföreningen
”Jag kan ta en avdankad vänsterpolitiker, ge honom 500 000 rupies, en fin bil, en chaufför och be honom att starta en fackförening åt mig. Jag skulle kunna konkurrera ut er fackförening” Att hota med att starta en gul fackförening visar tydligt vilket förakt dessa människor känner inför arbetstagares rättigheter.

När vi skulle lämna mötet och Anton och Omar skakade hand så sa Omar, ”Det är som att skaka Arafats hand.” Anton trodde att Omar menade att facket var terrorister. Jag trodde att Omar menade att Anton var gammal och snart skulle vara ute ur leken.

På vägen till mötet tyckte jag att temperaturen var sval och behaglig. Vi passerade en termometer (vilket jag inte sett sen jag lämnade Sverige), den visade 28 grader. Man har uppenbarligen vant sig vid värmen.

IKEA

På uppdrag av belgiska belgiska Oxfam har Centre for Research on Multinational Corporations (SOMO) granskat arbetsförhållanden i IKEA:s leverantörskedja. Man har undersökt sju fabriker, fyra i Bangladesh och tre i Vietnam. Fabrikerna tillverkar lakan, påslakan och/eller örngott. Samma fabriker ingick också i en större undersökning av IKEA som gjordes av SOMO 2003.

Rapporten erbjuder inga större överraskningar; fabrikerna i Bangladesh bryter mot stora delar av IKEAs uppförandekod. Lönerna är mycket låga, men högre än lagstadgad miniminivå (vilket i Bangladesh verkligen inte säger ett skit eftersom minimilönen är typ 120 kronor i månaden). Löneutbetalningar var ofta försenade och övertidsersättningarna (för den ofta påtvingade övertiden) motsvarar sällan den överenskomna nivån. I Bangladesh uppgav några arbetare att man var osäker på hur unga några av deras kollegor egentligen var (vilket knappast är ett bevis på barnarbete, men innebär att det inte går att utesluta). Vad det gäller rätten till organisering så visste få arbetare vad facket var. Inte på någon av fabrikerna fanns det en fackförening men i samtliga fabriker hade arbetarna blivit uppmanade att inte gå med i facket, i en av fabrikerna hade man hotat med sparken om detta ändå skulle ske. På det stora hela så såg det med andra ut som på de flesta textil/konfektionsfabriker i Bangladesh.

De delar av rapporten som handlade om Vietnam var en något mer upplyftande läsning. Här gick det att se en tydlig positiv utveckling sedan undersökningen 2003. Även om förhållandena var enkla rådde inga större missförhållanden. Rapporten gav ingen förklaring till denna skillnad, vilket antagligen beror att det är en rapport om arbetsförhållandena i IKEAs leverantörskedja, inte en studie eller analys av deras CSR-arbete.

Jag antar att det var samma strikta avgränsning som gjorde att man inte tog upp IKEAs globala ramavtal, vilket jag ändå tyckte var konstigt. De standards man så att säga jämförde med var, IKEAs egna uppförandekod, ICFTUs (det hette fortfarande så när rapporten producerades) modellkod samt arbetsmarknadslagar i respektive land. Jag har visserligen inte sett IKEAs globala ramavtal, kanske är det formulerat på ett sådant sätt att det är svårt att använda som måttstock. Något angående det globala ramavtalet tycker jag dock man skulle kunna ha producerat. Rent generellt så är det inte så spännande att läsa en redogörelse för hur arbetsförhållandena ser ut utan att det sätts i ett större sammanhang. Rapportförfattarna har dock haft en ambition att analysera IKEAs inköpsstrategier, men stupat på att det både från fabrikerna och från IKEA varit i stort sett omöjligt att få ut någon sådan information, men vad det gäller IKEAs uppföljnings- och implementeringsarbete sägs ingenting.

Belgiska Oxfam som beställde rapporten bedriver just nu en kampanj mot IKEA.

Floor Level Wage

I Indien så finns det en nystartad centralorganisation med namnet New Trade Union Initiative med ca 300 anslutna fackföreningar. Till skillnad från många andra fackliga centralorganisationer i Indien så har man ingen koppling till något politiskt parti, däremot har man en ganska klar vänsterprofil. Nyligen så lanserade man en idé som man kallar för Asian Floor Wage Level Campaign, (floor wage för att man vill distansera sig från minimum wage), en idé om regional minsta nivå på lön. Till en början var jag själv ganska skeptisk till denna idé, jag tyckte den mest påminde om det snurriga idén om en global minimilön som Sverker Lindström presenterade i sin bok Gränslösa Kläder, men när man tittar närmre på denna idé är den onekligen både intressant och väl underbyggd. Skillnaden mellan denna minimilöner och denna idé är också att grundtanken och syftet är att öka de lokala fackens förhandlingsstyrka.

Till att börja med så bygger idén på att denna minsta nivå är regional och regionen i fråga är Asien. Denna region har som bekant länge dominerat klädindustrin, och när kvotsystemet snart är helt borta förväntas regionens dominans över marknaden stärkas ytterliggare. De prognoser som WTO har gjort så kommer 75 % av alla kläder som säljs i USA och 45 % av kläderna som säljs i EU vara tillverkade i Asien (Turkiet och Hong Kong ej medräknade).

Kina och Indien är de stora vinnarna, men även regionen som helhet kommer rimligtvis att stärkas. Om industrin fortsätter sin konsolidering, så kommer detta ske inom regionen. De stora kommer rimligtvis vara Indien och Kina, produktionen samlas till mindre antal områden, Denna konsolidering pågår också inom länderna. Redan nu kan man på Sri Lanka se en sådan utveckling, de fabriker som inte överlevde efter årsskiftet 04/05 (när kvotsystemet nästan togs bort) var de små fabrikerna. Produktionen koncentreras till större enheter, som dock har klarat sig bra. Allt större del av klädmarknaden kontrolleras dessutom av jätteföretag som GAP och Wal-Mart och för att kunna leverera till dessa måste produktionsanläggningarna vara stora.

Att lönerna är låga i klädindustrin är ingen nyhet. En avgörande anledning till detta är givetvis den mycket låga organisationsgraden. Detta gör i sin tur att kollektiva förhandlingar blir mycket ovanliga vilket gör de lagstadgade minimilönerna till den enda existerande lönesättningsmekanismen (och eftersom i minimilönen i klädindustrin i de flesta asiatiska länder ligger under eller långt under 2 dollar om dagen är detta för lite). En viktig anledning till att organisationsgraden är så låg är de låga barriärer som finns för arbetskraft att komma in på arbetsmarknaden. Kompetenskraven för att börja arbeta i en klädfabrik är låga vilket gör det lätt för arbetsgivare att hota arbetare med sparken eller med flytt.

Den pågående konsolideringen förändrar dock denna bild. På en global nivå genom att industrin helt enkelt får färre och färre områden att flytta till. Om ytterliggare flyttar och konsolideringar sker så kommer det i sådana fall ske inom regionen Asien (med Asien avses i detta fall inte hela Asien utan snarare östra Asien). Afrika skulle givetvis kunna erbjuda industrin ännu lägre löner, men det i sig självt räcker knappast för en industri. Rörligheten minskar.

På en nationell nivå förändras bilden genom att investeringarna i de allt större produktionsenheterna är så pass omfattande att det inte längre är möjligt för ägarna att snabbt flytta produktionen till ett annat land eller annan region. Dessa företag investerar de också allt mer i ökad produktivitet, investeringar som både läggs på mera högteknologiska maskinparker men också på att höja personalens kompetens. Flexibiliteten minskar något.

Detta är en situation som den klädarbetarfack i Asien skulle kunna utnyttja, med ett visst mått av enhet så har man en stor möjlighet att öka sin förhandlingsstyrka västentligt. Det fackliga löftet, som är grundstenen för allt fackligt arbete är följande; Ingen av oss ska sälja vår arbetskraft som är under det överenskomna. Om ett sådant löfte finns så kan inte arbetsgivare spela ut arbetare mot arbetare, det är en lönekartell. Problemet i en värld där vissa industrier kan flytta väldigt snabbt över nations- och provinsgränser är att för att detta fackliga löfte skall få effekt så måste också löftet existera över gränser.

Som jag ser det så är denna Floor Wage Campaign, ett försök att om inte globalisera så i alla fall regionalisera det fackliga löftet. Asiens grepp om klädindustrin är i princip ohotad och rörligheten kan anses vara begränsad till Asien och därför skulle ett regionalt fackligt löfte i Asien få global effekt. Detta skulle stärka lokala fackföreningarnas förhandlingsposition eftersom arbetsgivarnas ”flyttvapen” radikalt skulle försvagas. Om lönenivåerna är små finns det ju ingen anledning att flytta. Och även om enheten inte är total så finns det inget land som har kapacitet att mätta den efterfrågan som idag riktas till hela regionen.

Till viss del är detta utopi, vad vi har framför oss är visserligen en geografiskt begränsad region, men om vi tittar på floran av fackföreningar så är den mycket rik och frågan är givetvis hur troligt det är att ens en bråkdel dessa skulle komma överens. Dessutom är de flesta klädarbetare överhuvudtaget inte är med i något fack.

Iden med denna kampanj är dock att inte bara ta med arbetsgivare och fack i beräkningarna, för om man diskuterar en industri som klädindustrin måste man inkludera hela produktionskedjan och i den ingår givetvis även de klädföretag som är kunder till fabrikerna. Krav måste helt enkelt ställas på dem också.

Clean Clothes Campaign och ITGLWF har ju länge krävt att företag ha ”levnadslön” istället för ”minimilön” som standard i sina uppförandekoder. Klädföretagen har å sin sida hävdat att det är för svårt att räkna ut vad en levnadslön är. Detta är ju givetvis ren rappakalja, eftersom det en levnadslön skulle räcka till är högst kvantifierbara kostnader; mat, husrum, kläder, hälsovård, försäkringar, skicka barnen till skola och möjlighet att lägga undan lite pengar. Om inte annat så visade den Sri Lankesiska NGO:n Alarm att det var fullt möjligt (se tidigare inlägg). Men om det skulle finnas en enhet kring vad som skulle kunna anses vara en ”floor wage” i Asien så skulle det vara mycket svårt för klädföretagen att inte använda denna nivå som standard. Nu vet jag dock inte hur, eller om, NTUI har tänkt att involvera dessa grupperingar.

Som det ser ut nu är detta främst en angelägenhet för asiatiska klädarbetarfack att diskutera kring och förhålla sig till. Det är först i ett senare skede som andra organisationer kommer in i bilden.

En svaghet, eller kanske snarare praktisk svårighet är givetvis att levnadsomkostnaderna är ganska skillda i dessa länder. Visst skulle man helt enkelt kunna besluta sig för att använda sig av den högsta nivån, men om ett sådant här förslag ska ha god genomslagskraft får det inte vara utopiskt, styrkan skulle ligga i dess rimlighet och genomförbarhet. Denna floor wage level kanske inte kan vara för hög. Å andra sidan är risken är med en för låg nivå är givetvis att den skulle riskera pressa ner lönerna i vissa länder, ett vanligt problem med minimilöner.

Vare sig denna idé genomförs eller inte så gläder det mig med det nytänkande som den innehåller. Den globala fackförenings rörelsen behöver nya, proaktiva idéer som denna för att kunna dra nytta istället för att skadas av industrins utveckling.

Mordet på Raviraj

Det är måndag kväll. Regnet slår så hårt mot mitt tak att nästan inga andra ljud hörs. Bara åskans öronbedövande muller tränger igenom. Det är kolsvart ute, men var tjugonde sekund så lyses hela himlen upp av de kraftiga blixtarna. Jag tänker att åskan snart kommer komma ännu närmre. Det kommer smälla så där högt att man inte kan låta bli att hoppa till.

I torsdags gjorde sig kriget påmint hela vägen in i Colombo. Nadarajah Raviraj, en tamilsk parlamentsledamot med klar vänster- och antikrigshållning blev skjuten till döds inte långt från kontoret där jag jobbar. Vem eller vilka som ligger bakom mordet är oklart, men i de spekulationer som det pratas om bland folk är tigrarna uteslutna.

Idag på eftermiddagen var vädret vackert. Det var varmt, men inte för varmt och flera tusen människor samlades för att följa Ravirajs sista färd genom Colombo. Fackföreningar, kvinnogrupper, religiösa grupper, vänstergrupper och tamilska partier och tamiler som tagit ledigt från skolan eller kontoret för att delta. Budskapet är enkelt; Nej till politiska mord, nej till upptrappning av våldet och av kriget. Vi är de naiva. För här finns det ju heller inte något krig enligt regeringen. Bara tamilsk aggression som staten försvarar sig emot, och som i så många andra länder berättigar denna och liknande situationer antiterror-lagstiftningar som i allra högsta grad går ut över medborgerliga rättigheter.


Efter demonstrationen går jag och handlar. Bananer, tomater, tonfisk, avocado, potatis, nudlar och öl. När jag går till affären ser jag hur svarta moln rullar in. Jag vet att det kommer bli oväder. Jag hoppas att jag hinner handla och gå hem innan regnet kommer så jag slipper ta en tuktuk. Jag hinner, men så fort jag kommer innanför dörren så kommer ovädret.

Freden känns mycket mer avlägsen nu. Raviraj kämpade för en tamilsk nation, men han gjorde det inte som LTTE med vapen han gjorde det på demokratisk väg i parlamentet. Ändå så blev han mördad. Kanske var det också just därför han blev mördad, kanske blev han farligare så. I det Sri Lankesiska parlamentet finns det ett flertal tamilska partier och Raviraj representerade ett av de mer vänsterradikala, men på senaste tiden hade flertal av de tamilska partierna lyckats samlas till en koalition. I denna koalition spelade Raviraj en viktig roll, jag antar att detta gjorde honom ännu farligare.

Nu är åskvädret precis ovanför. Det smäller så högt att jag måste hålla för öronen, händerna åker upp av ren reflex. Det låter som taket ska trilla ner på mitt huvud och jag undrar var blixten tar vägen. Den måste ju slå ner precis intill mitt hus. Varför slår den aldrig ner i mitt hus? Under monsunen så är det ganska vanligt med dessa åskväder, men det brukar inte vara mer än någon timme, inte på så här nära håll i alla fall. Klockan är bara halv åtta, så när det är dags att sova hon nog åskan vandrat vidare. Skönt.

På gatorna hör man rykten som kanske låter konspiratoriska, men det är svårt att inte lyssna till dem. ”State terrorism” säger man, för många är det ingen tvekan om att det är regeringen som ligger bakom. Jag har svårt att smälta något sådant, så kan det väl inte vara. Jag tänker mig att armén kanske har handlat på eget bevåg, men då är det ju ändå regeringen som måste hållas ansvarig. Det är inte utrett men de 15 tamiler som jobbade för fransk biståndsorganisation blev rimligtvis dödade av armen. I ett av de sista uttalande som den förra svenska chefen för Sri Lanka Monitoring Mission Ulf Henriksson gjorde menade han att mycket pekade mot att det var armén. I tidningarna här kunde man då läsa om hur folk häcklade Ulf och man sa att detta var hans avskedspresent till tigrarna. Jag har aldrig tidigare sett en konflikt på så här nära håll för att verkligen förstå att när någon försöker ställa sig mitt emellan de två parterna så tycker båda parter att den som försöker stå i mitten är partisk. Det känns hopplöst.

Åskan har dragit förbi och regnet har också avtagit och smattret mot taket låter lite tröstande och när åskan mullrar dovt från långt borta förmedlar den snarare trygghet än rädsla. Jag hämtar en öl från kylskåpet. Om inte så lång tid åker jag hem till Sverige igen.

Garments without Guilt 4

För snart två månader sedan så lanserade den Sri Lankesiska klädindustrins branschorganisation JAAF en kampanj som heter Garment without Guilt, som jag tidigare har skrivit om. Kampanjen går ut på att marknadsföra klädindustrin med goda arbetsvillkor. Strategiskt så var detta ett misstag, i alla fall när man lanserar en sådan kampanj utan att på något sätt konsultera arbetarna och deras representanter. Som jag också har skrivit tidigare har FTZGSEU lanserat en motkampanj, eller kanske snarare en komplementkampanj, ”Garments without Guilt? The Truth will come out in the wash”. Man håller med om att det är en bra idé att marknadsföra Sri Lanka med goda arbetsvillkor, bara man säkerställer att arbetsvillkoren verkligen är bra. Tre fackföreningar har nu lovat att hjälpa JAAF att hitta arbetsgivare som inte sköter sig.

Idag öppnade en stor mässa för klädindustrin på Sri Lanka som bland annat JAAF står som värd för. FTZGSEU ansåg att det var ett utmärkt tillfälle att påminna JAAF om att deras ”The truth will come out in the wash”-kampanj inte var någon tillfällig idé utan en pågående kampanj. En liten demonstration eller ”awareness raising event” som det stod i pressmeddelandet arrangerades. Över 200 arbetare från en flera olika fabriker slöt upp. En stor del kom från två fabriker som stängde för några veckor sedan. När fabrikerna lades ner så erbjöd man de arbetarna anställning i en fabrik flera timmars bilfärd därifrån. När arbetarna tackar nej så säger företaget att man tolkar det som att de säger upp sig.

Det var en snabb och kort aktion. Vi lyckades oss trixa oss förbi (ganska schysst när man är mer än 200 pers) poliserna utanför mässområdet och tog oss ända fram till byggnaden där mässan skulle öppna några minuter senare. Förvirring uppstår och poliserna som har släppt in 200 demonstranter får skämmas. Vi får stå en liten stund utanför mässan, sen avslutar vi aktionen. Pressmeddelandet skickade vi ut igår och dagens tidning stod det att aktionen skulle genomföras.

En sak var dock lite mystisk. Igår innan vi ens skickat ut ett pressmeddelande så började polisen ringa och fråga vad vi skulle ha för någon typ av aktion idag. Vi hade inte talat med någon utomstående.

En tvättäkta sweatshop

Så fick Sverige en ny skandal på halsen. Indiska, ICA och Jysk har skamlöst använt sig av en tvättäkta sweatshop och blev avslöjade av Uppdrag Granskning. Chatten som var öppen efter att programmet sändes för mer än en vecka sedan ligger kvar och det är intressant att se tittarnas, ofta väldigt upprörda, reaktioner. Och visst har de rätt. Detta är fruktansvärt upprörande, men inte förvånande.

Den modell som de flesta företag som säger sig försöka säkerställa goda arbetsvillkor arbetar efter, att ha en samling regler och sedan åka till fabriken för att kontrollera att de efterlevs, fungerar inte. Detta är ingen nyhet, ändå fortsätter företag att arbeta efter precis den här hyfsat värdelösa modellen. Och företagen som fanns med i programmet är ypperliga exempel. Om du vill att en kontroll ska ge utdelning så måste arbetarna själva vara involverade. Journalisten lyckas uppenbarligen oftast, företaget gör det sällan.

Vad det gäller Jysk och ICA vet jag inte, men Indiska hävdar ju i alla fall att man har ett seriöst kontrollarbete av sina fabriker. I våras på en debatt arrangerad av Föreningen för Utvecklingsfrågor (FUF) så sa en representant för ett företag att anledningen till att det inte fanns fackföreningar på fabrikerna ofta var att arbetarna inte var intresserade av att gå med i facket. Enligt företaget, som har en stor del av sina leverantörer i Indien, berodde detta på att så många fackföreningar är dåliga och korrupta. Uppenbarligen verkar det snarare förhålla sig tvärt om. Men det är en inställning som är väldigt vanlig hos många företag och med en sådan inställning är det svårt att nå resultat. Vill man säkerställa goda arbetsvillkor så är det absolut viktigaste att säkerställa rätten till organisering. Om arbetstagarna har ett forum och ett verktyg att själva bevaka sin situation möjliggörs alla andra förbättringar. Och då räcker det inte att ha det inskrivet i sin uppförandekod och att vid fabriksbesök förklara för fabriksägaren att fackföreningar inte är farliga, man måste inta en proaktiv attityd till fackföreningar, om någon undrar hur man gör det så kan ni läsa gårdagens inlägg.

Nu har jag inte koll på alla detaljer, uppkopplingen här är inte den bästa och jag inte lyckats se programmet. Jag blir dock väldigt nyfiken på Jysks etiska riktlinjer. Det som enligt SVT:s hemsida fick Jysk att avbryta kontakten med det indiska företaget var tydligen att den indiska reportern hade blivit misshandlad, även om det stod helt klart att arbetarna på fabriken blev misshandlade på regelbunden basis. Jag tänker mig att det i Jysks uppförandekod står; misshandel av fabriksarbetare är okej, misshandel av reporter är oacceptabelt.

Även om folk på chatten verkar vara fly förbannade på ICA för att de fortsätter att handla med fabriken så måste jag säga att de ändå verkar mest seriösa. Detta beror givetvis på hur man agerar framöver, men ICA säger att man ska ta hjälp av internationell människorätts organisation. Om detta är en organisation med relevanta erfarenheter och mandat och ICA avser att förbättra hela sitt sätt att köpa in låter detta i mina öron mycket bra. Frågan är givetvis vilken organisation man avser och hur man avser att arbeta med den. Återigen innehåller gårdagens inlägg ett bra tips.

Äntligen konkreta metoder

Jag har i tidigare inlägg nämnt det projekt som den amerikanska klädjätten GAP och den globala federationen av klädarbetarfack ITGLWF gemensamt driver där man försöker underlätta en dialog mellan klädfabrikörer och lokala fackföreningar. Nu har ITGLWF skickat ut ett officiellt pressmeddelande om detta projekt. Jag anser att detta är något av det mest intressanta vi har sett på länge. Jag tror att detta är en mer konkret modell än något annat tidigare, med klart fokus på fackliga rättigheter. Därmed är det inte sagt att detta är en modell som löser allt, men vi har helt klart fått ett nytt verktyg i verktygslådan. Det är också en modell som är avsett att fungera som ett verktyg för den lokala fackföreningen, vilket jag från FTZGSEU:s perspektiv ser som väldigt troligt att man lyckas med.

Eftersom ITGLWF inte har lagt upp detta pressmeddelande på sin hemsida så slänger jag in det i sin fulla längd här nedanför.

Making the Social in CSR Sustainable

Gap Inc. and the global union for textiles, the International Textile, Garment and Leather Workers Federation are blazing the trail in translating corporate social responsibility into long-term sustainable practice at factory level. In a joint work programme the two are now engaged in the initial stages of developing and promoting a mature system of industrial relations throughout the Gap Inc. supply chain.

As part of the programme the ITGLWF have embarked on joint work with Gap Inc. at global, sub-regional and national levels with the aim of creating a better understanding of the right of workers to form unions and to bargain with their employers as part of the process of social dialogue on which mature systems of industrial relations are based.

Staff from the ITGLWF engaged recently in detailed briefings for the entire Gap Inc. social compliance team some 100 persons on the theory and practice of freedom of association and on how collective bargaining can secure and maintain standards in line with national law and international practice.

In a second tier of action, the ITGLWF and its national affiliates have met with Gap Inc. social compliance staff in two sub-regions South Asia and South East Asia - to better understand how both organizations work, to examine some of the key compliance issues and to establish how better to improve industrial relations in the company s supply chain.

In Delhi, India, Gap Inc. staff, the ITGLWF and trade unions from Sri Lanka, Bangladesh and India conducted an overview of the company s CSR operations in these countries, while a similar exercise in Jakarta, Indonesia brought together Gap Inc. staff, the ITGLWF and trade unions from Vietnam, Cambodia, Thailand, Malaysia and Indonesia. In both exercises the emphasis centered on developing a long-term sustainable approach at national and supplier level.

Discussions revolved around how to identify whether freedom of association and collective bargaining are respected, how to proceed where there are, at present, no unions, how employer resistance to deal with unions can be overcome, how to develop in-plant capacity on the part of both management and unions, and how promote the benefits of mature systems of industrial relations.

The next stage of the process involves developing a national dialogue, in the different countries, with Gap Inc. suppliers and involving Gap Inc. buyers and compliance staff, manufacturers supplying Gap Inc. and the relevant trade unions with a view to identifying and resolving industrial relations issues in the Gap Inc. supply chain.

Says ITGLWF General Secretary Neil Kearney, Moving beyond auditors, consultants and the host of other CSR fads is essential for long-term sustainability in good labour practice in global supply chains. Key to such sustainability is the establishment of mature systems of industrial relations built around social dialogue.

In the industrial context effective dialogue requires a voice for workers as well as management. Unfortunately, serious shortcomings in the application of the right of workers to freedom of association and to bargain collectively make social dialogue almost impossible.

Increasingly, it is recognized that no matter how well intentioned the corporate social responsibility approach of brands and retailers, the impact is limited and unsustainable in the longer term without social dialogue. Given that social dialogue is a key outcome of unionisation and collective bargaining it is now essential that these be at the heart of any CSR programme.

The ITGLWF commends Gap Inc. on its far-sightedness and its pioneering efforts in the garments supply chain. We welcome the opportunity to work with Gap Inc. to help build a mature system of industrial relations grounded in social dialogue across the global garment industry and we look forward to engaging with other brands in the same endeavor.

Res på dig, du mäktiga konfederation

I förra veckan blev sammanslagningen av World Confederation of Labour (WCL) och International Confederation of Free Trade Unions (ICFTU) klar. Detta innebär att den största fackliga globala konfederationen någonsin har bildats, under namnet International Trade Union Confederation (ITUC). Tillsammans har man över 400 anslutna organisationer med samlat medlemsantal på över 200 miljoner människor. Sammanslagningen, som det har talats om ganska länge, kommer förhoppningsvis ge mer politisk tyngd åt den globala fackliga rörelsen.

Det absurda är givetvis att trots att ovanstående rörelse är den i särklass största demokratiskt organiserade folkrörelsen i världen någonsin så är det väldigt få som någonsin har hört talas om någon av organisationerna. Kanske kan detta enande göra att man hörs lite bättre. Eller så gör det att man måste väga varje uttalande än noggrannare vilket skulle kunna göra rösten än mer urvattnad.

Som ett första försök till enad röst och kanske också en fingervisning om var tonen kommer att ligga så skrev de båda general sekreterarna för ICFTU och WCL, Guy Ryder och Willy Thys redan för nästan två veckor sedan en debattartikel i Financial Times. Jag kan inte se någon tydlig linje alls i denna artikel. Istället för att ta sikte på en framtid där den globala fackliga rörelsens röst inte går att undvika, går stora delar av artikeln till förklara att man varken är för eller emot globaliseringen, en diskussionsämne jag trodde var mer än väl uttjatat och uttömt för tre år sedan.

Jag ser inte någon tydlig linje eller vilja. Kanske beror detta på att sammanslagningen än inte var genomförd när man skrev artikeln och att det ligger mycket diplomati i alla uttalanden. Men frågan är vad man då vill visa upp världen?

Den fackliga rörelsen lider ibland av dåligt självförtroende, vilket är onödigt och farligt. Nu har man skapat den mäktiga organisationen ITUC och då tycker jag att man ska slå sig för bröstet.

Market access

För ett tag sedan så diskuterade jag och Anton Marcus (som är joint secretary i FTZGSEU, fackföreningen jag jobbar med här på Sri Lanka) begreppet Fair Trade, rättvis handel. Anton hade inte så jättebra kläm på vad det handlade om, men för honom stod det helt klart att det inte var något som snarare kom fabriksägarna än arbetarna till godo. Antons association till rättvis handel var begreppet ”market access” och att rättvis handel var något som därmed snarare något som angick arbetsgivarna (då i rollen som tillverkare eller producenter som det kallas) snarare än arbetarna.

Denna händelse fick mig att klura lite och jag tycker att den på ett bra sätt illustrerar ett av de stora problemen med rättvis-handelrörelsen (i bred bemärkelse).

Hur mycket rättvis-handelrörelsens representanter än pratar om ILO:s kärnkonventioner och arbetstagares rättigheter (vilket de gör mer i Sverige än andra länder), så ligger ändå fokus för rättvis-handelrörelsen på just på ”producenten” som ska få ”market access”. Det var ingen slump att Anton associerade rättvis handel med detta begrepp. Detta är inget fel i sig. När större delen av världens befolkning försörjer sig som bönder och ”producenten” är en sådan bonde, så är det ju utmärkt att kunna tillgängliggöra en marknad för dem och garantera dessa ett bra pris. Men så fort ”producenten” utgörs av en arbetsplats som till exempel en fabrik, en plantage eller ett kooperativ som har anställda så handlar det om arbetsgivare och arbetstagare och då blir detta perspektiv ett problem.

För att kunna garantera goda arbetsvillkor i en sådan relation krävs det att man gör mer än att garanterar ett bra pris, vilket är en annan av grundpelarna inom rättvis handel. Att säkerställa goda arbetsvillkor är svårt, men den säkraste vägen dit är att lyckas säkerställa att fackliga rättigheter respekteras. Och detta är, som den trogna läsaren av denna blogg redan vet, inte det enklaste. Och där har rättvis-handelrörelsen samma nöt att knäcka som ett antal multinationella företag och ett antal mång-intressentinitiativ.

Idén med ”market access” bygger dessutom så klart på att man har lyckats skapa den marknad som man ger tillgång till. Detta tillsammans med ett fokus på enskilda produkter istället för hela företag gör rättvis handel till en mycket sårbar strategi för att säkerställa mänskliga och fackliga rättigheter.

Istället för att det krävs av företagen att se över all sin produktion så kan de erbjuda en eller två rättvisemärkta varor i sitt sortiment. Om dessa produkter sedan inte säljer så är det väldigt lätt att lämpa över ansvaret för konsumenten genom att sluta sälja produkterna och skylla på att konsumenterna inte ville ha dem. Därför kommer rättvis handel aldrig bli något annat än ett alternativ och därför kommer den rättvisa handelns frukter aldrig kunna skördas annat än av endast ett fåtal. Rättvis handel kommer säkerligen kunna fortsätta att utmana mainstream business, vilket givetvis är bra, men rättvis handel kommer aldrig att bli mainstream business. Om vi då vill att det enorma proletariat som arbetar i tillverkningsindustri runt om i världen ska kunna åtnjuta sina rättigheter måste vi hitta en annan strategi.

Men det som krävs ju bara att verkligen alla börjar köpa rättvisemärkt, säger aktivisten. Med risk för att låta cynisk så måste jag säga att det tror jag aldrig kommer att hända. Någon sådan gemensam konsumentaktion har aldrig hållit längre än i mycket korta intervaller, klorblekt papper är tillbaka på marknaden. Och dessutom förutsätter det att rättvis-handelrörelsen skulle kunna säkerställa fackliga rättigheter och detta har jag ännu inte sett bevis på.

Vad jag vill säga med detta är att vi ska inte satsa alla våra ansträngningar på att bygga upp ett system som helt och hållet bygger på konsumenters goda vilja. Det är ett allt för förgängligt system. När vi arbetar för att mänskliga rättigheter ska säkerställas i tillverkningsindustrin så måste alla våra ansträngningar gå ut på att se till att människor har verktyg i sina egna händer för att förändra sin egen situation. Verktyg som finns kvar även när konsumenters intresse har svalnat eller efterfrågan har minskat.